Fira Odin på 10-årsdagen!
Det händer rätt ofta att satelliters “bäst före”-datum kan förlängas därför att de konstruerats så finurligt. Vår egen Odin, forskningssatelliten, är ett ett exempel – den skickades i väg 20 februari 2001 på ett tvåårigt uppdrag. Tio år senare fungerar Odin fortfarande! Och det firar Chalmers på söndag med ett kalas på Universeum i Göteborg – “för både tioåringar och andra”, som det står i ett pressmeddelande.
Forskare från Chalmers kommer att bjuda på tårta så länge det finns tårtsmulor kvar och berätta allt om Odin: om hur satelliter fungerar, hur jordens atmosfär ser ut från rymden, och om de mörka molnen tusentals ljusår bort där nya stjärnor och planeter föds.r
Odin byggdes för två ändamål: Att söka vatten och syrgas ute i djupaste rymden, samt att övervaka ozon och klimat i jordens atmosfär.
Under sina tio år i rymden har den sett vattenånga från både kometer och nära, alldeles nyfödda stjärnor. Dessutom har den tittat ner på jordens atmosfär, och spelar en viktig roll när vi vill förstå klimatförändringar.
– Rymden fascinerar alla, speciellt barn runt tio, säger Dorotea Blank, programansvarig på Universeum. Nu får alla chansen att fira tillsammans med en svensk satellit som har trivts i rymden hela livet.
Om allt kul som timar på Universeum kan läsas här.
Kjerströms apostlaverk synat
Det var en inspirerande kväll De Gamla Urens Vänner bjöd på i går i Malmö då Per Ragnarson berättade om sin jakt på det märkliga “konsturet” av Bernt O Kjerström, urmakare i Trelelborg på 1770-talet. Hur kunde han sitta i lilla fattiga Trelleborg och skapa ett sånt här lite mekaniskt mästerverk, som i och för sig inte visar tiden utan – till psalmer – visar apostlarnas vandring runt Kristus – den ende som inte hälsar på honom är Judas.
På DGUV:s hemsida kommer att läggas ut bilder som gör att vi kan gå in i djupet på mekaniken och konsten.
Andromedagalaxen har en tjock skiva med gamla stjärnor (också!)
När astronomen Anna Árnadóttir – bilden t v – i Lund kom med sitt avhandlingsarbete härom året, diskuterade hon Vintergatans struktur – att vår hemmagalax består av två galaktiska skivor, en tjock skiva, en tunn skiva. Anna lyckades mäta tjockleken på bägge – den tjocka skivan tros för övrigt ha tillkommit genom en kollision mellan Vintergatan och en dvärggalax.
Detta förstår jag nu var ett sant pionjärarbete (handledare Ingmar Lundström, Sofia Feltzing).
Stämmer “Lunda-modellen” för övriga galaxvärlden?
Det är alltid intressant när klassiska himlakroppar utforskas och astronomerna hittar nått nytt i dem. Som nu i dagarna Andromedagalaxen, i vilken ett team för första gången identifierat just en tjock stjärnskiva utanför den tidigare kända, smalare skivan/disken.
I fem år har forskare från UCLA, Australien och Europa jobbat med frågan och kommit den tjocka skivans stjärnor på spåren; de skiljer sig i storlek, i kemi och i ålder från den tunna skivans unga stjärnor som utgör spiralarmarna och som omger galaxkärnans gamla stjärnor. Keck-teleskopet på Hawai har varit flitigt i elden.
Något liknande har som sagt observerats i vår egen vintergata, men här skyms sikten delvis – Andromedaspiralen bjuder på den punkten på ett enklare upplägg även om den ligger bortåt 3 miljoner ljusår bort.
Som vanligt när det gäller studier av det här slaget så innebär det att läroböckerna får skrivas om eller kompletteras på avgörande punkter. Galaxer är oerhört komplexa system och “ABC-böckerna” är omoderna redan när förorden skrivs.
Jag noterar att det är “unga forskare” som varit i farten denna gång också : I Europa t ex Michelle Collins, doktorand vid Cambridges Institute of Astronomy. Michelle har en egen website, den finns här.
