Tamara fångar exoplaneten 581 C
I kväll har jag varit med om en stor konsthändelse i Malmö: Jag är med på ett hörn i styrelsen för Malmö konsthallsförening av år 1931 och vi belönade i kväll den strålande konstnärinnan Tamara Malmeström de Laval med 100 000 kr.
Tamara har rötter i Skåne och Sydamerika, är ofta i Indien, känner sig lika hemma på Rasmusgatan i Malmö som i Östergötland, men att hon också känner sig hemma i kosmos bevisas av hennes utställning på Dunkers i Helsingborg just nu (står fram till 2 oktober).
Ett av konstverken heter Stardreams 581 c och utgår från upptäckten av exoplaneten Gliese 581 c, som ett tag troddes ha goda förutsättningar för att hysa biologiskt liv. 581 c är en superjord 5,6 ggr tyngre än jorden och ansågs ett tag ligga i den “beboeliga zonen” med en temp som tillåter flytande vatten. Optimismen var stor i forskarlägret, och det smittade av sig på Rasmusgatan i Malmö.
Numera tros Gliese 581 g ha bättre livsförutsättningar än syskonplaneten kallad c i systemet, vilket absolut inte förringar Tamaras entusiasm: Hon är djupt engagerad i dagsskeendena och nyhetsflödet i sitt blandteknska måleri, och flera av hennes senaste bilder tar fasta på tsunamin och kärnkraftskatastrofen i Japan. Hennes egen dotter var i landet när det small men klarade sig gudskelov helskinnad undan.
Intresserade rekommenderas varmt Tamaras bildrika hemsida:
Ensam solitär är ljusstark!
Från middagens ESO-pressmess saxas direkt:
* En synnerligen ljusstark men ovanligt ensam stjärna har upptäckts i Stora magellansla molnet,
* Stjärnan lyser tre miljoner gånger ( 3 000 000 ) starkare än solen. Liknande “superstjärnor” har tidigare endast upptäckts inuti stjärnhopar, men just den här stjärnan lyser i ensamt majestät. Mycket notabelt, mycket intressant.
* Stjärnans ursprung är höljt i dunkel (!): föddes den ensam eller blev den utstött från en stjärnhop?
Oavsett vilket av alternativen som är korrekta så utmanar upptäckten astronomernas förståelse för hur stjärnor bildas.
Så här är det:
Ett internationellt forskarteam av astronomer har använt sig av ESO:s jätteteleskop VLT för att detaljstudera stjärnan VFTS 682 [2] i Stora magellanska molnet, en mindre galax som är granne med Vintergatan.
Genom att analysera ljuset från stjärnan med instrumentet FLAMES på VLT så har de upptäckt att stjärnans massa är ungefär 150 gånger solens. 150 ggr!!! Liknande stjärnor har än så länge bara upptäckts i stjärnhopars tätbefolkade centrum, men VFTS 682 är ensam.
Vid första anblicken troddes att VFTS 682 vara en hetsporre, ung och ljusstark, men i övrigt oansenlig. Men den nya studien gjord med VLT visar att stora delar av den strålning stjärnan sänder ut absorberas och sprids av stoftmoln innan den når jorden. Detta gör att stjärnan är mer ljusstark än vad man tidigare trott, den är faktiskt en av de ljusstarkaste stjärnor som någonsin observerats.
Extrafakta om VFTS 682:
* Yttemperaturen ligger runt 50 000 grader.
* Stjärnan befinner sig inte så långt ifrån den tätbefolkade stjärnhopen RMC 136.
* Är det möjligt att VFTS 682 föddes i hopen men sedan stöttes ut? Man vet att den typen av “förrymda stjärnor” finns, men de man känner till är mycket mindre än VFTS 682.
– Det är svårt att förstå hur en sån här strålande fyrbåk skulle kunnat ha bildats på egen hand, även om det också är en möjlig förklaring. Detta gör VFTS 682 till ett riktigt fascinerande objekt, säger forskaren Joachim M. Bestenlehner (knuten till Armagh Observatory på Nordirland).
ESO-infot här i sin helhet på svenska:
http://www.eso.org/public/sweden/news/eso1117/
Bildbevis saknas på precessionen
Om precessionen är på 26 000 år/varv så betyder det att förändringen ligger, mellan tummen och pekfingret, på ca 50 bågsekunder per år. På 100 år blir det nästan 1,5 grader.
Detta är i stort känt känt sen antikens dagar (Hipparchos), Tycho Brahe och andra mätte t ex dagjämninspunkternas vandring under den förteskopiska tiden, men frågan är hur vi bäst konkret i dag noterar fenomenet. Tänker jag fel om jag hävdar att om vi tittar på gamla foton av en roterande natthimmel runt Polstjärnan och jämför med nytagna, borde effekten vara fullt synlig??? Polstjärnan borde ha rört sig bort.
Tyvärr hittar jag inga sådana gamla bildbevis, kanske redan från 1800-talet, på nätet.
Nån?
Vesuvius kreverar
Det är inte den förkättrade kvällspressen utan Nature som har rubriken i sitt senaste pappersnummer:
Europe´s Ticking Time Bomb
Senast Vesuvius kreverade på allvar var 1944, 1631 och 79 e Kr, men mängder av utbrott utöver dessa har dokumenterats genom århundradena.
Vesuvius kan se ut så här från ovan när NASA:s Earth Observatory passerar och vulkanen är lugn och fin:
Thüringens stolthet
I “Kära gamla Östtyskland”, som Gunnar Bernstrup sjöng så glatt om (obs! ironi!), slogs i alla fall vakt om astronomin, och på Tautenberg-observatoriet byggdes världens största Schmidtteleskop, en 2-meters bjässe – byggt av Zeiss på sin tid – som fotfarande är i högsta grad i bruk. Observatoriet har en spännande historia, som går tillbaka via DDR till nazitiden.
Thüringer Landessternwarte Tautenberg, TLS, är en institution vi borde besöka i ASTB vid nån kommande Tysklands-resa.
Jag kan inte vara helt fel på det om jag påstår att på 1990-talet var astronomer här på jakt efter de första riktiga exoplaneterna.