Världsrekord av ESO:
Den mest avlägsna kvasaren upptäckt
Tänk vilken “resa” vi 40-talister fått göra i den moderna astronomin. Som t ex upptäckterna av pulsarer och – kvasarer. Var kvasarerna närbelägna objekt, nästan boende i Vintergatan? Eller FRUKTANSVÄRT avlägsna, en sorts förgalaxer i universums början rentav? Det var det andra alternativet som segrade med vissa modifikationer (ganska snabbt, dessutom).
Ett europeiskt forskarlag har nu använt ESO:s jätteteleskop VLT (bilden nedan) tillsammans med en mängd andra teleskop för att upptäcka och studera den mest avlägsna kvasaren som man hittills har hittat (i Leo/Lejonet):
* Kvasaren drivs av ett svart hål med en massa på två miljarder gånger solens som “motor”, och är utan konkurrens det mest ljusstarka objekt som hittills upptäckts i det tidiga universum. Forskningsresultaten kommer att publiceras i tidskriften Nature den 30 juni 2011.
* Ljuset från den nyligen upptäckta kvasaren, som fått beteckningen ULAS J1120+0641 [2], tog 12,9 miljarder år på sig att nå oss. Vi ser alltså kvasaren som den var vid en tidpunkt då universum bara var 770 miljoner år gammalt.
* Även om ännu mer avlägsna objekt har upptäckts (en gammablixt och en galax) så är den nyupptäckta kvasaren hundrafalt mer ljusstark.
Stephen Warren har lett forskarteamet bakom upptäckten.
– Den här kvasaren är ett nyckelverktyg för utforskning av det tidiga universum. Den är ett mycket ovanligt objekt som kommer hjälpa oss att förstå hur supermassiva svarta hål växte till då det bara var ett par hundra miljoner år sedan big bang, säger han.
Kvasarer är mycket ljusstarka och avlägsna galaxer vars kraftkälla tros vara supermassiva svarta hål i deras centrum. Deras extrema ljusstyrkor gör dem till kraftfulla fyrbåkar som kan användas för att studera den epok då de allra första stjärnorna och galaxerna föddes.
Bram Venemans är en av medförfattarna till studien. Han förklarar:
– Det tog oss fem år att hitta det här objektet. Vi letade efter en kvasar med en rödförskjutning högre än 6,5. Att hitta en som ligger så här långt borta, med en rödförskjutning högre än 7, var en spännande överraskning. Genom att låta oss se långt tillbaka in i återjoniseringens tidsålder så ger den här kvasaren oss en unik möjlighet att utforska en period på 100 miljoner år i kosmos historia som tidigare varit onåbar, säger han.
Avståndet till kvasaren bestämdes med hjälp av observationer gjorda med spektrografen FORS2 på ESO:s jätteteleskop VLT och andra instrument på Gemini North-teleskopet på Hawaii.
Daniel Mortlock är huvudförfattare till artikeln.
– Vi tror inte att det finns mer än ett hundratal ljusstarka kvasarer med en rödförskjutning större än 7 på hela himlavalvet. Det krävdes en omsorgsfull jakt för att hitta det här objektet, men det var värt all möda och besvär för att kunna reda ut några av mysterierna i det tidiga universum, avslutar han.
Hela ESO:s pressmess med massor av info, tjusigt inzoomande videosnutt m m finns här:
http://www.eso.org/public/sweden/news/eso1122/
Snurra min jord!
Ännu mer från ESO:s horisont i Chile! Om vi placerar kameran så att den följer stjärnhimlens snurrning, blir det jorden som roterar i stället, och då får vi dessa fantastiska levande bilder från ESO:s “hökkvarter”:
Det är W-bloggsvicen i Stora Hult, Vejbystrand, Lars Olefeldt som tipsar. Tack för den annorlunda bildupplevelsen!
WOW!
Den enda konkret misstänkta intelligenta signalen utifrån universum – så här långt i SETI-projektet – detekterades 15 augusti 1977 via radioteleksopet Big Ear i Delaware, USA, och signalen ägnas en egen sajt, som du har här (tipsar Christian Vestergaard):
Signalen togs emot, noterades av astronomen Jerry Ehman (det var han som skrev WOW! i utskriften), och upphörde efter 37 sekunder. Ångrade ET sig, ringde han/hon fel eller var det trots allt frågan om ett jordiskt hörfel?
Pluto och månarna ockulterade stjärnor
23 juni ockulterade Pluto-månen Charon en stjärna, och 11 minuter senare förmörkade dvärgplaneten Pluto själv samma stjärna. Charons storlek konfirmerades samt dess frånvaro av atmosfär.
27 juni var det dags igen, först ockulterade Pluto en stjärna och halvtimmen därpå var det dags för pyttemånen Hydra att göra likaledes.
Observationer med jättestora, medelstora och små teleskop skedde lite varstans i världen, och även NASA:s flygande infrarödobservatorium SOFIA var i elden 23 juni. Jumbojätten/jeten placerade sig exakt i förmörkelsens centrum över Stilla havet sedan MIT-forskare bara timmar innan finslipat sina sista beräkningar och fastställt den exakta positionen.
Vi väntar med spänning på utvärderingar av alla observationer, som kommer att ge oss mängder av data vad gäller Plutos atmosfär, dess täthet, tryck, temp med mera.
Partiell solförmörkelse 1 juli
Denna partiella solförmörkelse i ett minimalt, ogästvänligt område mellan Antarktis och Afrika täcker knappt 10 procent av solskivan och kan mycket väl bli den enda solförmörkelse i modern tid som inte en enda människa kommer att uppleva.
Nedräkning inför Göteborgs-mötet
Nu är det inte ens hundra dagar kvar!
Info om Astronomdagarna hittar du här:
http://www.chalmers.se/rss/oso-sv/astronomdagarna-2011
