Nr 25 2010

Stonehenge – ett tidigt “Lourdes”?

Två gånger har jag besökt Stonehenges magnifika stenmonument i södra England, jag tågade från London till Salisbury, rundvandrade i katedralen (med världens äldsta ur) och sen tog jag taxi  ut till stenkolosserna – dyrt men spännande. För en 30-40 år sedan var det populärt bland astronomer typ Gerald Hawkins, Fred Hoyle m fl att läsa in djupsinniga astronomiska innebörder i stenarnas placering – inte mycket av det har överlevt till i dag. Frågetecknen kring astroarkeologin tycker jag överhuvud taget har blivit fler än utropstecknen!!! Ales stenar inte att förglömma.

Intressantare är då, menar  jag, ett tv-program jag fick ögonen på härom dan (Viasat History), en BBC-film i serien Timewatch – bakom ligger tungviktare som BBC:s Open University och amerikanska  Smithsonian Institute – där två arkeologer,  professorn Tim Darvill och Storbritanniens ledande antikvarie Geoff Wainwright, och deras utgrävning härom året gav flera spännande svar.

* Fyndet av ett litet förkolnat sädeskorn ledde t ex dateringen av bygget till cirka 2300 år f Kr,

* Fynden och analyserna av några skelett funna nära Stonehenge,  nu insatta i ett sammanhang, pekar på den intressanta teorin om Stonehenge som en vallfartsort, dit sjuka tog sig så långt som från Alperna för att bli kurerade och healade. Dels genom de undergörande blåstenarna, dels genom  att här verkade  bronsålderns egen “läkarexpertis” och undergörare. Stonehenge som ett bronsålderns Lourdes, med andra ord.

* Fynden pekar också på att Stonehenge var så heligt att platsen höll sig med säkerhetsvakter, som inte tvekade att döda inkräktare som försökte ta sig in utan lov.

Dessutom pekar i dag det mesta på att i det jordbrukarsamhälle, som var förutsättningen för Stonehenge, var vintersolståndet VIKTIGARE än sommarsolståndet! Det är säkert en stor upplevelse att hälsa soluppgången vid Stonehenge på midsommaren i dag, men det är en modern konstruktion.

Logistiken på bronsåldern förvånar oss naturligtvis fortfarande. Mannen från Alperna (“Amesbury Archer”), t ex, som kan ha rest till Stonehenge flera gånger, och sen förstås hur flera av de stora stenbumlingarna har forslats över havet, floder och mark från dagens Wales 25 mil bort till Stonehenge.

Idén om Stonehenge som ett sofistikerat bronsåldersobservatorium stärktes inte direkt av detta tv-program.  Inget utesluter att denna makalösa konstruktion av generationer av människohänder har haft olika funktioner under olika perioder eller olika funktioner under samma period, men just nu har “Lourdes”-tolkningen övertaget när vi rör oss om tiden för Stonehenges byggande.

2300 f Kr, förresten. Då regerade stridsyxekulturen i våra egna regioner, vi pratar om yngre stenåldern. Mycket har dokumenterats från denna tid i trakterna kring det som i dag är Kvarnby här i Malmö.

Anna-Mi Wendel, gammal kulturkompis, lokalhistoriskt insatt,  Kvarnbybloggare m m, noterar:

– Vi pratar senneolitikum. Vi pratar Kvarnby. Jag går i spåren på dem som då  bodde här. Allt ligger i öppen dager:  flintgruvorna, hantverket, produkterna. Det var HÄR det pågick!

Genom fynd av flintverktyg, kärl, cirkulära rännor och annat framträder bilden av en relativt välorganiserad samhällsorganisation  i det lilla formatet – Stonehenge kan, jämförelsevis,  bara ha skapats av en folkrik (rik!)  och strukturerad civilisation med lång historia, en civilisation som med gemensamma krafter – under flera mansåldrar –  byggde  sitt märkliga, läkande centrum.

Men samma stjärnor och planeter  kunde ses från Kvarnby som från Stonehenge! Vad tänkte våra kloka förfäder?

Ny lyckad uppskjutning

– Kolla gärna Rymdkanalen där du kan se fredagens lyckade MAXUS 8 uppskjutning – Europas största sondraket för µG experiment. ESA:s GD Jan-Jacques Dordain var t o m på plats och imponerad över “leveransen”, tipsar Rymdbolagets Carina Johnsson.
Maxus är ett samarbete mellan svenska SSC, sameuropiska ESA och tyska  EADS och µG, som Carina nämner,  handlar ju om experiment och forskning under påverkan av den “mikrogravitation”, tyngdlöshet i dagligt tal,  som uppnås under raketuppskjutningarna till rymden.

MAXUS 8-uppskjutningen – 70 km upp, dubbelt så långt upp i “luften” som ISS bana – gav en µG på 12 minuter och det som ingick i den vetenskapliga lasten på nästan ett ton och som som skulle kollas var allt ifrån hur titanbaserade metallegeringar får fastare form och diverse annat till hur gravititationskänsligt biologiskt material som samverkar mellan våra celler är.

Mycket spännande!

99942 Apophis

Mer gravitation men nu i det tyngre formatet! Hur är läget när det gäller den jordnära asteroiden 99942 Apophis, som kommer oss obehagligt nära både 2029 och 2036? Nasa räknade ju i fjor på saken och kom fram till att 2036 passerar asteroiden, som är på ett par hundra meter, 49 miljoner km (0,32 AE) från jorden – på självaste påskdagen.

Risken för en smäll 2036 bedöms i dag som nånstans 1:250 000. Det låter lugnt, men inte hur lugnt som helst. I vintras kom ju också uppgifterna om att ryssarna hyser planer på att sända upp en farkost som ska ändra asteroidens bana – förhoppningsvis då åt rätt håll… Ryssarna tänker sig samarbete med Nasa, den kinesiska rymdstyrelsen liksom ESA.

I USA, Californien förstås, verkar  stiftelsen B612 Foundation ledd av tidigare astronauten Rusty Schweickart, forskare, ingenjörer m fl och deras mål att är 2015 ha utvecklat ett system för att då testa och landa på en asteroid, för att sakta och metodiskt påverka  den i dess bana.  Dagens lösning bygger på att en massivt tung rymdfarkost, en så kallad   “gravitation tractor” – vad ska vi kalla fenomenet på svenska? “gravitationsdragare”? – som parkerar eller hovrar nära asteroiden och som under flera år genom sina egna gravitationsimpulser får rymdstenen att sakta, sakta rotera och i sin bana vända sig bort från en fullträff på jorden. Gravitationen gör helt enkelt jobbet!

Det finns massor av andra idéer men denna är en av den för rymdmiljön allra vänligaste. Alternativet med att i panik skicka upp en kärnvapenbestyckad antiasteroid-missil är inte särskilt genomtänkt, även ifall Hollywood älskar interplanetärt  pangpangande bevisat av kassasuccérna Deep Impact och Armageddon!

Senaste nytt från CERN

I veckan börjar, är det tänkt,  LHC:n i Genéve få upp ångan igen efter sju sorger och åtta bedrövelser. 2012 hoppas CERN-forskarna/ingenjörerna att partikelkrossaren ska nå full kapacitet. Då ska det banga i alpernas djuuup!

Unik familjebok om Charlier

Jag kom in på  Lundaprofessorn C V L Charlier i förrförra bloggen och hans barnbarn Bertil Behring, som var min synnerligen gode kollega i många år på Kvällspostens kulturredaktion. 1988 redigerade Bertil släktboken Till minne av Siri, som utgavs privat i liten upplaga – men mellan hårda pärmar! –  i samband med Essie Janssons 90-årsdag det året.

Siri var Charliers hustru och Essie  var  en av parets döttrar.

Flera unika kärleksbrev från unga Siris sida på 1890-talet till den kommande astronomstjärnan “Carl Ludvig” återges . Hon var när de träffades 16 år, han 28,  Siri som i vuxen ålder tyvärr  kom att drabbas av svåra manodepressioner och som bl a vårdades på S:t Lars i Lund. Dit Charlier troget tog sig varje söndag under hennes sjukdomsperioder.

Äktenskapet verkar ha varit lyckligt, trots alla smällar.

I denna fina lilla skrift skrivs inte mycket om Charlier och astronomi, men vi får ta del av hans skraltiga ekonomi (= stora studielån), utnämningsstriden mellan honom och Nils Dunér och vad det reaktionära akademiska Lund ansåg om att radikalen och Verdandisten  Charlier skulle bli professor där.

Allra trevligast tycker jag det är att  läsa om professorsbarnen på Obsis, som var deras dagliga lekplats. Familjen bodde nära Obsis, först på Grönegatan, sen på Svanegatan, och Stadsparken var ett eldorado för tidens unga Lund. Essie berättar rentav att hon spelade tennis på en tennisplan som ungdomarna anlade på planen mellan Obsis och Seismografen! En smash från det som sedermera blev Idrottshallen i lärdomstan.

Galilei = Vilks! = Einstein?

Det är intressant att notera hur Galileo Galilei kan användas i den allmänna kulturdebatten. Senast är det mordhotade Lars Vilks, “Muhammed-konstnären”,  som på sin underhållande blogg polemiserar mot en konstkritiker på DN som tycks mena att Vilks borde, som ett inslag i sitt konstnärliga rondellhundsprojekt, be om ursäkt för sina teckningar.

Vilks:

Det är inte ofta konstnärerna får konkreta råd av kritikerna och huvudregeln är att sky sådana förslag som pesten. För vem skulle tro på en ursäkt framförd som en del av konstnärligt projekt? Vad skulle ett falskt och djupt ironiskt inslag ha för mening? Skall vi tillbaka till 1633 och Galileis offentliga avbön sedan han kränkt den i skriften givna sanningen?

I sin blogg återger Vilks dessutom Galileis återtagande-brev.

Jag gillar själva gesten, att skånske konceptkonstnären Vilks jämställer sig med Galilei, som krossade en världsbild. Det är stort, nej,  det är större än stort!

Men varför nöja sig med Galilei, som gammal, skröplig och feg kröp till korset? Jag hade ju dragit till med Albert Einstein direkt!