Hoppa till innehåll

Nr 120 2011

Vintergatan ut och in, upp och ner….

Zooma in upp och ner och fram och tillbaka  längs Vintergatans stråk och kolla in de klassiska stjärnbilderna och vilka objekt som finns där – här finns ett fantastiskt interaktivt verktyg, skapat av amatörastronomen Nick Risinger, som med sin far åkte land och rikte runt (= USA) och jagade stjärnklara nätter med sina kameror. Resultatet blev Risingers egen skapelse Photopic Sky Survey, och jag tackar W-bloggarna  Lars Olefeldt och Christian Vestergaard som tipsade om den digitala atlasen som finns här:
Helt otroligt eller som vi skåningar säger: Ganz unglaublich!
Bakom atlasen ligger minst 37440 bilder plus/minus noll.
(Fotocredit för bilden ovan: AP/Ted S Warren)

Tankar om Berzelius

Det berättas att vår store kemist Jöns Jacob Berzelius (1779-1848) hade en synnerligen  slagfärdig hustru Betty, som överlevde sin man med flera år, När hon en gång satt på en finare middag frågade hennes icke riktigt påläste bordsgranne:

– Vad gör er man?

– Min man?  Han står staty i Berzelii park.

I dag hade Betty lika bra kunnat svara:

– Min man? Han  är krater på månen.

Berzelii-kratern är drygt 50 km tvärsöver och ligger på månens framsida, nära kratern Franklin.

Månens rynkor avslöjar åldern

Månforskarna är duktiga astrodetektivcer. Ur ett ymnigt bildmaterial, känt sedan Galileis tidevarv, har de funderat över månytans struktur, och nu finns ett gigantiskt bildmaterial från NASA:s laserexakta LOLA-kamera (Lunar Orbiter Laser Altimeter, se även W-bloggen nr ) av ytan.

Under drygt 4 miljarder år (4 000 000 000) har månytan pepprats av asteroidbitar, meteoriter, kometstoff, solvind, och resultat har blivit månens “rynkor”. Så här ser en aktuell LOLA-karta ut, framtagen av månforskaren Meg Rosenberg på Caltech. Färgerna avslöjar sluttningarna  beroende på den skala forskarna valt att utgå ifrån och månens ojämnheter. Röd färg visar sluttningar i storleken 500 m, blå färg den kortaste skalan (50 m).

Månens mare-strukturer visar i den större skalan var jämna områden finns, i den lilla skalan ojämna. Ojämna områden med unga kratrar är vitaktiga, utkastat material från stora kratrar vid nedslagen har orange ton.

Bilderna – klicka på dem för större format – ger forskarna en oerhörd mängd data om hur månen skapats och hur stora formationer som Orientale-bassängen kommit till.

Rynkornas historia berättas här på NASA:s hemsida:

http://www.nasa.gov/mission_pages/LRO/news/moon-wrinkles.html

Ios magmaocean

En helt flytande magmaocen finns i Jupiter-månen Ios inre, avslöjar nya bearbetningar av äldre magnetismdata från Galileo-sonden till jätteplaneten och dess omgivningar.

Io producerar rentav 100 ggr mer flytande lava varje år jämfört med vulkanerna på jordklotet (som dessutom är koncentrerade till sprickorna mellan de tektoniska plattorna).Ios vulkaner är fördelade över hela planetytan.

Magmaoceanen anses ligga runt 30-50 km under ytan.

Finns arkeoastronomin längre?

Jag vet att intresset i grunden är stort för arkeoastronomin, och jag skumläser då och då hemsidorna på nätet på jakt efter nyheter. Har det hänt nåt riktigt genombrott ännu, ärligt talat,  de senaste 10-15 åren? En oavvislig upptäckt som fört bevisbördan framåt vad gäller t ex bronsåldersfolkens astronomiska kunnande?

Det är kul att spekulera, men, men. BEVISEN!!!

Ända sen jag tidigt läste Åke Ohlmarks om skålgroparnas stjärnbilder m m, senare Gerald Hawkins, Fred Hoyle m fl om Stonehenge, finns ett latent intresse där. Men, men. BEVISEN!!!! Och Hawkins, den stackaren, föll ju mer eller mindre för cirklarna i sädesfälten. Tror nån verkligen på dem i dag?
Skålgropar, bronsåldersristningar, grottmålningar, pyramider och stenrösen och Sirius och geometriska figurer i sädesfält .. är inte mycket  önsketänkande? Våra hjärnor är duktiga på att se mönster – också önskemönster.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.