Hartley-kometen växer till sig
Tala om fjärrstyrning! Höstens komet börjar lysa upp på allvar och utvecklas efter gängse “normer”. Härom kvällen bedömdes koman ha en utsträckning på en grad, och värre lär det bli. Sajten spaceweather.com har som vanligt en massa bra uppdateringar, bl a denna bild från i förrgår:
Astrofotografen heter Nick Howes, han bor i Wiltshire, England, och driver där något som han kallar Cherhill Observatory. Han bor i denna lilla ort med magnitud 6-stjärnhimmel – lyckans ost! – och fotar det ena makalösa himmelsobjektet efter det andra. Kolla hans hemsida.
Kometbilden ovan har han dock säkrat med hjälp av fjärrstyrningsinstrumentet Faulkes North Telescope på Hawaii (2-meters spegel!) och det har naturligtvis i sig en alldeles egen historia. Teleskopet drivs som en del i ett utbildningsprojekt och ingår, om jag förstår saken rätt, i ett globalt nätverk av samverkande fjärrstyrningsinstrument. Måste återkomma till det!!!
Med diverse tekniska trix har Nick och hans italienska kollega Toni Scarmato även dokumenterat detta bildbevis på två strålar från kometens kärna. Hur allt hänger ihop rent perspektiviskt lär vi få återkomma till.
Nick Howes är en av de amatörastronomer som får mig att sätta frågetecken kring just tillägget “amatör”. Är det inte dags att avskaffa uttrycket och kalla alla i branschen för – astronomer? En del har lyckats få astronomin som heltidsyrke, det är den enda skillnaden mellan oss.
Pulsarens piruett något för schööna Katarina
Detta kan vara kul att veta – att en normal pulsar, om det nu finns en sån, har en diameter på 30 km. Med tanke på att stjärnan innan haft en storlek på kanske hundratals miljoner km i diameter, och vi förutsätter att rörelsemomentet bevaras under kollapsen, så fattar vi också att pulsarens rotationsperiod blir därefter – kanske på en hundradels sekund eller ännu värre!
Under ett EM i konståkning i Köpenhamn på 1990-talet frågade jag schöööna Katarina Witt vad hon trodde om den sortens piruetter, och hon älskade frågan. Svaret kommer jag inte ihåg, men hon log så förföriskt.
Kinas månresor på tapeten
Efter Nobels fredspris till Liu Xiaobo borde “man” förstås passa på vad just norrmännen tycker och tänker om jätteriket. Just i dag i Oslo, på astronomiska institutionen, borde vi ha lyssnat på Ragnvald Irgens föreläsning: China – an emerging space power.
Den kinesiska rymdfartshistorien har en lång förhistoria, med uppfinningen av svartkrut (salpeter, svavel, kol) som en given topp – och sen “den långa marschen” mot dagens rymd-Kina.
Kina är en enorm nation ur många synpunkter, och rymdfarten i dag är ett prestigefyllt kapitel. Bland aktuella kinesiska projekt är ju en bemannad månlandning, och för några veckor sen parkerades månsonden Chang´e 2 i en tiomilabana ovanför månytan. “Trean” i samma serie kommer att skickas upp 2013, landsätta en rover på månytan, i Sirius Iridum, och låta den ta prover och därpå sända data tillbaka till jorden.
Runt 2025 är det dags för en kines att landstiga på vår måne. Fem år innan tänker sig indierna genomföra samma bravad…
Notera att både de kineser och indier, som ska till månen, naturligtvis redan är födda och bör vara nånstans i 20-25-30-årsåldern idag . Och USA:s första Mars-resenärer måste också finnas här och nu!
Apropå ingenting…
… så har du hört talas om Dunning–Kruger-effekten?
Justin Kruger och David Dunning är två US-forskare och skapare av denna intressanta psychoeffekt, som säger att den som är inkompetent också är oförmögen att fatta att han/hon är inkompetent. En inkompetent chef, t ex, överskattar sin egen kompetens mer än en verkligt kompetent och kunnig person.
Peters princip – ingen skugga över P Linde! – säger ju att vi vanliga dödliga, från början kompetenta människor, så småningom avancerar till en inkompetent nivå, där vi gör mer skada än nytta i organisationen om jag säger så.
Inom astronomin har vi gud-ske-lov-och-tack inga såna personer. Har aldrig haft och kommer aldrig att få.
Einstein på landskamp
En gång var Albert Einstein på landskamp i fotboll, men han vägrade göra vågen.