Hoppa till innehåll

Nr 153 2010

Superbild på SN 1987 A

Vår senaste supernova synlig för blotta ögat, SN 1987 A. Fotocredit: NASA, ESA, K. France (University of Colordo, Boulder), and P. Challis and R. Kirshner (Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics)

Somliga tycker att den ser ut som flygande  tefatet i Närkontakt av tredje graden, men detta är rena rama verkligheten: Hubble-bilden på supernovan SN1987A släpptes häromdan och flimrade förbi på diverse sajter. Och vi vi kan ju inte annat än bli förvånade över det vi ser – jag har  i och för sig sett den punktformiga   chockvågsringen förr. Ett märkligt resultat av ett kosmiskt möte mellan material från supernovan och den omgivande materin.

Men så här lysande!

Förmodligen skapades ringen 20 000 år innan själva explosionen, och dess diameter uppskattas i dag till 1 ljusår.

Äntligen kommer hösten!

Nu är höststjärnhimmeln sakteliga på gång, och jag laddar upp med mina två fältkikare 10×25 respektive 12×50 plus en tre-fyra böcker med tips om himmelsobjekt. Hösten har, när årstiden funkar som bäst, följande tre fördelar för en balkongastronom med blickarna riktade åt söder:

* Det är fortfarande hyggligt varmt ute, du behöver inte pälsa på dig till vansinne.

* Mörkret kommer tidigare och tidigare, så stjärnorna syns på vettig tid.

* Halvårets intressantare stjärnbilder börjar ge sig till känna. Andromeda förstås, senare Orion, Oxen, Plejaderna…hela paletten.

Tre parametrar som talar till höstens fördel.

En fjättrad Andromeda. En våt dröm för en amatörastronom. Målning: Gustav Doré

Är det slut nu?

I en tidigare blogg (nr 110) skrev jag om astronomen,  Nya Zealändaren  John Hearnshaw som statistiskt gått igenom den astronomiska forskningen  och upptäckt att samtidigt som det produceras mer och mer finslipande vetenskapliga rapporter, görs det färre och färre epokgörande upptäckter. Kurvorna går inte riktigt åt samma håll, om jag säger så.

Därför känns det som en uppmaning att ta del av Bengt Gustafssons (bilden)  inledande föredrag när han gästar Svenska Astronomiska Sällskapets möte i huvudstan 18 september och eftermiddagen ägnad temat “framtida jätteteleskop”.

Bengt Gustafsson är prof em från Uppsala och hans  föredrag bär den utmanande titeln:

Vad återstår att upptäcka i universum?

Hej då, Gud!

* Vaför finns nånting i stället för ingenting?

* Varför existerar vi?

*Varför har vi de naturlagar vi har och inga andra?

Stephen Hawkings nyaste bok heter The Grand Design och tar skäppan full av ödesfrågor. Framför allt avskaffar han för sin del och säkert för många andra fenomenet Gud. Skapelsen av universum behöver inget gudomligt ingripande, noterar icke-nobelpristagaren Hawking (som skrivit boken tillsammans med fysikerkollegan och Star Trek-medarbetaren Leonard Mlodinow).

Ett citat från ett utdrag ur boken som publicerades för en vecka sen i The Times, London:

“Because there is a law such as gravity, the Universe can and will create itself from nothing. Spontaneous creation is the reason there is something rather than nothing, why the Universe exists, why we exist.”

Med tanke på steady state-teorin (J Jeans, F Hoyle m fl)  så denna undran: Finns det rentav en anglosaxisk tradition att förklara astronomiska fenomen med skapelse ur intet? Ämnet tarvar snart en filosofs och/eller  idéhistorikers insats.

Temat i Hawkings bok är, har jag förstått, något som kallas  M-teorin, som förutsätter existensen  av flera universa – inte bara ett, vårt eget. Och alla har skapats ur ingenting, och det är inte ens säkert att det finns liv i dessa andra multiversa.

En ganska spännande fråga får nån sorts tentativt svar i boken: Ett universum utan liv, en döfödd skapelse utan reflekterande invånare – vad är meningen med det? Vad är poängen? “Nyttan”?

En brytpunkt för Hawking  var upptäckten på 1990-talet av den första exoplaneten. Därmed fick hans företrädare på professorsstolen i Cambridge, Sir Isaac Newton, en definitiv knäck.

Jag väntar med spänning på att boken, som inte fått särskilt vänlig kritik, snart ska komma i mina händer. Och på påhoppen på min fysikguru Richard Feynman, som enligt Hawking var en färgstark fysiker som spelade bongotrummor på en stripteaseklubb.

Samtidigt på jorden…

.. har arkeologerna hittat en bosättning i Kharga-oasen i Egypten, 18 mil västerut  från Thebes/Luxor.

Bosättningen är åtminstone 3500 åt gammal, har bestått av några tusen invånare och man undrar förstås: Hur såg de på stjärnhimlen? Massor av föremål har kommit i dagen, vilket framgå av New York Times rapportering.

Finns det liv i universum?

Svaret på rubrikens fråga – apropå Stephen Hawking ovan – ges på Swedbank Stadium i Malmö 15 september, då den allsvenska ledarduon MFF och HIF möts. HIF var mitt favoritlag då jag växte upp i Höör, MFF sen 55 år som Malmmmebo….

Jag lovar er – det finns liv!

Konstanten varierar

Forskare har upptäckt att finstrukturkonstanten α som i alfa inte alls är konstant. Det har varit på känn några år, men nu tycks det mer eller mindre  bevisat.

Den enda konstanten som håller  kom de gamla kloka grekerna på:

Panta rei!

Allting flyter.

2 kommentarer till “Nr 153 2010”

  1. Ha! Nä, jag missade kursen i gammalgrekiska i småskolan. Så jag har tvingats Google-fuskat och jag håller med. Det är ett mycket bra credo för en astronomisk sökare – jag ska kolla med min gamle vän Gert Cervin, som var en av de första som översatte de försokratiska fragmenten till svenska. Han brukar ha en massa kul sidoinfo.

  2. Än en gång har gamla Grekerna varit före. Konstanterna är trots allt människans påhitt och inte något som finns ute i naturen, naturligtvis 🙂

    Kan du knäcka detta Ulf? En oida, ouden ida (utan Googles hjälp förstås).

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.