Frida har mer och mer hittat “hem”
Nu har den kommit, Anders Nyholms bidrag till SKBL (Svenskt Kvinnobiografiskt Lexikon) om Frida Palmér. En, som förväntat, briljant författad livsmålning med många detaljer som vi förträngt eller missat genom åren.
Frida vid meridiancirkeln i Lund, ca 1929. Fotografiet beskuret. Bildkälla: LU/Lund Observatory
På tio år vågar jag påstå att Frida mer och mer funnit sin unika plats inom svensk astronomi som landets första kvinnliga fil dr i astronomi och även inom internationell variabelforskning. Och så bra att vi var med och räddade hennes grav i Blentarp en gång!
Glad pristagarinna
Vi har varit kontakt med Allison McGraw, den tredje pristagaren till Leif Anderssons “Award” vid UA (scrolla ner till förra bloggen). Allison är mycket glad och hedrad över priset, som delvis kommit till genom en insamling av Leifs gamla skolkamrater i Falkenberg, och förklarar samtidigt vad den mystiska akronymen PTYS vid hennes universitet står för: ‘Planetary Science’ som i Plane Tar Y Science.
Klart som korvspad!
ASTB:are på Deep sky-jakt
Sensationellt nog har det varit riktigt skapliga kvällar för stjärnobservationer, och naturligtvis har våra astrotografer varit farten. Hans Hilderfors har ägnat sig åt några exempel på interagerande, växelverkande galaxer där gravitationen “älskar och slår ihjäl / med samma varma själ”, för att citera Fänrik Ståls sägner.
Trion i Lejonets stjärnbild, Leo Triplett, är en liten grupp av tre galaxer, M65, M66 och NGC 3628.
– Avståndet till oss uppskattas till 36 miljoner ljusår. Galaxskivorna är vinklade olika sett från jorden. NGC 3628 ser vi mot kanten och den kallas ibland på grund av formen för “Hamburger”-galaxen. M66 (överst till vänster) och M65 är vinklade så att vi kan se deras spiralstrukturer.
– De tre galaxerna interagerar via gravitationen med varandra. Detta syns tydligast i de utdragna och deformerade spiralarmarna i M66 samt den deformerade skivan som NGC 3628 uppvisar. Den senare har även ett svag ”tidal tail” uppåt mot höger från överkanten.
Bilddata: Datum: 2020-03-21/22. Plats: Malmö.
Teleskop: Refraktor 130 mm f/4,5. Kamera: Mono CCD med filterhjul.
Exponering: R,G,B 75 x 1min vardera, L 180 x 1min, summa 6h 45min.
Bildstorlek: 69´ x 51´
Filip Jönsson, vår ASTB-medlem i Lund, har tagit en flott bild av Orionnebulosan aka M42. Bakom studien ligger upptagningar 30×30 sekunder.
Samtidigt har Hans Hilderfors (igen!) gjort ett – enligt min mening framgångsrikt – försök att avbilda M51, den berömda Malströmsgalaxen.
– Problemet är att galaxer bäst avbildas med vanliga bredbandsfilter R,G,B och då slår ljusföroreningarna i Malmö tyvärr igenom betydligt mer jämfört smalbandsfilter. Genom att kombinera många korta exponeringar kan man delvis kompensera för detta
Hans påpekar:
M51 är ett galaxpar i stjärnbilden Jakthundarna som består av Malströmsgalaxen (M51a) och dvärggalaxen NGC 5195 (M51b). De är listade i ”Atlas of Peculiar Galaxies” som ett bra exempel på ett galaxpar som interagerar med varandra via gravitationen. De är förbundna med varandra via en stoftrik ”tidvattenbrygga” och man ser tydlig påverkan på spiralstrukturen i M51a. Man ser också att M51b har en kraftigt förvrängd form. De ligger båda cirka 25 miljoner ljusår bort.
Malströmsgalaxen var den första galax där en spiralstruktur observerades, av Lord Rosse år 1850.
Mer att läsa om galaxinteraktionen i M51: https://arxiv.org/abs/0908.3599
Fakta om bilden: Datum: 2020-03-20. Plats: Trädgård i Malmö
Optik: Refraktor 130 mm f/4,5. Kamera: Mono CCD med filterhjul.
Exponering: 70 x 1 minut för vardera R-, G-, B-filter, summa 3,5 h.
Bildstorlek: 37´ x 28´ med norr uppåt
Betelgeuse allt ljusare
Vinterns stjärna fortsätter att ljusna, nu ligger stjärnan runt 1,0-1,1 magnituder visuellt. Min jämförelsestjärna är inte längre Bellatrix utan Aldebaran.
Jordens minimåne på drift
Tack till ASTB:aren Jorge de Sousa Pires, som tipsar om en artikel om jordens extra måne. Minimånen kallad 2020 CD3 infångades genom jordens gravitation möjligen för ett år sedan och troddes ett tag snurra runt oss en tid till, men nu har den gett sig i väg i en ny bana mot solen.
Fenomenet med “extramånar” till jorden är faktiskt inte nytt. Det finns ett par punkter runt jorden där gravitationen från jorden och månen liksom tar ut varandra (Lagrangepunkter) och där skulle kunna fylkas små himlakroppar typ 2020 CD3 som inte är större än en stadsjeep.
Bildkälla: The international Gemini Observatory / NSF’s National Optical-Infrared Astronomy Research Laboratory / AURA / G. Fedorets