Hur svaga stjärnor kan vi se?
Hur svaga stjärnor kan vi se för blotta ögat i den “upplysta världen”? Den frågan besvarar bilden nedan, en bild som är några år gammal. Vi kan utgå ifrån utgå ifrån att situationen INTE HAR BLIVIT BÄTTRE för de som vill titta på stjärnor.
Bilden finns att ladda ner och förstora upp rejält på denna sajt – kolla in läget över Skåne/Själland.
Light pollution, ljusförorening, må vara ett uttryck för civilisation, men det är ju tragiskt när till och med stora observatorier som Mount Palomar i Californien måste dra igång kampanjer för att få ha några nattimmar i fred för störande belysning.
Nånstans vid 6:e magnituden går ju den synliga gränsen, men kan vi se stjärnor i Malmö ner till 4:e magnituden ens? Jag tvivlar.
Färgerna i bilden ovan – med reservation för alla individuella egenheter hos oss vad gäller syn och annat (min syn är usel) – gäller i stort dessa gränsmagnituder, mellan tummen och pekfingret:
Svart: >6.0 magnituden
Grå: 5.75-6.0
Blå: 5.5-5.75
Ljusblå: 5.25-5.5
Azurblå: 5.0-5.25
Gul: 4.75-5.0
Gyllene: 4.5-4.75
Apelsingul: 4.25-4.5
Mörk apelsingul: 4.0-4.25
Röd: 3.75-4.0
Violett: <3.75
Jag vet inte om vännerna i Aquilae, Kristianstad, fortfarande jagar Skånes mörkaste platser, en del upplysande info finns på hemsidan, men det finns ett par ställen jag själv upptäckt. Stenskogen i Höör, t ex. Ingen horisont, men mörkt. Inte idealt för astrofotografiska studier kanske, men bara att ha hela horisonten klar runt är glatt överraskande. Hylteberga utanför Skurup erbjuder en sådan idealplats, jag blev så paff en vinternatt så att jag var tvungen att ge min Gammeldansk-vän där, galleristen Gert-Åke Johansson ett ex av Björn Stenholms och Bengt Röndes stjärnatlas som “gajd”.
LEGO och Juno erövrar världen
Nedräkningen för Juno blev en dramatisk historia med uppskjutning av uppskjutningen, men till till sist var det “Go, go, go” över hela linjen på Cape Canaveral i kväll.På NASA:s sajter framgår att med sonden följer lite loppisprylar från jorden, t ex en postum hälsning från Galileo Galilei och några smågudar i plast med Jupiter och Juno. De senare är gjorda i LEGO! Grattis till PR-kuppen, Danmark.
1
2
Vesta igen
Även Anders Nyholm tipsar om de levande bilderna på Vestas rotation. Youtube-filmen finns här.
Mystik i M31
Ett pedagogiskt exempel på hur en astronomisk detektiv arbetar är pensionerade HST-astronomen m m Howard E Bond, som kollat upp stjärnan M31 RV i Andromedagalaxen. Stjärnan flammade upp 1988 i galaxens mittparti, bulgen, och nådde en absolut ljusstyrka nånstans i gapet mellan en klassisk nova och en supernova. Det som överraskade forskarna var frånvaron av våldsam värmeutstrålning från stjärnytan, det som vi alltid förknippar med t ex novor.
2006 synade astronomer – Bond var en av dem – gamla “plåtar” från HST, alltså Hubbles rymdteleskop, och i en optisk bild från 1999 fanns bara röda jättar i området.
Därefter har andra astronomer tyckt sig se en ljus UV-stjärna på platsen på en tidigare HST-bild (T eff > 40 000 K), så något är mystiskt. Kall eller varm stjärna?
Bond har nu synat alla HST-bilder på nytt och kan rapportera att UV-stjärnan i själva verket var ett resultat av kosmisk strålning som träffade samma pixel i två på varandra följande bildtagningar och att den “heta stjärnan” kort och gott är en feltolkning. Jag fattar inte finmotoriken i analysen men det handlar om magnitudsystemets konstruktion.
Resultat:
Det finns inget variabelobjekt synligt här i det misstänkta området 1999-2010 – det finns en viss felmarginal i geografin att ta hänsyn till – och det finns inga ovanligt blå eller ovanligt röda stjärnor inom området.
Bond menar att slutsatsen bara kan vara en av dessa tre:
Antingen har M31 RV avtagit i ljusstyrka så mycket att den ligger under HST:s förmåga att ta upp fotonerna eller att resterna av stjärnan är en ickeupplöst tvilling till en röd jätte – eller att RV är en röd jätte.
Bond har en egen hemsida, där han bl a berättar om sitt intresse för Richard Wagners och Anton Bruckners musik.
Kaniner på två ben blir bara fler och fler
Oumbärliga veckotidningen Tempus (utgivare Jimmy Olsson, Staffanstorp) berättar att 31 oktober beräknas mänskligheten passera antalet 7 000 000 000. Och att det sker i Indien!
Göteborg väntar
Astronomdagarna i Sverige erbjuder sällsynta möten mellan proffs, amatörer, de allmänt nyfikna, och jag var faktiskt med och pratade på ett möte här hos Chalmers nån gång i slutet av 60-talet. Det är bara hundra år sen… Det jag hade på hjärtat var behovet av en internationell amatörastronomisk union, och det blev så småningom också av. Fast det var innan internets tid och den underbara epok då hela världen verkligen blev en “global by”. IUAA fick aldrig riktig fart, vi var för tidigt ute. Kolla Patrick Moores självbiografi.
All info om årets dagar finns här, och som vanligt är Svenska Astronomiska Sällskapet medarrangör. SAS är vårt moderskepp, brukar jag säga, sällskapet ger framför allt ut Populär Astronomi. De flesta aktiva amatörer är med i sällskapet direkt eller via underföreningar ute i landet – är alla yrkesastronomer i Sverige det? Alla fysiklärare? Alla allmänintresserade?
