Obs. Intresserade av bloggdokumentet om Niels Bohr och familjen Bohrs flykt över Öresund 1943, rekommenderas scrolla ner till blogg nr 222.
Vad vet vi om “125-åringen” S Andromeda?
1885 briserade en nova i Andromedasystemet M31. Flera observatörer slåss om den postuma äran av att först ha sett stjärnan 17-19 augusti, men 20 augusti sågs stjärnsmällen definitivt av tyskfödde Emst Hartwig vid dåvarande Dorpat-observatoriet i Estland (Dorpat är Tartu idag). Den rödfärgade stjärnan nådde magn 5,85 som ljusast – precis synligt för blottat ögat. I februari 1890 låg stjärnan på magn 16, sen var den i princip omöjlig att detektera längre.
Katalogbeteckningen blev snabbt S Andromeda.
Två frågor debatterades tidigt i dåvarande forskarled:
* Låg stjärnsmällen i riktning mot nebulosan eller låg den inbäddad i själva nebulosan?
* Om nebulosan inte var en vanlig nebulosa i Vintergatan utan, som en del avancerade astronomer tänkte, en vintergats-ö, en galax, långt ut och novan låg i denna galax – vad var det då för sorts explosion?
Först runt 40 år efter smällen kunde Knut Lundmark och andra slå fast att dels var M31 en galax typ Vintergatan på minst 600 000 ljusårs avstånd, dels var S Andromeda med nödvändighet ett exempel på en våldsammare sorts novor än de “vanliga” novorna – en supernova. Av samma klass som Tychos Stella Nova 1572 och Keplers Nova 1604.
Jag har från och till jagat uppdaterad info om S Andromedae, och faktiskt hittat en del intressanta data på det fantastiska nätet.
Lite summering:
* Supernovaresterna i M31 kunde identifieras genom Fe-bandet mer än 100 år senare av astronomen R A Fesen, A S J Hamilton och deras kolleger. De använde sig av CCD-studier med hjälp av Mayall-teleskopet (4 m) vid Kitt Peak, och 1988 hittade de en järnrik SNR på den misstänkta platsen.
* År 2000 kopplades Hubble-teleskopet, HST, in i arbetet med diverse filter.
* Storleken på SNR:et visade sig vara 070±005 bågsekunder.
* Järnhalten i SNR:et bedömdes ligga nånstans mellan 0,1 till 1,0 solmassor.
* Supernovarestens reella storlek: 2.5±0.4 pc på ett avstånd av 725±70 kpc. (SNR ligger närmare oss än galaxens kärna, ca 778 ± 17 kpc.)
* Medelexpansionshastigheten (“average expansion velocity”): 11,000±2000 km per sekund.
* Supernovan är av typen SNIa (vit dvärg-kollaps).
Jag vet i skrivande stund inte om man forskar vidare på S Andromeda, sannolikt är det så, men det känns ju ganska gott att våra proffsvänner sen 10-talet år tillbaka hittat fram till resterna av “Lundmarks nova”, den första supernovasmällen som observerades utanför Vintergatans räjong. Och att huvudupptäckaren dessutom var verksam på andra sidan Östersjön! Postgången var inte på Hartwigs sida, uppenbarligen inte heller hans chef där. Men till sist trängde informationen ändå fram, och alla astronomer som kunde riktade sina teleskop mot Andromeda. Ävenså i Sverige.
Den historiskt orienterade rekommenderas denna SAO/NASA-sajt, där G de Vaucoleurs och H G Corwin Jr:s historiska översikt 1985 med titeln S Andromedare 1885: A Centennial Review återfinns. Här diskuteras alla aspekter av supernovan, den komplicerade upptäcktshistorien, ljuskurvan, spektrum, klassificering, gashöljets expansion m m. Noteras bör att lundaastronomerna Nils Hansson och Gösta Lyngå hjälpte till att gräva fram Nils Dunérs lundaobservationer av novan – även i Uppsala hade C V L Charlier studerat fenomenet.
S Andromedae är värd att hålla i minnet.
Bra sagt!
“… att vända en vetenskaplig världsopinion är ingen söndagspromenad, det kan Arvid Carlsson vittna om.”
– Från Carl Olof Börjesons medicinblogg,
Carl Olof har intervjuat vår senaste svenske Nobelpristagare, Arvid Carlsson, som generöst berättar om vägen för att inte säga uppförsbacken till Nobelpriset. Hela intervjun kommer i medicintidningen Santé om en vecka.
Frida i Skånska Dagbladet
I dag söndag 5.12 skriver Skånska Dagbladets mellanskånske krönikör om Svenska Astronomiska Sällskapets fina pris till Frida Stenebo (se blogg 217).
Även Rune Fogelquists astronomiska almanacka för 2011 får ett hedersomnämnande av SkD:s söndagskrönikör (se blogg 217).
Annorlunda adventskalender
Och på tal om kalendrar… The Planetary Society Blog har en kul och annorlunda adventskalender, som jag hittat genom tips från Tora Greve.
Gårdagsluckan 4 december med det gigantiska “skoavtrycket” på Mars kommer från HIRISE på Mars Reconnaissance Orbiter och är ett beställningsarbete av bloggredaktören Emily Lakdawalla.
Big is beautiful!
Storleken är som bekant inte alltid avgörande, men ibland undrar man ju. Bertil Falk har hittat en mycket pedagogisk Youtube-snutt, där vi kan jämföra solens storlek med andra, större stjärnors.
Bamsebamsen i filmen utgörs av monstret VY Canis Majoris, en röd superjätte eller en röd hyperjätte vars volym är drygt 9 miljarder gånger större än solens. Den stjärnan är inte att leka med!
Röda dvärgar och trollsländor
Röda hyperjättar (se förra notisen) är en sak.
Det finns betydligt fler stjärnor i vårt kosmos än vi trott tidigare, och det orsakar problem för de astronomiska skolboksförfattarna. Det är astronomprofessorn Pieter van Dokkum, Yale University, som med kolleger och med de stora Hawaii-teleskopen drastiskt utökat antalet stjärnor i kosmos – med minst tre!
Det är de elliptiska galaxerna och deras innehåll av röda dvärgar som spökar, och plötsligt måste ju också vårt universum väga en bra bit mer än tidigare. Kan man tycka. 100-1000 ggr fler röda dvärgar finns än sollika stjärnor.
Notabelt: Pieter van Dookum har, som många astronomer, oväntade sidointressen. För hans del handlar det om fotografering och insekter. Trollsländans livscykel ingår där! Kolla den unge professorns insektssajt som bär den sympatiska titeln nearbyuniverse.com.
Tycho en arrogant – drummel?
Ja, vad ska man tro? I en som det verkar trovärdig insändare i senaste Weekend Avisen skrivs om den bortgångne danske läraren och latinaren Carsten L Henrichssen som researchade bl a i Stockholm och som menade att Tychos högmod vs den unge kungen Christian IV var grunden till Tychos fall. Dessutom nonchalerade Tycho sin uppgift som värd, t ex när skottarnas kung Jakob/James (bilden t v) besökte Ven. Detta retade uppenbarligen Christian IV till vansinne, eftersom det var en plikt för adeln – efter kunglig befallning – att ställa upp som värdar för gästande kungligheter.
Så märkligt att det inte står någonting om denna incident varken hos J L E Dreyer eller i Wilhelm Norlinds stora Tycho Brahe-bok; snarast verkar skotten ha stortrivts hos Tycho för på Uraniborg hängde ett porträtt av Tychos brevvän, den skotske poeten och humanisten George Buchanan (den unge kungens lärare!) , och det porträttet ska majestätet glatt ha saluterat. De hade koncilianta meningutbyten om det copernikanka systemet. Dessutom skrev han ett par vänliga rader i Tychos gästbok.
Något är fel i historieskrivningen. Är det insändarskribenten i WA som rört ihop äpplen och päron?