Galaxfiske från Malmös grumliga skyar
NGC 6946 aka Fyrverkerigalaxen fångades av Hans Hilderfors 9 oktober med 4 timmars sammanlagd exponering med hjälp av LRGB-filter.
Hans berättar, att galaxen ligger cirka 25 miljoner ljusår bort och syns i stjärnbilden Cepheus. Senaste århundradet har inte mindre än 10 supernovor observerats i denna galax som dessutom har stora områden med rik stjärnnybildning. Därav namnet ”Fyrverkerigalaxen”.
Klicka upp bilden REJÄLT på din skärm!!!
En mängd stjärnor syns runt galaxen eftersom den ligger nära Vintergatans galaktiska plan. Detta medför även att stoft och gas i Vintergatan delvis skymmer galaxen sett från oss.
Bildfakta: Datum 2021-10-09
Exponering: L: 120x60s, R,G,B: 40 x 60s vardera.
Kamera: Monokrom CCD med filterhjul
Optik: Refraktor 130/f4,5
Bildfält: 70′ x 53′ med N^W>.
ESO fotade 42 av solsystemets största asteroider
Från ESO inlöpte i dag detta pressmess:
Med hjälp av Europeiska sydobservatoriets Very Large Telescope (VLT) i Chile har astronomer avbildat 42 av de största asteroiderna som går i banor mellan Mars och Jupiter. Det är första gången en så stor grupp asteroider avbildas med så hög detaljskärpa. Observationerna avslöjar en mängd olika former, från sfäriska till starkt avlånga, och hjälper astronomerna att förstå asteroidernas ursprung i solsystemet.
De detaljerade bilderna av de 42 objekten är ett stort kliv framåt i vår utforskning av asteroiderna. De var möjliga att erhålla tack vare avancerade markbaserade teleskop och bidrar till att besvara den yttersta frågan om livet, universum och allting [1]:
“Endast tre av de stora huvudbältsasteroiderna, Ceres, Vesta och Lutetia, har fotograferats i detalj tidigare, tack vare besök av rymdsonderna Dawn (NASA) och Rosetta (ESA)” förklarar Pierre Vernazza vid Laboratoire d’Astrophysique de Marseille i Frankrike, som ledde studien som publiceras i dag i Astronomy & Astrophysics. “Våra observationer med ESO-teleskop bidrar med bilder av långt fler asteroider, totalt 42.”
Det begränsade antalet asteroider som hade studerats tidigare i detalj innebar att de grundläggande egenskaperna, som deras tredimensionella form och densitet, har varit dåligt kända. Mellan 2017 och 2019 utförde Vernazza och hans kollegor ett genomgripande program för att råda bot på denna situation.
De flesta av de 42 asteroiderna är större än 100 km, och i deras urval finns nästan alla asteroider större än 200 km, 20 av 23. De största asteroiderna var Ceres och Vesta med diametrar av cirka 940 och 520 km, och de minsta var Urania och Ausonia, cirka 90 km stora.
Genom att återskapa objektens former från bilderna kunde två grupper bland dem urskiljas. Vissa är nästan perfekta klot, som Hygiea och Ceres, medan andra har mer avlånga former med den “hundbensformade” asteroiden Kleopatra i täten.
Genom att kombinera kropparnas former med information om deras massor fann forskarna att densiteterna varierar kraftigt. De fyra asteroiderna med lägst densitet, bland annat Lamberta och Sylvia, har värden kring 1,3 gram per kubikcentimeter, vilket är ungefär hälften så mycket som kol. De med högst densitet, Psyche och Kalliope, har densiteter kring 3,9 respektive 4,4 gram per kubikcentimeter, vilket är högre än diamant (3,5 gram per kubikcentimeter).
De stora skillnaderna i densitet indikerar att asteroidernas sammansättning varierar avsevärt, vilket ger en inblick i deras ursprung. “Våra observationer stärker teorin att kropparna har migrerat kraftigt sedan de bildades. Den enorma skillnaden i densitet kan bara förklaras med att de har bildats på mycket olika ställen i solsystemet” förklarar Josef Hanuš vid Karlsuniversitetet i Prag, Tjeckien, och en av medförfattarna till studien. Resultaten bekräftar teorin att asteroiderna med lägst täthet bildades i solsystemets utkanter bortanför Neptunusbanan och migrerade till sin nuvarande position.
Resultaten var möjliga tack vare den höga känsligheten hos SPHERE-instrumentet (Spectro-Polarimetric High-contrast Exoplanet REsearch) vid ESO:s VLT [2]: “Med förbättringarna hos SPHERE, kombinerat med den dåliga kunskapen om de stora huvudbältsasteroiderna, kunde vi bidra på ett signifikant sätt inom detta forskningsområde” säger medförfattaren Laurent Jorda vid Laboratoire d’Astrophysique de Marseille.
Astronomer kommer att kunna fotografera ännu fler detaljer med hög detaljrikedom med ESO:s kommande Extremely Large Telescope (ELT) som konstrueras i Chile och som ska påbörja observationer senare under detta årtionde. “ELT-observationer kommer kunna göras av huvudbältsasteroider så små som 35-80 km, beroende på deras banor i asteroidbältet, och av kratrar ned till en storlek av 10-25 km” säger Vernazza. “Med ett instrument likt SPHERE på ELT skulle vi till och med kunna utforska ett liknande urval av kroppar i det avlägsna Kuiperbältet. Därmed hade vi kunnat karaktärisera den geologiska historien för ett mycket större urval av objekt från markbaserade observatorier”.
Tråkigt faktafel
Maria Küchens bok Rymdens alfabet är underhållande, absolut. Men det finns ett faktafel som retar en petimäter som W-bloggens ansvarige: Hon skriver att Tycho Brahe såg sin stjärnsmäll, den nya stjärnan 1572, i Karlavagnen.
Det påståendet är hon ensam om.
Om hon gått med i Astronomiska Sällskapet Tycho Brahe hade hon förstått varför vi sen mer än tio år publicerar Cassiopeiabloggen.
Tom Lehrer släpper loss!
Anders Nyholm tipsar om att Tom Lehrer (93), som skrivit så många underfundiga och elaka sånger och som vi älskade när jag var tonåring, sen ett år i princip släppt sin musik och sina texter helt fria:
Ta t ex del av hans genuint böööse Werner von Braun-låt! Finns här på Youtube:
Stjärnvänner rekommenderar även grundämneslåten, som finns på Youtube.