O-stjärnan som är supermagnetisk
Foto: Hans Hilderfors
Stort tack till Hans Hilderfors som riktat teleskop, kamera och teknik mot ett annorlunda men desto mera spänninande objekt i Vintergatan, NGC 1624 med Sh2-212/211. Vi ser inte dessa på bild så ofta. Samtidigt utgör O-stjärnan, som omtalas nedan, en specialgren för några få astronomer som intresserar sig för massiva O-stjärnor med kraftiga magnetfält 20 000 ggr (20 kk) starkare än solens. Fälten med medföljande magnetosfär samverkar med stjärnvinden, bromsar upp stjärnans axelrotation och ställer till diverse konstigheter. Spektrumen med Zeeman-effekt spökar.
Bilden ovan visar NGC 1624, en ung liten öppen stjärnhop som ligger omgärdad av en emissionsnebulosa Sh2-212 i stjärnbilden Perseus. Avståndet till oss uppskattas till 20 000 ljusår och åldern på stjärnhopen är mindre än 4 miljoner år.
– Den starkaste stjärnan som syns i centrum av nebulosan är NGC 1624-2, en massiv ung blå stjärna av typ O och den mest magnetiserade typ O-stjärna som vi känner till. Magnetfältet är ungefär 20 000 gånger starkare än fältet på solen. Se mer t ex här: NGC 1624-2 has a complex magnetospheric structure, observations reveal (phys.org)
Nedan ser vi även uppe till höger den näraliggande emissionsnebulosan Sh2-211 och den kallas ibland tillsammans med Sh2-212 för ”Tribble Nebulae” eftersom de påstås likna de lurviga varelserna i Star Trek-episoden ”The Trouble with Tribbles”.
Fakta om bildbevisen:
* Bilden tagen från Malmö på kvällen 8/2 med min 5” refraktor och monokrom CMOS kamera med filterhjul.
* Exponering: 20 x 5 min genom vardera Hα och OIII smalbandsfilter.
* Bildfält: 35′ x 26′ bild 1 (ovan) och 49′ x 37′ bild 2 (nedan).
Foto: Hans Hilderfors