Håll koll på Jupiter!
Nånting är på gång på Jupiter, larmar Christian Vestergaard i kväll.
Vår gasjätte, som vi ser varje kväll mot söder när det är planetklart, följer inte direkt SMHI:s normala väderleksprognoser. Det stormar och det blåser, framgår det av denna sajt, och har jag förstått det rätt – nått händer också med Jupiters röda fläck? Va???
Berlin tur-retur?
Ska vi nånsin i ASTB göra en RIKTIG vårresa till Berlin, bör vi innan läsa på två böcker:
DietertHoffmanns bok Einsteins Berlin: auf den spuren eines Genies – med alla gatuadresser, allt relevant material.
Plus Thomas Levensons Einstein in Berlin.
Den senare dock inte lika viktig.
Gigantiska bubblor runt Vintergatan
Ingenting är längre som förut, sjöng Lena Philipsson – och det stämmer sannerligen inom dagens astronomi.
Senast är det NASA:s Fermi-sond, som dokumenterat två mystiska, gigantiska gammabubblor på varsin sida om vintergatsstråket – 50 000 ljusår tvärsöver.
- En tillsnyggad NASA-illustration av…
Vad är det vi ser?
En teori går ut på att vi ser rester efter ett utbrott från ett svart hål i Vintergatans centrum eller så har de med rester efter massiva stjärnhopsbildningar att göra. Vi lär få gå omvägen över liknande bubblor i andra galaxer för att förstå vad som hänt i vår egen hemmavintergata.
Bubblorna sträcker sig norr och söder om vintergatsplanet och täcker halva himlavalvet, från stjärnbilden Jungfrun till stjärnbilden Tranan.
Åldern får räknas i miljontals år.
Fermis gammajagande LAT (Large Area Telescope) har dokumenterat fenomenet, som dock inte kunnat ses förrän annat galaktiskt “brus” rensats bort ur bilderna. Och det är ju som en av forskarna säger, det som är besvärligt brus för en astronom är en gruva av spännande och oväntade fynd för en annan.
Bubblorna har tidigare anats av andra sonder, t ex den tyska Röntgensatelliten.
Fermis LAT bygger på ett internationellt samarbete (Sverige är med på ett hörn genom forskare vid universiteten i Stockholm och Kalmar) och scannar av hela himlavalvet var tredje timme.
Orion är här!
Stjärnhimlens vackraste stjärnbild är Orion, och eftersom han står väl till för mig från min balkong i centrala Malmö ska jag lusgranska honom i vinter i mina 10×50-kikare. Stjärna för stjärna. Nebulosa för nebulosa. Om SMHI tillåter!
Ett Orionfenomen som länge intresserat mig är Barnards loop, Barnards båge, den gigantiska nebulösa halvcirkel som täcker större delen av stjärnbilden och som innesluter Orionnebulosan liksom Hästhuvudnebulosan. Det påstås att “loopen” kan ses för blotta ögat från extremt mörklagda områden, och det är tänkbart. Sånt kan man bara drömma om här hemma. William Herschel kan ha anat sig till gasmolnen 1786, berättas det
Nån gång runt 1895 hittade E E Barnard fram till jättenebulosan (har dock inte hittat hans originalbild på nätet, vet nån så tipsa W-bloggen!). Bågen, det kan vi nästan svära på, utgör resterna/ytterringen efter en gammal supernova, och gasmolnet ligger på 1600 ljusårs avstånd.
Den röda jättestjärnan Betelgeuze uppe till vänster, Orions bälte i mitten, Orionnebulosorna därunder. Blåvita Rigel nere till höger.
Den som från svensk horisont ser/sett VISUELLT loopen – berätta!
Den som anses ha upptäckt Barnard’s Loop är Harvard-astronomen William H. Pickering. Här är hans bild från 1890:
http://www.leosondra.cz/obrazky/barnard-loop/pickering1890.jpg
Bilden återges i “Problems in Astrophysics’ av Agnes Clerke (1903) och har texten: “Nebulous Formation in Orion. Photographed, 14th January 1890, by W. H. Pickering”.
När Barnard senare beskriver formationen, så hänvisar han till Pickerings upptäckt.