Hoppa till innehåll

Nr 62 2018

  • av

Carina-kaoset i nytt IR-ljus

Vi saxar från dagens ESO-news: Carinanebulosan, en av himlens största och ljusstarkaste nebulosorna, framträder i en ny bild tagen med ESO:s teleskop VISTA vid Paranalobservatoriet i Chile. Genom att observera i infrarött ljus har VISTA tittat genom de lager av het gas och mörkt stoft som omger nebulosan och visar oss otaliga stjärnor, både nyfödda och gamla i sin sista dödskamp.

The Carina Nebula in infrared light

Denna spektakulära bild av Carinanebulosan avslöjar de dynamiska moln av interstellärt material och tunt utspridda mängder av interstellär gas och stoft i större detalj än någonsin tidigare. De massiva molnen inuti denna kosmiska bubbla sänder ut intensiv strålning som får den omgivande gas att glöda. Andra delar av nebulosan innehåller mörka pelare av stoft som höljer nyfödda stjärnor.

Bildkälla: ESO/J. Emerson/M. Irwin/J. Lewis

* Omkring 7500 ljusår bort i stjärnbilden Kölen (Carina på latin) ligger en nebulosa vars stjärnor både föds och dör sida vid sida. Carinanebulosan skapades av dessa dramatiska händelser och är ett dynamiskt, föränderlig moln av tunt utspridda mängder av interstellär gas och stoft.

* De tunga stjärnorna inuti denna kosmiska bubbla sänder ut intensiv strålning som får den omgivande gasen att glöda. Andra delar av nebulosan innehåller mörka pelare av stoft som höljer nyfödda stjärnor. En strid pågår mellan stjärnor och stoft i Carinanebulosan och de nyfödda stjärnorna ser ut att vinna eftersom de producerar högt energisk strålning och stjärnvindar som får de dammiga barnkamrarna, där stjärnorna bildats, att sakta dunsta bort.

* Spridd över 300 ljusår, Carinanebulosan är en av Vintergatans största stjärnbildande områden och kan lätt ses med blotta ögat under en mörk natt. Tyvärr är den inte synlig för den som bor på norra halvklotet eftersom den befinner sig hela 60 grader nedanför himmelsekvatorn.

* Inuti denna spännande nebulosa tar Eta Carinae platsen som det mest märkliga stjärnsystemet. Denna bjässe, i själva verket en egendomlig dubbelstjärna, är det mest energiska stjärnsystem i området och under 1830-talet var det ett av de ljusstarkaste objekten på himlen. Sedan dess har den bleknat dramatiskt och når slutet av sitt liv, men är fortfarande ett av Vintergatans mest massiva och mest luminösa stjärnsystem.

* Eta Carinae syns i denna bild som en del av en ljus fläck av ljus precis ovanför “V”-formen ovanför de stoftiga molnen. Direkt till höger om Eta Carinae syns den relativt lilla Nyckelhålsnebulosan. Detta är ett litet, tätpackat moln av kalla molekyler och gas inuti Carinanebulosan som är värd till flera massiva stjärnor och vars utseende också ändrats dramatiskt under de senaste århundradena.

* Carinanebulosan upptäcktes från Godahoppsudden av Nicolas Louis de Lacaille under 1750-talet.

Barnards stjärna på språng

Hans Hilderfors tipsar om en ganska fantastisk animation, dår vi kan följa Barnards stjärna på dess vandring över himlavalvet. Rick Johnson heter US-amatören som förevigat denna föga fixa stjärna. Klicka upp bilden så får du fram stjärnans berömda egenrörelse:

Barnards-Star

Foto: Rick Johnson

Animationen kan också följas här:

http://www.mantrapskies.com/image-archive/OTHER/BARNARDS_STAR_2018/BS07-18.gif

Hans tipsar även om denna artikel från 2015 i Universe Today angående Rick Johnson och hans då nio år långa dokumentation:

https://www.universetoday.com/121996/amateur-astronomer-chases-down-barnards-star-you-can-too/

Summering av Malmöfestivalen

ASTB deltog 14 och 15 augusti på Malmöfestivalen, platsen var Lördagsplan. Solen visades liksom en utomjording. I tältet pysslades det skapa ET-varianter och rymdfarkoster. Barn anmälde sig också till våra barngrupper, rapporterar Peter Hemborg med ASTB-team.

2018-08-15 Möfest Olles bilder (1)

2018-08-14 Malmöfestivalen (19)

2018-08-15 Malmöfestivalen (6) (1)

2018-08-14 Malmöfestivalen (7)Malmöfestivalen avrundade en ovanligt aktiv sommar i outreachens tecken för föreningens del..

Astronomkongressen i Lund 1904

Nu när den stora IUA-kongressen i Wien är på väg att klinga av, noterar astronomihistorikern i mig att i slutet av 30-talet förlades en IAU-kongress till Stockholm. Men det var inte första gången den internationella astronomeliten var i Sverige.

Frågan är om inte "stormötet" i Lund 1904, då Astronomische Gesellschaft hade sitt möte i Lund med professorn C V L Charlier som värd, överhuvud taget var den första stora vetenskapskongressen i Sverige. Johan Kärnfelt erinrar om 1800-talets naturforskarmöten men de fokuserade inte enbart på astronomi.

Jag kom att tänka på detta i samband med en förfrågan från Jena om det fanns bildbevis från 1904. Jo, det gör det, så ett stort tack till prof em Kalevi Mattila i Helsingfors som vidarebefordrat detta foto (DUBBELKLICKA upp bilden på din dataskärm!?!).

Charlier står överst på en stege i bakersta raden, mannen i kubb sittande i mitten är AG:s ordförande Hugo von Seeliger. Trea fr v i bakersta raden är Elis Strömgren, tvåa och trea i främre raden fr h är  Max Wolf med hustru, stora Sverigevänner.

Abb_9 (4)

OKC 10-årsjubilerar

Oscar Klein-centret i Stockholm firar 10-årsjubileum och gör det genom att 11 september bjuda in på en föreläsning med efterföljande diskussion på temat "Dark Matter and Our Universe".

40178223_2698462853512786_6370219670074556416_n[1]

I de bägge ringhörnorna: prof Katie Freese och prof Sean Carroll.

Info om var, när och hur här.

Kometskräck

Lars Olefeldt har fyndat i tidningsarkiven:

kometskräckVi gissar att det rör sig om Halleys komet 1910, då kometsvansen med molekylen HCN  (blåsyra) ombord svepte över jorden. Rubriker skapades alltmedan astronomer försökte lugna ner stämningen, en kometsvans är nästan mera utspädd än vakuum.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.