Tunguska-asteroiden snurrar runt solen
Ryska astronomer kommer, vad jag vet, med ett ganska nytt uppslag vad gäller den dramatiska smällen över Steniga Tunguska 30 juni 1908. Länge har den populära idén varit förhärskande att vi mötte en kraftigt isbemängd himlakropp, kanske en komet, som förångades helt men ändå orsakade en explosion över Sibirien. Men nu visar de nya beräkningarna:
Tunguskahändelsen berodde på en järnrik himlakropp, kanske 50-60 m stor, som passerade genom jordatmosfären, med minimal massförlust. Efter passagen försvann asteroiden ut i den planetära världen, där den nu snurrar runt solen.
Höjden vid passagen har minimalt rört sig om 10-15 km och banans längd genom atmosfären var kanske 3000 km. Angreppsvinkeln kan ha legat på ≤ 11.5 gr, inte de 30-40 gr som tidigare antagits. Hastigheten måste ha rört sig över jordens flykthastighet, dvs 11 .2 km s−1
Inga som helst rester, inte ens i mikroformat, och absolut ingen nedslagskrater, har observerats vid området. När luften pressades samman vid jordytan, tryckvågen var enorm, slogs minst 2000 kvadratkilometer skog ut. Spår finns fortfarande kvar i naturen.
Chockvågen från passagen noterades på seismografer och himlen glödde länge över norra klotet. Även i Sverige noterades att “något” hade hänt.
Sista ordet sagt? Säkert inte. Även om de rent sakastronomiska förklaringarna håller, så kommer fortfarande ufofolket och konspirationsteoretiker inte att ge upp. Numera har också svart hål-tänkare blandat sig i leken. Men en metalltung Near Earth-passerande asteroid är väl inte så dumt?
Historiskt Zoom-möte
Jag kunde tyvärr inte själv närvara på den svensk-brittisk-finska klubbkvällen igår, men här finns den i Youtubesfären. Kort som en normal gammaldags långfilm.
Inga vanliga planetariska nebulosor
ESA/NASA/Hubble Space Telescope har tagit två bilder av planetariska nebulosor, bilder om vilka vi spontant måste säga: We like!
NGC 6302 och NGC 7027 tillhör två av de mest gas-, stoft- och dammrika planetariska nebulosor vi känner till. De tillhör universums mera – astronomiskt sett – snabbut/avvecklande himlakroppar, livslängden är kort. I dessa nebulosors mittar ligger, tros det, två stjärnor som snurrar runt varandra, därav deras beteckning “dynamic duo”. Detta betyder en hel del om stjärnorna har olika storlekar och massor.
Bildkälla: NASA, ESA, och J. Kastner (RIT)
Tillåtet att skratta
Man kan alltid diskutera om astronomer har humor. Ibland tar de kosmos på för stort allvar, i Värld och Vetande, Knut Lundmarks tidskrift, skrev denne dock själv ett par artiklar på temat humor och stjärnor, men det är sällan vi tillåts dra på smilbanden i vår lilla stora vetenskap. Tycker jag.
Så tack till Christian Vestergaard, som skickat över detta nyhetsatelegram från IAU 1977, författat av nyhetsbyråns legendariske chef Brian G Marsden:
Läs och njut av galenskaperna!
PS. Venus-ockultationen 19 juni…
.. ställdes in, men Jon Saalbach var i alla fall på TBO och hade laddat Meaden. Om utifall att, men… nä.
Glad midsommar
Jag fick en trevlig smiley från Pettzy Ahlström, vår ASTB-medlem, härom dan. Jag tycker den fungerar extremt väl i dessa coronatider. Nu går vi ju dessutom mot mörkare tider, gudskelov!
