Meteorider träffar månytan
Hur ofta händer det att meteorider slår ner på månytan? Oftare än vad vi tror, och både proffs och amatörer har genom åren sett mängder av dramatiska impacts. Filmen ovan är från 2006, kommer från NASA och blixten/nedslaget skapade en krater som är 14 meter bred och 3 meter djup . Kraschen utlöste energier motsvarande 4 ton TNT.
Och här befinner vi oss i mångeografin:
Det intressanta är att NASA-folket dokumenterade smällen med ett 10-tumsteleskop, alltså ingen mastadont, och det är precis det som är det avgörande. Ett rundmail från Tora Greve fick mig att jaga fram amatröastronomen, NASA-anställde George Verros (Mt. Airy, Maryland, USA), som 2008 dokumenterade nedslaget av en “mån-perseid”. Blixten i Mare Nubium var något svagare än magnituden 7 men syntes lätt i Verros 8-tumsteleskop utrustad med video.
Några timmar senare kunde Robert Spellman (Azusa, Californien) se en perseid krascha på västra sidan av Oceanus Procellarum. Instrument: En 10-tummare.
Månforskare knutna till Marshall Space Flight Center har dokumenterat 100-tals månsmällar genom åren. Bilden ovan är nått år gammal och är med här för att visa hur frekvent fenomenet är. Detta kan vara värt att tänka på när vi riktar våra teleskop mot nymånen eller i samband med kommande månförmörkelser (nästa redan nu på tisdag, ses allra bäst i norr).
NASA:s senast uppdaterade meteoridstatistik från 2010 finns här. De registrerade nedslagen har magnituder från 7 till 10.
Unik månförmörkelse
Bertil Falk har fångat upp info från Huffington Post på nätet som omtalar att det är oerhört sällsynt att ett vintersolstånd och en total månförmörkelse inträffar samtidigt. Men nu 21 december sker det – för första gången på 456 år.
Fantastiska Jupiter-bilder
Jag har bara mellanlandat på Barbados en gång på väg till Trindidad och Tobago, men nästan gång ska jag stanna till. Uppenbarligen inbjuder atmosfären där till planetstudier. På ön några grader norr om ekvatorn finns ett gäng duktiga amatörer, som missionerar för vår vetenskap och som Damian Peach tydligen ofta besöker.
Klassisk Big Bang håller fortfarande?
Det som kunde varit början till ett spännande paradigmskifte verkar ha kommit av sig. Oxfordfysikern Sir Roger Penrose hävdade ju för ett tag sen (W-blogg 213) att han och en kollega hittat koncentriska “hål” i den kosmiska mikrovågsbakgrunden som visade på skeenden innan Big Bang. Men nu har andra forskare gett sig in i leken och hävdar att, ja, hålen finns där om man rensar satellitbilderna från en massa skräp, men också att de passar väl in i standardmodellen utan att Penroses cykliska evighetsperspektiv behöver åberopas.
New York Times har haft en bra summing up-artikel i ämnet. Och där pratas om helt nya fynd av “blobs” i den Ur-gamla mikrovågssfären som kan ställa till det för teoretikerna genom att vara en sorts ekon av krockar mellan olika universa..
Två av forskarna som försvarar den rådande kosmologin är för övrigt de unga norrmännen Ingunn Wehus og Hans Kristian Eriksen, som inte tvekat att sätta Sir Roger i Oxford på plats.
I takt med att Planck-satelliten kommer med nya data, får vi räkna med att debatten kommer att svänga fram och tillbaka – cykliskt….
I exempelvis England inträffar den nu stundande månförmörkelsen på samma kalenderdatum som vintersolståndet – men däremot inte i Sverige. Klockslaget för vintersolståndet är 23:38 UT den 21 december = 00:38 den 22 december svensk normaltid.
Man kan förstås, som på spaceweather.com, tala om en “rare lunar eclipse” – men eftersom månförmörkelsen inte uppvisar några speciella egenskaper för att den råkar inträffa i närheten av vintersolståndet, så har jag lite svårt att se den som mera “sällsynt” än vilken annan månförmörkelse som helst. Man kan lika gärna säga att en förmörkelse är sällsynt om den inträffar på julaftonen eller nyårsdagen eller någons födelsedag eller någon annan dag utan koppling till måncykeln.
Hoppas att det blir åtminstone någon som kommer att se början av förmörkelsen från vårt land!
Jag kan inte låta bli att dra, säkerligen felaktiga, paralleller mellan Penroses CMB-cirklar och de “crop circles” (sädesfältscirklar enl. Wikipedias översättning), som ju först dök upp i Storbritannien.
Nånting inträffade enligt NASA:Eclipse Web Site 21 december 1554, men det står ett stort fett P i kolumnen för förmörkelsetyp – alltså handlade det om en PARTIELL MÅNförmörkelse. Alla som vill lösa “mysteriet” ombeds lusgranska NASA-tabellerna. Uppgiften om den märklga koincidensen finns lite överallt på nätet och i papperstidningar och alla hänsyftar till NASA.
Jag håller med Thomas om det unika med 29.2. Speciellt om det var år 0…
Att totala solförmörkelser skulle vara särskilt sällsynta under vimtersolståndet stämmer inte, alla dagar borde under en längre tidrymd ha lika stor chans. Det stämmer inte heller att det är 456 år sedan detta inträffade senast. Det skulle då varit 1554 och det året inträffade ingen total månförmörkelse överhuvudtaget. Närmast var en partiell 9/12 1554. Sen kompliceras det ju med vilken kalender man använder. I den Julianska kalendern var väl vintersolståndet runt 9-10 dec och det kan ju har varit den partiella de tänkte på.
I nuvarande kalender kan vintersolståndet inträffa 21/12 eller 20/12. Har inte kollat för vilka år de olika datumen gällt men bl.a inträffade en full månförmörkelse 21/12 1638. I närtid hade vi också en partiell månförmörkelse 21/12 1991.
Annars är nog 29/2 det ovanligaste datumet för alla typer av förmörkelser.