Nr 105 2013
Orionnebulosan i infrarött
Orionnebulosan: Herschel-sonden har ju lagt av, men IR-bilder dyker fortfarande upp lite här och var. W-bloggsmedarbetaren Carl-Olof Börjeson har hittat denna fantastiska bild från Orion-nebulosan M42 i senaste Time Magazine:
✔ Eftersom Orion börjar göra sig påmind igen på morgonhimmeln, så tycker jag att bilden – skapad av ESA:s Herschel-teleskop tillsammans med NASA:s Spitzer Space Telescope – förtjänar att vara med. Vad vi således ser i infarött är Orionnebulosan med omgivningar och hur stjärnor skapas i denna stjärnfabrik av kollapsande gas- och softmoln. Dessa partier glöder i den långvågiga delen av spektrumet och ljuspunkterna kommer med tiden att dra igång kärnprocesser och börja lysa som riktiga stjärnor.
✔ Spitzer-maskineriet svarar för de blåare partierna, Herschel för de grönare och rödare.
✔ Var finns de fyra Trapetsstjärnorna i bilden? De kalla röda gaser som löper som en girlang går rakt igenom stjärnkvartetten.
Rune bästa bilder (3)
Och apropå ovanstående bild, så tog Rune Fogelquist denna stilstudie av M42, Orionnebulosan, på den gamla goda tiden, då man plåtade vid sitt teleskop, gick in i mörkrummet och vaskade fram sin astrobild. Med lite photoshopande kan det bli hur bra och pedagogiskt som helst!
Senaste nytt om Nova Delphini 2013
En aktuell rysk spektrumrapport om Nova Del 2013 står att läsa här.
Radioastronom chansar på Forskar GP
27 september är det dags för jippot ForskarFredag lite varstans i Sverige (njae, snarare i hela Europa!), t ex på Vattenhallen i Lund och på högskolan i Kristianstad där Urban Eriksson visar upp det mobila planetariet.
Carina Persson (t v), radioastronomen på Onsala, deltar i sprinterloppet, forskartävlingen Forskar Grand Prix, där man på tre minuter ska presentera sig själv och sin forskning inför en ung kritisk publik. Detta tipsar Christian Vestergaard om.
Carina presenterar sig själv och sin forskning så här:
– Jag är astronom och ägnar mycket tid åt att observera rymden. Oftast på långa våglängder med markbaserade radioteleskop, som det stora 20-metersteleskopet i Onsala, eller med rymdteleskop (Herschel, Odin, Hubble).
– Mitt forskningsområde är fokuserat på det interstellära mediet – enormt stora gasmoln som finns överallt i vår galax. I vissa av dessa moln bildas stjärnor och planetsystem i mycket långsam takt. För att förstå hur detta sker behöver vi undersöka en rad saker, till exempel innehåll, täthet, temperaturer, atomernas och molekylernas kemi och relativa halter, gasens dynamik och utveckling.
– Med hjälp av observationer och gedigen teoretisk analys kan man sedan bygga upp teori om hur stjärnor och planeter bildas. Ett av mina senaste forskningsprojekt handlar om att undersöka om planeter alltid bildas i stjärnbildningsprocessen eller om det är möjligt att de bildas helt på egen hand och därmed föds ”fria”.
SAS fototävling
Merkurius som sandsäck
Boxning är den enda sport som är på allvar, och när NASA-folket jämför Merkurius sargade yta med en sandsäck ("punching bag") är det ingen dålig jämförelse. Ett exempel ges här på NASA:s Photojournal-sajt, där en krater pepprats med nedslagskratrar under årmiljonernas lopp:
- Den stora och riktigt gamla kratern har en diameter på 48 km.
Ny månteori
Himlakroppen som skapade månen låg från starten i jordbanans Lagrange 4-position. Denna protomåne var fyra ggr mindre massiv än den fiktiva Theia, som jorden anses ha krockat med enligt den rådande huvudteorin om månens tillkomst, och himlakroppen hade en 32-procentig kärna av järn-nickel-svavel.
Enligt den alternativa teorin har månen en ålder av bara 3,8-3,9 miljarder år.
Rapporten "New Disintegrative Capture Theory for the Origin of the Moon" är författad av Peter D Noerdlinger och finns här.
Kanon!
- Det är klart att det är en annonsfejk, men visst är det ett kul skojeri för ett Newton-teleskop. Gatlingkulsprutan har man ju hört talas om i samband med USA:s blodiga inbördeskrig. Här har kanonvagnen fått ett fredligare uppdrag.
