Nr 165 2012

"Jubileum" på gång:

Snart 150 år sen William Huggins stora upptäckt

Utforskningen av de planetariska nebulosorna (PNe) är en spännande historia. I Drakens stjärnbild ganska nära norra himmelspolen finns en klassiker i sammanhanget, Kattögenebulosan (NGC 6543).

Några hållpunkter i historiken:

♦ 1764 upptäckte Charles Messier M27, som vi i dag kallar The Dumbbell Nebula/Hantelnebulosan.

♦ 1864 kunde William Huggins spektroskopiskt slå fast att NGC 6543, som vi i dag katalogiserar himlakroppen, populärt kallad Kattögenebulosan, var en äkta gasnebulosa, inte en samling oupplösta stjärnor. Emissionslinjerna avslöjade att något inte stämde. Huggins bild såg ut så här:

♦ 1922 var det dags för Edwin Hubble att konstatera att nebulosorna fick sin energi från en central stjärna.

♦ 1926 fastslog  Donld Mentzel att planetariska nebulosor joniseras av fotoner från centalstjärnan.

♦ 1927 visade Herman Zanstra att centralstjärnan är betydligt hetare än vanliga "normala" stjärnor.

♦ 1928 visade Ira S Bowen så att det tidigare misstänkta grundämnet nebulium i själva verket utgörs av joniserade atomer som  N+ , O+  O++ etc.

Sen har upptäckter skett slag  slag, och vi vet i dag mycket om processerna bakom om hur röda jättar via  massöveföring till omgivande mediet förvandlas till gamla, döende vita dvärgar. Tusentals PNe har identifierats både i Vintergatan och i andra galaxer.

De planetariska nebulosorna går snabbt över astronomiskt sett (40 000-50 000 år) och blandar sig med övrigt interstellärt stof, som anrikas med tunga metaller inte minst.

Jag gillar ju, som W-bloggens läsare vet vid det här laget, att skåda lika långt bakåt som framåt i tiden, Med facit i hand är det lätt att bli extremt  imponerad av en amatörastronom som britten William Huggins upptäckt  för snart 150 år sen.

I sin privatforskning, med hustrun ofta som jämställd partner vid teleskopet och spektroskopet, låg han i framkanten av 1800-talets astronomiska forskning. Rapporten 1864, skriven tillsammans med professor W A Miller  i Philosophical Transactions of the Royal Society, bar titeln  "On the Spectra of Some of the Nebulae" och var ett supplement till en tidigare rapport om fixstjärnors spektra

Upptäckaruppsatsen finns här på nätet. Det är bara att surfa in och ladda ner vad som hände 29 augusti 1864 och hur överraskad Huggins själv var av sin upptäckt.

Allra märkligast var den ljusa linjen på våglängden 5007 Ångstrom, som inte kunde identifieras med något känt grundämne, Därför kallades  det av 1800-talets spektroskopister för nebulium och var ett begrepp ända fram till dess att astrofysikern Ira S. Bowen identifierade linjen som en "förbjuden" O III-linje hos syret.

I likhet med andra slagkraftiga PNe:s utforskas NGC 6543  dagligen och stundligen.

För tio år sen togs denna fascinerande djupbild från vårt eget NOT med gröna och blå filter för att få fram djupet i nebulosan: dess inre del, de blå haloringarna och den yttre halon med filament.

Bilden togs av astronomen Romano Corrad.

Glöm inte KLICKA!!!

Även  Hubble-teleskopet har från och till riktat sin spegel in mot objektet. Då kan de se ut så här maffigt (2005):

Fakta på nätet om Kattögenebulosan i dag::

Right Ascension    17 : 58.6 (h:m)
Declination    +66 : 38 (deg:m)
Distance    3.6 (kly)
Visual Brightness    8.1 (mag)
Apparent Dimension    0.3/5.8 (arc min)

När HST jagar PNe i t ex Stora Magellanska molnet – femtio ggr längre bort än Vintergatans PNe:s –  kan vi få se bilder som denna av PNe-objektet SMP 10:

En utomordentlig sammanfattning av PNe-forskningens historik finns t ex  här, författad av Hong Kong-astronomen Sun Kwok.

Ju länge ut vi kommer i galaxvärlden (t ex M31, M33, M101) , desto mindre och punktformigare blir PNe-objekten – men de går att avslöja. Jag vet inte vilken rekordhållaren  är när det gäller "mest avlägsna PNe" i vårt nära kosmos. I den här delen av M33:s södra spiralarm  noterades flera PNe redan för tio år sedan:

PS.

Vem var W A Miller? Svaret är att Wiliam Alen Miller  var kemiprofessor i London (King´s College) och att han tilldelades den förnämliga guldmedaljen av Royal Astronomical Society 1867 – tillsammans med Huggins.  Detta för deras spektroskopiska undersökningar av stjärnor och nebulosor.

Succé på Ven

Vårt team under Sophies Skördedag på Ven i lördags, rapporterar om succé. inslag kommer på våra hemsidor.

Bl a noterade våra utsända att merparten av besökarna var danskar och så fick de veta att det togs ut en "Tycho Brahe-skatt" på Ven ända fram till 1800-talet.

Pris till BBC-journalist

Ett nytt astrojournalist-pris har instiftats av ESO, European Astronomy Journalism Prize och första priset gick till BBC:s teknikjournalist Katia Moskvitch, som får besöka ALMA i Chile nästa å.

Andra pristagare var Robin Mckie, The Observer, och  Maggie Mckee, New Scientist, vilket understryker UK:s handfasta grepp, vilket är lite synd, onekligen. med tanke på andra unga framåt journalister på kontinenten med kosmos som bevakningsuppdrag. "European" borde vara något mera omfattande än blott drottningens ö.

Grisknorr som kränker?

Att kalla ett molekylmoln för pigtail/grisknorren är kanske inte särskilt politiskt korrekt, men himlafenomenet som sånt är fascinerande. Läs här!

Grisknorren ligger 30 000 ljusår bort mot Vintergatans centrum och enorma magnetiska krafter är verksamma bakom knorren.

Lysande om Harry Martinsons småskola

En förnämlig söndagsartikel om Harry Martinsons småskola i Alltidhult stod att läsa på Kvällspostens kultutsidor i går söndag (9.9.2012).

Författare var Tomas Bannerhed.

Alla ASTB-medlemmar som var med härom året på våra resa i Harry Martinsons fotspår, känner  igen sig.

Mad Men i farten

Ibland så undrar "man" ju i sitt stilla sinne  sinne  vad en del reklammakare – verklighetens Mad Men – tänkte vid ritbordet. Jag gillar  storbandsmusik och jag gillar absolut Count Basie och hans E = MC²-skiva, men det är knappt jag vågar visa fram den numera när folk är på besök. Skivkonvolutet har förvandlats till kontraband och finns numera på gifthyllan.

Skulle jag ge ut skivan i dag tror jag att en supernovabild hade varit mindre utmanande.

Och på tal om att utmana… i den kitschiga  bilden nedan av den  unga US-tjejen på raketen kan läsas in både det ena och det andra. Det skulle vara roligt att få veta var den fanns publicerad första gången och vad det är den gör reklam för. Egentligen.

Jag har fått bilden till "låns" av Peter Modie på IBL Bildbyrå i Ljungbyhed, vars arkiv är en guldgruva för fotojournalistik i landet.