Nr 2 2020

Betelgeuse släpper inte taget

Alla inväntar vi väl lite tyngre rapporter från yrkesastronomerna om Betelgeuse – varför uppträder stjärnan som den gör just nu? Senast (= igår, 4.1) var min bedömning att stjärnan var lite ljusare än Bellatrix, 1,4 magn. Många verkar överens om den skattningen.

Den senaste uppdaterade kvalificerade ljuskurvan jag sett, hittade jag på astrobites-sajten där Betelgeuse-experten Andrea K Dupree (arbetar bl a med HST)  uttalar sig inför ett möte i AAA i USA.

Ljuskurvan ser ut så här och täcker fram till och med de senaste dagarna:

Bildtext från astrobites: ​"The recent dimming of Betelgeuse over time. The first set of observations was in late 2018 and early 2019, and the new observations are from late 2019 and January 2020. Figure via Andrea Dupree."

Utsikterna för en saftig supernovasmäll här och nu  är det ingen expert, vad jag förstår, som skriver under på. "…  another explanation is that this is a natural minimum in the star’s periodic variation. Only time will tell, and Dupree is keeping a close eye on this mysterious star.", står det i intervjun ovan.

Det har onekligen varit några intressanta kvällar när Betelgeuse synts mellan molntapparna. Nu verkar det faktiskt som om den dramatiska nedsläckningen har stannat av, osvuret är bäst,  och någon menar att ljusstyrkan kommer att  tillta in i februari.

Kolla gärna även astronet.se-sajten – där har t ex Hans Bengtsson och andra kolleger intressanta observationer och längre serier av ljuskurvor att rapportera.

Som vanligt lockas jag av historiken bakom observationerna. Det visar sig att John Herschel 1836 noterade de första kända skiftningarna, och därefter har variationerna observerats med allt noggrannare, allt mera sofistikerade hjälpmedel. Just därför är det med stor spänning vi ser fram mot de stora jord- och rymdbundna observatoriernas mätningar.

Påfallande är hur modern Frida Palmér var i sin dr-avhandling 1939 med fokus på de oregelbundna variablerna, av vilka Betelgeuse var en. Hon kände inte till de olika perioderna hos Betelgeuse men väl att stjärnan fladdrade (fotografiskt) mellan 1,2 och 1,8 magn. Hon var en av de första att diskutera interferensfenomenet. som gjorde att en oregelbunden variabels ljuskurva fick det sammantagna utseendet som den hade.

Det har varit märkligt tyst om Betelgeuse i våra vanligaste massmedier, vilket är synd. Här ges ju ett sensationellt tillfälle för vanliga människor att enkelt se ett annorlunda och oväntat skådespel på himlavalvet. Dessutom är det – gratis!