Unika “filmer” från tidiga solförmörkelser
W-bloggens flitmyra Christian Vestergaard har kommit något mycket intressant på spåren: En sajt med rörliga bilder av förmörkelser ända sedan 1600-talet.
Sajten finns här och täcker sol- och månförmörkelser 1639-1880. Titel: “Early Motion Pictures of Eclipses (1639-1880)”.
Författaren har satt samman samtida “en-stycke”-illustrationer i rörliga sekvenser och och animerat dem med verkligt slående resultat. Från 1854 får vi detta resultat av bröderna Frederick och William Langenheim i Nordamerika, åtta fotografier som när de satts samman i en sekvens ger oss denna unika “film”:
Från förmörkelsen 1649 har vi denna “upptagning” av ikonen Johannes Hevelius i Gdansk/Danzig:
Från 1724 har vi detta vackra resultat, från en skrift med beräkningar av hur solförmörkelsen kommer att gestalta sig:
Tekniken inbjuder till uppföljningar, t ex av Tycho Brahes månförmörkelsestudier. Vi får se om vi klarar av den tekniska utmaningen.
Vad är detta för sten?
För många år sedan var kompisen Gerd Svensson på Gran Canaria och såg en märklig sten vid strandkanten, en sten som hon tog med sig hem. Några decimeter lång, vikt runt ett halvt kg.
Vad är det för sten?
Något astronomiskt ursprung tror jag inte på. Gran Canaria har ju vulkanisk bakgrund och kan det vara en lavarest, som genom tiderna slipats av till denna runda form? Eller är det en fossil?
Vad betyder färgen? Strecken?
Förslag mottages med tacksamhet. Använd gärna kommentatorsfältet.
Historien om Hästhuvudnebulosan (2)
Utforskningen av Hästhuvudnebulosan är en “never-ending story” och proffsastronomerna väntar bara på att det IR-känsliga James Webb-teleskopet ska skickas upp, komma på plats och börja leverera observationer från detta stjärnbildningsområde i Orion. Den senaste rapporten, vad jag kan se, handlar om nebulosastoftets karaktär på nanonivå och baseras på observationer med Spitzer, Herschel m fl IR-detektorer över flera våglängder.
Dagens bild kommer från det rymdbaserade Herschel-teleskopet (numera stallat) och visar de ljusa stjärnbildningsområdena i Hästhuvudets skalle och gap. Visuell jämförelsebild t v.
Bildkälla: Image: Steve Eales/U of Cardiff
De ljusa områdena har numera fått egna beteckningar och utforskas intensivt. Hela nebulosan är ett veritabelt laboratorium för hur stjärnbildning går till men också hur stoft bildas på nanonivå, byggs upp, och vilket roll olika processer (typ photodissociation) spelar.
Håll gränsen!
Jag vet inte exakt var bilden kommer ifrån – vem var tecknaren Heydel? – men jag tycker att den visar på något träffande i dessa coronatider: Håll gränsen, respektera den sociala distanceringen. Även vid teleskopen.
Och glöm inte torka av okularen!
