AAA uppmärksammar kvinnliga variabel-pionjärer
När American Astronomical Association möts i maj i år i Boston, kommer dess synnerligen aktiva historiesektion att uppmärksamma 100-årsjubilaren AAVSO, American Association of Variable Star Observers.
Det var 1911 som den astronomiintresserade åklagaren William Tyler Olcott drog igång verksamheten, När AAVSO fick draghjälp av Harvard College Observatory satte sig organsiationen väldigt snabbt och stabilt och är i dag en världsledande paraplyorganisation inom variabelfältet
Intressant på Bostonmötet är belysningen av kvinnliga variabelobservatörers insatser. Det började med Anne Sewell Young från Mount Holyoke College, och med i Harvard-kotteriet var naturligtvis också legendaren Annie Jump Cannon, som sammanställde kataloger över variabler. Namnet Williamina Fleming är förknippat med tidiga novaupptäckter och 100-tals variabler och Antonia Maur var tidig expert på den spektroskopiska förmörkelsevariabeln β Aurigae
Margaret Walton Mayall, Florence Campbell Bibber, Dorrit Hoffleit är andra färgstarka namn inom variabelforskningen – Hoffleit blev 100 år och dog så sent som 2007. Hon var en av de första att upptäcka variabiliteten i quasaren 3C273.
Helt kan man väl inte glömma profilen, novaforskaren Cecilia Payne Gaposchkin, om vilken Edwin Hubble ju sa: “Hon är den bäste karl´n de har vid Harvard!” Det tyckte INTE Harvard-gentlemännen var roligt….
Tittar amerikanerna över Atlanten så upptäcker de ju en och annan variabelkännare här också, t ex vår egen Frida Palmér.
AAA:s historiska sektion leds i dag av astroantropologen Jarita Holbrook från University of Arizona.
Hans Bengtssons ABC
Q-verser odlas i Lund, som bekant. Hans Bengtssons ABC för astronomer har en alldeles egen variant:
Quasarer (fast egentligen med K)
är allt jag här kan komma på.
Lindbergh-doku på nätet
Min gamle chefredaktör Ulf Mörling rekommendrar W-bloggens flygvänner att surfa in om denna annorlunda Charles Lindbergh-sajt:
http://www.airportappraisals.com/
Fantastiska levande bilder och så nödvändigt för oss att fundera över alla de konkurrenter till Atlant-betvingaren Lindbergh 1927, konkurrenter som flög ihjäl sig. Några hittades aldrig.
Navigare nessesse est… med hjälp av stjärnorna
Jag vet inte om kursplanen på WMU, World Maritime Univerity i Malmö, omfattar astronomisk navigation. alltså gammaldags himmelsorientering med hjälp av stjärnorna. Med GPS:en har den gamla kunskapen gjort sitt, skulle “man” kunna tro. Just då dyker Tristan Gooleys bok upp – The Natural Navigator: A Watchful Explorer´s Gudie to a Nearly Forgotten Skill. En hyllning till den gamla kunskapen att navigera på sjön, till lands (och i storstan!) efter stjärnor, solen och månen.
Det är klart att Polstjärnan, Polaris, är den mest omhuldade “pekaren”, som tillåter oss både att avgöra var norr ligger och på vilken latitud vi befinner oss.
Men även vår favoritstjärnbild Orion är nyttig för den som vill veta var hon eller han är: När den första stjärnan i Orions bälte, Mintaka går upp i öst och ner i väst så ligger respektive upp- och nedgång bara en grad från de exakta öst- och västpunkterna. Oavsett var du befinner dig på jordklotet.
Solen (och ett armbandsur) och nymånens horn hjälper dig bestämma sydläget. Att solen står som högst i syd och kastar kortaste skuggan då, tillhör allmänbildningen.
Gooley berättar att han en gång lyckades virra bort sig i en mörk och stor skog men att han hittade ut igen tack vare Venus, så även planeterna kan agera hjälpgummor.
Hemsidan för The Natural Navigator har du här.
Sf-arkitektur här och nu
När man tittar på gamla omslag till science fiction-böcker och dito tidskrifter – är det inte påfallande hur “sf” den moderna skrytarkitekturen ser ut i dag? Jag tänker inte så mycket på Simon Spies berömda ufo-hus utan på världens högsta byggnad, Burj Dubai eller Burj Khlaifa som det officiellt heter.
Tack till Ove “PR-son” Persson som skickat över en klase bilder. Bygget stod färdig i fjor och är på 838 meters höjd. En skiss ser ut så här: