Hoppa till innehåll

Nr 154 2011

  • av

W-bloggens spanare (3):

Kapten Frank vände Bertil Falks tillvaro “190 grader”

Bertil Falk har hunnit skriva ett 30-tal böcker men har också förflutet som kvällstidningsmurvel, TV3-medarbetare i London, tidskriftsutgivare (bl a Jules Verne Magasinet), förläggare m m. Hur började hans rymdintresse?

– När jag var 8 år läste jag några science fictionhistorier men de var inte rymdskrönor. Först vecka 19/1942 började jag att systematiskt läsa Jules Verne Magasinet varje vecka. Där fanns Edmond Hamiltons kapten Frank-romaner.

* Det är ingen tvekan om att det var Hamilton som förändrade Bertils  uppfattning om tillvaron och fick honom  att förstå enormiteten hos tid och rum. Och Hamilton kunde vara poetisk:

“Över det framförvarande firmamentet flammade tusen sinom tusentals stjärnor, blossande ljuspunkter, varje punkt en stor sol.
Mängder av sådana solar var samlade i gigantiska klungor som liknade svärmande eldflugor. Mellan och bortom dessa knippen och deras eftersläpande stjärnsvansar lyste nebulosornas glödande moln. Djupt inne i denna vildmark av galaxer skymtade den svarta kroppen hos ett moln av kosmiskt stoff.”

– Den starkaste kosmologiska upplevelsen hade jag 1943 när Kapten Frank i en försvunnen värld gick som följetong. Det kommer ett nödrop från det förflutna där planeten Katain (vars bana runt solen låg där asteroidbältet ligger i dag) håller på att gå under. Raskt utrustar kapten Frank rymdskeppet Kometen med en tidtryckare. Hans frankmän bistår honom. De är Simon “Hjärnan” Wright, som är en lösgjord hjärna innesluten i en genomskinlig låda, metallroboten Grag och androiden Otho, tillverkad av konstgjort kött och blod.

– Med hjälp av tidtryckaren reser de tillbaka i tiden. De ser hur solsystemets planeter rusar baklänges runt solen i svindlade
hastigheter.

– För att göra en lång historia kort så blir de dåsiga och omtöcknade och förlorar medvetandet. Tidtryckaren jobbar på och stannar inte
förrän allt drivmedel i cyklotronerna är slut. När de vaknar upp finns inget solsystem. De måste åka framåt i tiden. Tyvärr kan jag inte citera allt,
men den här smakbiten bör räcka:

“Frankmännen stodo tysta. Till och med dessa förhärdade män voro överväldigade av det fantastiska skådespel, som utbredde sig framför dem. Solsystemet höll på att födas inför deras ögon! Den kolossala, blålysande solen och den ännu större röda stjärnan närmade sig majestätiskt sin ödesbestämda sammanstötning. En bländande stråle av blandat, övernaturligt skarpt blått och rött ljus föll ända ned genom de för vanligt ljus ogenomträngliga fönstren i Kometens kontrollrum. Kurt såg långa strålar och protuberanser med våldsam fart slå ut från den blå solen. Dess yta tycktes befinna sig i fullt uppror, som tilltog, alltefter som avståndet mellan de två jättelika kloten blev kortare.
– De kommer att passera på väldigt kort avstånd från varandra, väste Otho.
Hans gröna ögon lyste.
– Titta! Bägge stjärnorna har redan ändrat fason, utropade Kurt.
Medan den blå Solen och den väldiga röda stjärnan drogs allt närmare varandra, antog vart och ett av de ofantliga flammande gaskloten en päronliknande form. De utskjutande delarna på de bägge stjärnorna förlängdes alltmera. Nu befann de sig endast på några hundra millioner mils avstånd från varandra. Den väldiga dragningskraften mellan dem gjorde sig kraftigare gällande. De utskjutande delarna förlängdes med allt större hastighet.
– De går av, skrek Otho.

Påfrestningen på de två vanställda stjärnorna hade blivit alltför stor. De kolossala strålarna av glödande materia slets loss och sammansmälte till flammande eldklumpar. Fantastiskt lysande protuberanser slogo ut från de kluvna stjärnorna.Rymden vibrerade häftigt av elektriska strömmar som slungade Kometen likt en kastboll för vinden.
Kurt Nelson och frankmännen ansträngde sig förtvivlat för att lindra stötarna, så att de inte skulle slås sanslösa ännu en gång. Tidtryckaren fortsatte att dåna, medan kontrollrören knastrade intensivt. När den elektriska vågen passerat, flöt skeppet åter lugnt i rymden.
– De två stjärnorna har passerat varandra, vrålade Grag med sin dånande stämma.
Den gigantiska röda stjärnan och den flammande blå Solen susade nu iväg från varandra. Såväl runt den blå som runt den röda stjärnan cirkulerade nu en svärm av små, lysande bollar, som slitits loss och bringats i rotation av den passerande stjärnan. Kapten Frank gjorde med darrande hand en gest mot satelliterna som cirkulerade runt Solen.


– Världarna har skapats! sade han sakta med av rörelse skälvande stämma.
Den röda stjärnan, som nu liknade en andmamma omgiven av sina ungar, syntes bli mindre och mindre, tills den försvann i oändligheten. Men frankmännens ögon voro riktade på de flammande planeterna runt deras egen sol. Vad som sett ut som en oredig svärm av glödande materia hade hastigt ordnat sig i bestämda banor och mönster, som nu med vansinning fart snurrade runt Solen.
Från den lilla klumpen, som slungats längst ut, (vilken tydligen skulle bli Pluto) till Merkuris närmast solen, kunde de känna igen alla de tio världarna. Nästan alla var omgivna av flammande satelliter av mindre storlek, månar i vardande. Medan de susade runt solen tycktes de bli avkylda, mindre och fastare.”

Bertil igen:

– Tja, det var väl inte så det gick till i levande livet, men medge att Hamilton med pedagogisk skärpa åskådliggjorde sin teori om hur solsystemet uppstod.
– Hur det gick med deras uppdrag? Jodå, när planeten Katain likt en urtida “skomare” kolliderar med Jupiter (varvid asteroidbältet bildas) har hela befolkningen överförts till en måne, som likt en aniara styr ut på en långfärd med Sirius som mål. Allt tack vare kapten Frank och hans frankmän.

Svenska punschens astronomiska betydelse

Ingen mindre än Cecilia Payne-Gaposchkin (t v) berättar i sina memoarer om punschens betydelse. Hon refererar bl a till den store Ernest Rutherford, som berättade för henne om en engelsman som under första världskriget gästat Stockholm, blivit så berusad av den svenska punschen att han ramlat i rännstenen och missat båten hem. Denna båt torpederades av tyskarna i Nordsjön och sjönk med man och allt.

Själv erinrade Cecilia Payne-Gaposchkin om hur hon en gång gästats makarna Birgitta och Knut Lundmark i Lund och druckit alldeles för mycket punsch.

“I learned the lesson that one should know one´s limitations.”

Stonehenge Revisited 2.0

Lars Olefeldt ger sig med friskt mod in i debatten om Stonehenge-monumentet utanför Salisbury och lyfter fram denna insändare i Helsingborgs Dagblad för en tid sedan:

Problembarnet Sydsvenskan

Sydsvenskan har uppenbarligen som princip numera att inte skriva om forskningsnyheter från Lund, varken från den humanistiska, den naturvetenskapliga eller den tekniska sektorn. Kultursidan är lika dödstyst. Är det lika uselt vid Fyris, med Uppsala Nya Tidning? Jag hoppas det inte!

Jean Braconniers och Göran Bengtsons tid på Sydis kultur,  kunde man få in både artiklar om astronomi och science fictiton i tidningen. I själva verket välkomnades sådant material.

Som en gammal kompis brukar säga:

– Det var bättre förr när det var sämre!

Turen går till Göteborg!

Aktuell info om Astronomdagarna kommer på denna sajt:

www.chalmers.se/rss/oso-sv/astronomdagarna-2011

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.