ulfr

Var är bilden tagen?

Jag ser bilden ovan mest som ett pedagogiskt experiment. Om jag hade fått den i min hand i en 64 000 dollar-tävling, hade jag varit fullkomligt villrådig. Var är vi?

Rätt svar är Andromedagalaxen, M31, i en liten del av galaxskivan,  och det är naturligtvis  NASA/ESA:s  Hubble Space Telescope som fokuserat på vår vintergatsgranne där ute. Det mest avlägsna objekt vi kan se för blotta ögat på norra stjärnhimlen (avståndet runt 3 miljoner ljusår)

Med närbilder som dessa kan astronomerna räkna ut likheter och skillnader mellan vår egen hemmagalax och M31. Fakta i målet är att det finns inga större skillnader. Här förekommer samma typ av huvudseriestjärnor, märkliga stjärnor utanför huvudserien, variabler, cepheider, nebulosor, supernovarester, novor, svarta hål, stjärnbildningsstrukturer, säkert exoexoexoplanter, rester efter uppslukade dvärggalaxer, stjärnhopar av diverse storlekar etc etc. Hela cocktailen!

Fotocredit: NASA, ESA and T.M. Brown (STScI).

Fler bilder, mer info, finns t ex här.

Rymdfärjan Atlantis…

… landade i dag. Allt gick väl.

Punkt.

Slut.

Carte du Ciel/Astrographic Catalogue:

Ett storartat multi-industriellt astroprojekt!

Astronomer har nästan slaviskt följt en sorts linnéansk klassificeringslusta/raseri genom århundradena. Positionsbestämma, mäta. väga, klassificera, inordna…  därav de stora stjärnkatalogerna, därav debatten om Plutos status, bråket K Lundmark-E Hubble om galaxklassificeringen m m, och det ena ger det andra.

Efter “astronomi som industri”-bloggen senast kastades jag in i Carte du Ciel/Astrographic Catalogue-projektet, som upptog flera observatoriers arbete under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Mest inspirerande var för mig en artikel av den, tror jag, ovanligt sympatiske Oxford-chefen Herbert Hall Turner i en bok i mitt astronomihistoriska bibliotek (Astronomical discovery, 1904), i vilken han berättar om detta “industriella” projekt inom den astrofotografiska stjärnforskningen,

Vid en kongress 1887 i Paris kom – så småningom – astronomerna överens om hur projektet skulle läggas upp, en fotografisk positionskartläggning av himlavalvets stjärnor ner till +magnituderna 12, 13, 14 nånting. Ett 50-tal astronomer från väst, öst, syd och nord var närvarande.

När astrofotograferna lärt sig tekniken att motverka  jordaxelns rörelse, blev resultat detta – kometen 1882, fotograferad vid Royal Observatory i Sydafrika. Det som mest fascinerade många astronomer var i och för sig kometsvansens genomskinlighet men – som bonus – framför allt de exakta stjärnavbildningarna.

Själva starten var således ovanligt  lyckade bilder av den stora  kometen 1882,  på vilken också stjärnor kunde ses, och sen drog utvecklingen i väg liksom av sig själv.   De fotografiska plåtarna blev alltmer torrare och “astronomiobjekt-vänligare” och tålde framför allt längre exponeringar.

Så småningom kom tidens toppforskare överens om vilka observatorier i världen som skulle ta hand om vad, vilken typ av teleskop som skulle användas, vilka sorters fotoplåtar och storlekar  som skulle användas, och vilka sektorer av stjärnhimlen som skulle fotograferas av vilket observatorium –  allt detta var förenat med vetenskaplig diplomati men också stora tekniska samordningssvårigheter. Konsensus uppnåddes, och därför finns det i dag en rak linje mellan detta flera årtionde långa projekt och dagens otroliga stjärnpositionsprojekt typ Tycho-2, Hipparchos, kommande Gaia m fl.

I sitt kapitel i Astronomical discovery uttryckte Hall just förhoppningen att hans Oxford-kollegers och övriga medarbetares i det världsomspännande projektet och deras mödosamma fotografiska kartläggning av stjärnhimlen, skulle  hjälpa framtida astronomer i deras forskning. Voila!

Av bara farten upptäckte för övrigt Oxford-astronomerna under detta projekt novan i Gemini/Tvillingarna 1903.

En uppenbar svårighet var hur man kunde minska de personliga ekvationerna i mätningarna av stjärnornas positioner på plåtarna. I Oxford kom man på den briljanta idéen att vända på plåtarna och mäta dem en gång till  “baklänges”. Felen halverades. Processen drog ut på tiden men resultatet blev desto exaktare.

I Paris-kongressen 1887 deltog två svenskar, lundaastronomen N C Dunér, professorn, och hans Stockholmskollega, finlandssvenske Hugo Gyldén.

Om Lunds insatser kan läsas i boken Lundaögon mot stjärnorna (Lunds Universitetshistoriska Sällskap, 2003).

Astrofilmer att minnas

Stora observatorier och planetarier har då och då utgjort kulisser till ett antal kult- och klassikerförklarade filmer. Här finns tre bilder att gotta sig åt och tänka tillbaka på.

1

Vi befinner oss på utsiktsplattan  utanför Griffith Planetarium i Los Angleles och inspelningen är i full verksamhet av Ung rebell (1955) med James Dean och Sal Mineo till höger på bilden. Filmen är snart sextio år gammal, kult (med all rätt!), och på bilden i en paus innan tagning diskuterar aktörerna upplägget.

I dag hedras James Dean med en skulptur på platsen.

2

Fantastiska Jodie Foster i Kontakt (1997), byggd på en roman av Carl Sagan. Scenen togs utanför radioastronomernas högkvarter i USA, The National Radio Astronomy Observatory i New Mexico.

Som de flesta påpekar så är det bara ett “fel” i denna scen: Radioastronomer lyssnar inte via hörlurar. Men det gör ingenting,  filmen var kort och gott bra.

3

Mellan James Dean- och Jodie Foster-filmerna gjordes en del rymdfilmer även i Sverige. Till exempel Åsa-Nisse i raketform (1966) och Åsa-Nisse flyger  i luften (1956). Den senare filmen fick ingen Oscar, nominerades inte ens som bästa utlandsfilm,  däremot fick filmen av Alf Montan i Expressen följande omdöme i tre ord: “Far i frid”.

Och så den obligatoriska påminnelsen om…

… Astronomdagarna i Göteborg. Vi ses väl? Info här!