Nr 10 2011

Ethan Siegel heter en kosmologiskt inriktad professor och astronom, knuten till Lewis and Clark College i Portland och som har en väldigt trevlig blogg kallad Starts with a bang. Den har prisats  som USA:s bästa fysikblogg 2010.

Det var hos Siegel jag hittade nedanstående svit bilder på temat “före” och “efter” Hubble Space Telescope och dess numera utbytta kamera WFPC2 (på amerikanska uttalat “WHIFF-pic-too”). 2009 ersattes genom en rymdpromenad av besättningen på STS-125 denna legendariska “rymd-instamatic” Wide Field and Planetary Camera 2 av uppföljaren WFC3, Wide Field Camera 3.

Första bilden visar ett litet område av himlavalvet, en kvadratgrad stort.

Natthimlen består i sin helhet av 20 000 kvadratgrader.

Det lilla inrutade området är mindre än 0,002 kvadratgrader och där finns till en början  fem stjärnor.

De fem stjärnorna kan vi se här:

Den tredje bilden togs av Hubbles  WFPC2 och bygger på  342 exponeringar av området under tio dagar. Foton läggs till foton och galaxrikedomen är helt fenomenal.

I fjärde och sista HST-bilden har vi gått ännu djupare nere till höger (3 procent av ovanstående bildyta), och fortfarande ser vi inget “slut”. Siegel har räknat och tror att bilden innehåller ca 130 galaxer.

3 procent av 0,002 kvadratgrader,

Norra och södra stjärnhimlen innehåller tillsammans 40 000 kvadratgrader.

Mellan tummen och pekfingret – universum innehåller 10 upphöjt till 11 galaxer, i runda slängar  100 000 000 000.

Minst…

Och som Siegel skriver: För mindre än 100 år sedan trodde vi, i alla fall de flesta astronomer, att det fanns en enda  galax i universum, Vintergatan. Och att den dessutom låg bekvämt i kosmos mitt.

PS.

WFPC2 fördes ner till jorden med rymdfärjan och står sen i fjor stallad på Smithsonian National Air and Space Museum i Washington.

Ryssarnas projekt att landsätta en farkost på Marsmånen Phobos med förslutna kanistrar med levande, jordskapade  mikrober i och sen föra dem tillbaka till jorden igen, applåderas långt ifrån av alla. Frågan är om inte ett sådant projekt strider mot ett FN-avtal, där rymdmakterna heligt lovat att inte smutsa ner andra himlakroppar med bl a organiskt liv.

En artikel i New Scientist – teckningen t v är från tidskriften – varnar för projektet, som går ut på att kolla om mikroberna, som sänds i väg i slutet av 2011 och som återkommer till jorden 2014,  överlever tre år i rymden.

Felisa Wolfe-Simons sensationella arsenikfynd i fjor (W-bloggen nr  221 2010) har orsakat svallvågor i forskarvärlden, och vissa inomvetenskapliga kritiker  har laddat bössorna med skarp ammunition.

Under tiden diverse uppföljande kontrollförsök görs, har Wolfe-Simon gått i en sorts frivillig inre exil och vill inte ha med massmedia att göra. Vi som är så snälla och förstående!

Den kommande rättegången mellan den kristne astronomen C Martin Gaskell, som University of Kentucky vägrade anställning (se W-blogg nr 2 2011), lovar bli något alldeles speciellt intressant. Nekades han jobb för  sin tro och sin enligt kritiker oklara hållning visavi Darwin eller p g a sämre, objektivt sett, kvalifikationer än andra? 8 februari drar rättsprocessen igång, och målet uppmärksammades bl a i senaste Science, där Gaskells vän Jennifer Wiseman, som går i god för astronomens vetenskapliga halt efter att ha känt honom i 20 år, sa så här:

Från 1 mars i år är f ö Gaskell professor vid Valparaisos universitet i Chile, ett universitet som på nätet presenteras som “an international lutheran university”.

På nätet kan också läsas inlägg mot Gaskell. En bloggare, biologen P Z Myers (University of Minnesota) erinrar om att han själv i sin karriär sökte 100 jobb och så småningom fick ett.

– Jag har missat 99 lukrativa möjligheter att lämna in stämningar.

I dag sitter Myers  själv på sitt universitet och bedömer om folk ska få jobb på hans universitet eller inte.

Är Gaskell en rättshaverist eller finns det substans i stämningen?

Även dvärggalaxer har massiva svarta hål!

Christian Vestergaard tipsar om NRAO:s hemsida, NRAO som i USA:s National Radio Astronomy Observatory. Där kan bl a läsas om den senaste upptäckten, att även dvärggalaxer har massiva svarta hål. Vilket kompletterar eller utmanar rådande teori om kopplingen mellan svarta hål och galaxers centrala utbuktningar – ju tjockare galaxer är på mitten, desto större svarta hål finns där  inne också.

Dvärgglaxer har inte centrala utvidgningar alls.

NRAO-astronomerna Ame Reines et al studerade dvärggalaxen Henize 2-10 med radioinstrumentet  VLA (Very Large Array) och kopplade sen in HST (Hubble Space Telescope) liksom rymdsonden Chandra X-Ray Observatory. Indikationerna på röntgenkällor, jetstrålar i samband med svarta hål, hela midevitten,  finns där.

Bilden nedan är en kompositbild med röda, blå, gröna partier från Hubble-teleskopet, gula stråket i mitten från VLA och de lilarosa mittpartierna från Chandra X-Ray Observatory.

Fotocredit: Reines, et al., NRAO/AUI/NSF, NASA.

En konsevens av de nya svarta hål-studierna tycks vara att vi nu får vända på tidspilen: Först kommer de svarta hålen, sen bildas galaxerna. Inte tvärsom.