Nr 45 2018

Hans Rickman kommenterar sin "kvalificerade gissning" om `Oumuamuas natur:

Var finns kometens koma och gaser?

I förrgår (27.6) kunde vi berätta att de stora teleskopstudierna av den interstellära intränglingen `Oumuamua konfirmerat att himlakroppen har alla kometens karakteristika (scrolla ner), men som vår egen kometspecialist Hans Rickman nedan påpekar – något saknas likväl:

– ESO-astronomerna har alltså upptäckt vad vi kallar en icke-gravitationell effekt i `Oumuamuas banrörelse – en som accelererar kometen ut ur solsystemet.
Detta är mycket riktigt typiskt för kometer, fast kometerna brukar bromsas
lika ofta som de accelereras.

-Halleys komet beter sig som `Oumuamua i det att den accelereras så att omloppstiden växer och kometen “kommer för sent”
med fyra dygn per varv. Andra kometer som t.ex. Enckes komet bromsas och
har alltså kommit för tidigt.

Den avlånga intränglingen som rymdkonstnären tänker sig – och en komet som den "bör" se ut…

– Det där brukar bero på årstidseffekter. Kometkärnan har en del av ytan
där isen ligger ytligare. Om denna del belyses mest efter rundningen av solen
(perihelpassagen), så accelereras kometen; i motsatt fall bromsas den.
Men jag har svårt att tro att denna förklaring skulle gälla för `Oumuamua, som
har färdats långt från alla stjärnor i uppemot miljarder år. Den borde inte
ha fått en asymmetrisk struktur, och jag skulle tro att isen ligger på samma djup
runtom den.

– Då kan det snarare vara så att solvärmen tog tid på sig att nå det djup där isen ligger, så avdunstningen och utfasningen tog fart först
efter perihelpassagen. Detta kanske man kan kalla för min teori.

Hans Rickman, prof emeritus vid institutionen i Uppsala

-Det jag finner anmärkningsvärt är att de inte har upptäckt några spår efter
de gaser som accelererar kometen och inte heller har sett någon diffus
“koma”,som kometer brukar uppvisa.

– Kanske Karen Meech har rätt i att kornen i `Oumuamua är ovanligt stora, och gaserna kanske man inte har sökt efter i tid för
att se dem.

Karen Meech och hennes kolleger står för de senaste upptäckterna

– Det hade annars varit intressant att se, om det rör sig om vattenånga
som i typiska kometer eller kanske kolmonoxid, som kunde vara en annan
kandidat.

Tack till Hans som gett sig tid att kommentera de senaste uppgifterna. Samtidigt rekommenderas denna TED-föreläsning av Karen Meech från oktober i fjor.

IUAA omskrivet i Telescopium

I senaste numret av SAAF-organet Telescopium bidrar yours truly med en artikel om IUAA, International Union of Amateur Astronomers, som ju faktiskt hade stark förankring i – Malmö!?!

Godkänt för Tiia!

Så utomordentligt trevligt! Vår bloggvän i Helsinki, prof em Kalevi Mattila, erinrar om att han varit i Luleå som fackultetsopponent till Tiia Grenmans doktorsavhandling med titeln "Globules and globulettes". Hon fick klart godkänt, och även Tiias handledare Gösta Gahm markerar sitt gillande över utgången. Grattis till Tiia (och Gösta)!!!

Tiia Grenman. Bildkälla:LTU

Kalevi har mailat mig hela Tiias avhandling och påpekar att Tiia slår fast att Knut Lundmark som den förste (= 1921) påpekade att Krabbnebulosans ursprung hade att göra med den ljusstarka "gäststjärna", som iaktogs 1054 e Kr borta i Asien.

En del av avhandlingen handlar om förekomsten av globuler och "cloudlets" i just Krabban, vilket på nytt påvisar den eviga kretsgången i stjärnvärlden, från stjärndödslar till stjärnfödslar. Dessutom visar det sig att Krabban förekommer i ett relativt stoft- och gastomt område i Vintergatan, vilket betyder en del vad gäller nebulosadelarnas expansioner. De möter inte lika mycket "motstånd" som andra supernovarester i tätare regioner.

Samtidigt med avhandlingsarbetet besökte Kalevi förstås Luleås museum och Karin Tjernström för att jaga nya infallsvinklar på Knut Lundmark. Vi återkommer till detta.

Planetbildning börjar redan innan stjärnor är fullvuxna

Ett europeiskt forskarlag har upptäckt hur stoftkorn börjar klumpa ihop sig och växa sig större nära en ung stjärna. Detta är det första steget för att planeter ska kunna bildas.

– Våra observationer visar att den här processen startar redan medan stjärnan själv håller på att bildas, säger Per Bjerkeli på Chalmers, som tillsammans med forskare från Nederländerna och Danmark nu publicerar sina resultat i ansedda tidskriften Nature Astronomy.

* Under de senaste åren har astronomer funnit ett stort antal planetsystem runt andra stjärnor, och allt tyder på att i stort sett alla stjärnor omger sig med en eller flera planeter. En stor fråga är därför när och hur planeter bildas. Resultaten från den här nya studien lanserar teorin att planetbildning startar mycket tidigt.

Den här bilden från teleskopet Alma visar skivan av gas, stoft och damm som omger den unga stjärnan TMC1A och där framtida planeter kan bildas. Ljus från dammpartiklar (i rött) och två olika typer av kolmonoxid (grönt och blått) berättar om hur långt planetbildningen har kommit. Frånvaron av kolmonoxid i den inre delen tyder på att dammpartiklarna i den unga protoplanetära skivan har ökat i storlek, från mindre än en tusendels millimeter till en millimeters storlek. (I bakgrunden visas himlen runt stjärnan som den ser ut i synligt ljus.) Bild: Jørgensen/Harsono/ESASky/ESAC

* I sitt arbete använde sig forskarna av Alma-teleskopet i Chile, 66 sammankopplade radioteleskop utspridda över ett 16 km stort område på en högplatå i Atacama-öknen. När Alma riktades in mot TMC1A, en ung stjärna i stjärnbilden Oxen kunde forskarna se en tydlig gräns i stoftet nära stjärnan. De noterade också ett stort “hål” i strålningen från kolmonoxidgas, som är en av de vanligast förekommande gaserna där stjärnor och planeter bildas. Med hjälp av datormodeller har forskarna förklarat hålet med att stoftkornen i de inre delarna av skivan har vuxit i storlek från mikrometer till millimeter. Och det är en lika överraskande som spännande upptäckt.

* Hela pressmesset från Chalmers återfinns här.

ESA dokumenterar stora molekyler på Enceladus

Tack till Lars Olefeldt, bloggens egen "Paramount" ("Ser allt, hör allt"), som rapporterar om ESA:s fynd av stora organiska molekyler i geysrarna på Enceladus, Saturnusmånen.

Fyndet anses sensationellt, om ESA-folket själva får bestämma.

Bildkälla: Cassini/ESA

Stefan utmanar gravitationen

Min brorson Stefan Horn trodde inte själv sina ögon: När han kastade sig i vattenpolen i Spanien, där storfamiljen härjat senaste tiden, och trodde att han skulle plumsa i, for han i stället uppåt – besegrade gravitationen, kort och gott. För en stund.

Mörk materia och mörk energi kan ha spelat in i upplevelsen.