Nr 82 2019

"Oändligheten finns både nära och långt borta"

Urban Erikssons projekt för att greppa den svenska ljusföroreningen av natthimlen, inbjuder till reflektion. Hur upplevde vi stjärnhimlens klarhet och mysterium förr? Vilka inspirationer går vi miste om när det djupa nattmörkret alltmer blir en sällsynthet?

Som ett läsvärt exempel på en upplevelse från en av Skånes nattmörkaste trakter (Norra Rörum) återger vi ASTB:aren Elisabeth Perssons barndomsminne. Läs och begrunda!

Och tack Elisabeth för bidraget!

Elisabeth har idag ett svårt synhandikapp, vilket inte hindrat henne från att starta upp en konstskola i Hanoi för blinda barn och ungdomar.

Under vår konstutställning härom året på Stiftsgården Åkersberg deltog Elisabeth med både teleskop och konstverk.

"

* Hon klär sig varmt, trär Eriks stickade mössa över lockarna. Hon smyger tyst ut i farstun och öppnar dörren försiktigt. Hon vill inte väcka någon i huset. Hon skulle kanske ha svårt att förklara sin ensamma nattliga utflykt, tror hon.

Väl ute på gårdsplanen tar hon upp ur fickan en liten men ljusstark ficklampa och börjar gå upp mot kullen. Natten är mörk och molnfri. Det är perfekt för henne. Hon skall ta sig till Norra Rörums högsta kulle som lär vara den mörkaste platsen i Skåne.

Hon når högsta punkten på kullen, fjolårsgräs och vissen ängsflora.

Lite nytt gräs spirar också där. Hon lägger sig ner på marken med en Skånska Dagbladet under huvudet mot markfukta och kyla.

MilkyWay.tif.746x600_q85[1]

Bildkälla: NASA

Först ligger hon stilla med slutna ögon. Tar bort tankarna, blir stilla. Efter ett par minuter innan hon öppnar ögonen mot himlavalvet, mot oändligheten. Tar lite tid innan hon kan orientera sig. Hon upplever att stjärnhimlen kommer så nära henne att hon kan sträcka ut handen och plocka en stjärna. Den mörka blåsvarta himlen är översållad med olika ljusstarka stjärnor..Nu ser hon också ett mjölkvitt stråk, vintergatan, öster om Polstjärnan. Från Polstjärnan lite nordost vid vintergatans rand finner hon Cassiopeias dubbelw (W).

Hon söker vid horisontlinjen och upptäcker Antares i Skorpionen, en kraftigt lysande stjärna. Vid denna tid är den endast synlig i södra Sverige. Hennes blick går lite uppåt sydväst och där finner hon Saturnus planeten och högre upp i väster ser hon Mars röda planet. Hon kan skilja mellan en planet och en stjärna, då planeten har ett stilla ljus men en stjärna har ett rörligt ljus.

Image of the Constellation Cassiopeia (ground-based image)

Bildkälla: NASA

Någon ytterligare stjärna lokaliserar hon, Vega i Lyrans nebulosiska moln i öster. Och Akturus som ligger söderut i en linje från Polstjärnan. Brandgul ligger den i Björnvaktarens bild som den första stjärnan där längst i söder av bilden.

Det är ingen vind i denna natt. Almanackan hade just vänt blad till maj. Hon ligger alldeles stilla och låter fokus fara. Ögonen öppna och även hennes väsen öppnar sig för att spegla universum där ute i makrokosmos med hennes eget universum i mikrokosmos. Igen faller stjärntäcket över henne.

Oändligheten finns både nära och långt borta. Detta tidlösa tillståndet man förunnas vara i när livet är här och nu.

Så tänker hon, reser sig och går hemåt i natten. Vederkvickt av det kosmiska oändliga perspektivet där hon också är en del.

- Synminnen inom Elisabeth

"

Tomelilla 2014 B 289 (1)

Elisabeth bakom sitt teleskop på Åkersberg. Foto: Privat

Musk & Co  utmanar astronomerna

Apropå ovanstående:

Vår ASTB:are Magnus Kvant är skapare av ett upprop på sociala medier mot

vansinnet med >50 000 kommunikationssatelliter i låga banor, vilket kommer

att göra våra observationsmöjligheter minimala. Både yrkesastronomin och

amatörastronomin tillhör de drabbade. Var är Greta?

Skriv på!

55d03705da868a9d34dee0a782a87989[1]

Lämna ett svar