Ununseptium – äntligen här!
Ryska och amerikanska forskare har tillsammans, efter månader av experiment och utvärderingar vid sina stora cyklotroner, lyckats framställa sex atomer av ett helt nytt, supertungt grundämne med Z = 117. Därav arbetsnamnet “ununseptium” (= “ett-ett-sjutton-ium”).
Om man kolliderar kalcium-atomer (20 protoner/atom) med det radioaktiva ämnet berkelium (97), så får du – efter visst besvär – det det nya grundämnet på andra sidan den periodiska tabellen, där det nu börjat pratas om “öar av stabilitet” i stället för sekundsnabba sönderfall. Ununhexium med Z116 och ununoctium med Z118 omger i periodiska systemet det nya grundämnet men dessa sönderfaller extremt fort och det har krävt yppersta teknik för att verkligen få tag i och spika dessa instabila grundämnen.
– Frågan som vi försöker besvara är denna: Finns det ett slut för periodiska tabellen och, om det är så, var slutar den i så fall?, sa forskaren Kenton Moody i en intervju i IHT 8 april.
Har vi nu upptäckt och framställt ununseptium på jordklotet, vilket är en prestation (kanske i Nobelprisklass!?!), kan vi som amen i fysikernas och astronomernas kyrka räkna med att ämnet finns framställt även på andra ställen i kosmos. Why not? ET är inte dum, även om hon är lite valhänt.
Allt är förstås extremt preliminärt.
Lästips: Natures fysikblogg The Great Beyond har alla relevanta fakta.
Holsts Planeterna – storartad musikkväll
Klockan är nu snart 23.00 torsdag kväll (8 april) och jag har precis via danska P2 lyssnat in en storartad tolkning av Gustav Holsts orkestersvit Planeterna, med Danska radions symfoniorkester och damkör ledd av Pablo Heras-Casado, en av de unga dirigentstjärnorna i dag. Jag njöt av varje sekund men mest av den avslutande Neptunus-delen med dessa överjordiska inslag av instrument typ celesta och glockenspiel och borttynande sopranröster… Mycket vackert.
Detta verk blev ju ett ok för Holst (och hans PR-sinnade dotter Imogen H), som tyckte att orkestrarna i världen väl kunde spela annat av honom. Men Holst var själv “skuld” till snedbelastningen och ledde personligen flera framföranden t ex under de berömda Promenad-konserterna i London. Det var inte alltid hela sviten spelades, oftast nöjde sig Holst sig med trion med Mars, Saturnus och Jupiter.
Det berättas att Holst på dirigentpulten gjorde ett oerhört skröplig intryck. Han var tunn och mager, han var närsynt, han var något så absurt som en blyg orkesterledare, och när han vinkade in blåsarna blev han nästan skrämd av det ljud han åstadkom!?!
På tal om ljud så kunde naturligtvis inte en – sannolikt – cigarrökande dansk i kväll låta bli att hosta under de allra sista, serena tonerna i nya Koncerthuset i Köpenhamn. Men det kunde varit värre. Jag har en vän som blev helt vansinnig under en Promenad-konsert just i London då ungdomar började tjoa och applådera och vifta med flaggor långt innan Neptunus-satsen fått lägga sig till ro. Då ska råda STÖRSTA MÖJLIGA TYYYSTNAD.
Har du vägarna in om Köpenhamn, så bisseras hela konserten fredag kväll 9 april.
Varför – varför inte?
Vatikanen håller sig med ett eget observatorium, det berömda Specola Vaticana med en lång, lång bakgrund av duktiga jesuitastronomer vid okularen. Observatoriet ligger i dag i framkanten av forskningen och har långt från påvens Rom några av de mest välutrustade systerobservatorierna i världen, bl a Mount Graham International Observatory i Arizona, USA.
Med tanke på den hyperintressanta eftermiddagen i Lund i går med K G Hammar (se blogg 30) som ena parten, så denna undran från min sida: Vad är det som hindrar Svenska kyrkan att stödja ett observatorium, rentav bygga ut? Finns det överhuvud taget ett “lutheranskt” obsis nånstans i världen?
Jag kräver inte att varje ung teolog borde tvingas gå en grundkurs i astronomi, men de borde frivilligt få chansen att bilda sig på området.
CryoSat-2 drog i väg
Tidigare i dag drog den polarisutforskande satelliten CryoSat-2 i väg från Baikunor-basen (från en silo!) i Kazakstan – precis som den skulle. Allt verkar ha gått väl. All info här!
Även vi som förbehåller oss rätten av vara en smula kritiska mot en del klimatforskare och deras undergångsprofetior, VILL VETA hur det lägger till med isarna vid jordklotets bägge poler. Det kommer CryoSat-2 att reda ut för oss, kallt, kliniskt, objektivt.
Katastrofism – ett nytt begrepp för mig
Man blitr aldrig för gammal att lära. “Katastrofism” är för mig ett helt nytt begrepp, och jag stötte på det när jag surfade in om Cardiff-universitetes hemsida för deras centrum för astrobioligi. Där verkar sen 2001 professor W M Napier, och nu flaggas det för en större katastrofism-artikel av honom i Monthly Notices of The Royal Astronomical Society, där han utreder vad som hände för 13000 år sedan. Då träffades jorden av kometsplitter a la Tunguska upphöjt till 2 och bl a Nordamerikas djurliv knäcktes.
Bill Napier är skotte, f 1940, har arbetat som yrkesastronom och har skrivit både tunga vetenskapliga böcker men också, roligt nog, science fiction!
På RAS hemsida återges, av pedagogiska skäl, denna maffiga Hubble-bild av fragment B av den sönderfallande kometen Schwassman-Wachman 3. Fotocredit: NASA / ESA / H. Weaver (JHU/APL) / M. Mutchler / Z. Levay (STScI)
Dagens fråga
Caroline Herschel upptäckte med sina små “comet sweepers” minst åtta kometer.
Hur många kometer upptäckte hennes berömde storebror med sina jätteteleskop, alltså Sir William Herschel?
Var det 1. tio, x. tjugotvå, 2, ingen.
Rätt svar: 2. Ingen!
Till historien hör förstås att den himlakropp han från början trodde vara en komet i stället visade sig vara en helt ny planet, Uranus (1781). Inget dåligt misstag! Men det är Caroline Herschel som är och förblir familjens stora kometjägare.