ulfr

Vilken planet handlar det om?

Nej, det handlar inte om några blomknoppar som håller på att brista utan dagens bild kommer från NASA:s  Terra-satellit och visar några slumrande vulkaner på planeten jorden. Vi befinner oss över ögruppen Aleuterna utanför Alaska, där det finns  ett antal vulkaner (57) på öarna. Här är en hel klase av dem! Visst är bilden helt enorm.

Exakta data

Jag såg en uppgift – var det i New Scientist eller  Nature? – att nu har “vi” fastställt planeternas plus deras månars massor med sju decimalers noggrannhet.

De enda planeter som inte vägts på vågen så här exakt  är Uranus och Neptunus.

Teknikaliteterna bakom exaktheten kan  vi för tillfället  strunta i, men det har med pulsarers periodicitet att göra.

Halleys komet  sågs av gammelgrekerna

Det tillhör “konstanterna” i vår astronomihistoria att Halleys komet har observerats långt, långt tillbaka i tiden. Kineserna kunde länge skryta med att de iakttagit kometen så tidigt som 240 f Kr, men nu kommer nya uppgifter från två forskare knutna till Brigham Young University i Utah, USA, som flyttar historien ännu längre tillbaka: Tre kometvarv tidigare.

Med största sannolikhet skådade grekerna kometen redan 466 f Kr, då den syntes – vår tideräkning – 4 juni-25 augusti och sannolikt också hängde samman med ett större meteoritfall i norra Grekland (bl a omtalat av Aristoteles). Stenen  var så stor att den lockade “turister” under nästan femhundra år.

Kometens svans passerade precis som 1910 nära jorden, möjligen under jorden, vilket orsakade ymnigt med meteorer den gången.

Daniel Graham och Eric Hintz heter forskarna, filosof respektive astronom,  som lagt pussel och som också anser att Anaxagoras är en orättvist bortglömd gammalgrekisk astronom. Denne hade för tiden ovanligt klart för sig om planeters och kometers natur. Vi bör läsa på vad som skrivs om honom hos Plinius, Plutarkos och Aristoteles.

Meteoritkraschen i norra Grekland är definitivt intressant och det spekuleras i om det var  så att  kometen stört en liten asteroid i dess bana, så att stenbumlingen splittrades eller på annat sätt kom att sätta kurs mot jorden och sen störta över norra Dardanellerna/Hellesponten.

Hela den vetenskapliga rapporten kan läsas här. Den är sällsynt läsbar, inga större tekniska krångligheter,  och summeringens slutsats är värd att citera:

“If Anaxagoras’ comet is indeed identical with Halley’s comet, it would add another important entry to the distinguished resumé of the most famous comet.”

Ja, så är det ju.

Var finns Halleys komet i dag? ESA:s Giotto-sond gjorde ett spektakulärt närbesök 1986, men sen försvann kometen ur vår horisont pö om pö   och snurrar nu i planetsystemets bakgård. Magnituden lär ligga runt 28.  Runt  2024 vänder kometen tillbaka ungefär från Plutos bana  för att kunna  ses vid våra  civiliserade trakter runt 2060-61.

Herlins novagåta 1919 mot sin lösning

Kompisen på Populär Astronomi, vår nova/supernova-kännare Robert Cumming tipsar om ny forskning kring Nova Aqulae 1919 (V605 Aql), vars novakaraktär ifrågasatts. Stjärnan finn t ex inte med i Cecilia Payne-Gaposchkins gamla standardverk The Galactic Novae.

– Det verkar som om turerna kring stjärnan duggat tätt sedan Knut Lundmark spred nyheterna om Axel Corlins “inte-riktigt-upptäckt”, och det barkade åt att den var ingen riktig nova utan en sista heliumblixt innan PN-bildning. Men sedan 2008 har man mätt upp kolhalten och den är allt för låg för den bilden. Nu ser den ut att kanske vara en särskild sorts nova, men det är långt ifrån avgjort, berättare Robert i ett mail.

– Författarna konstaterar att vad än det nu var som orsakade uppblossandet så måste det ha varit en sällsynt sorts system: “We only remark here on the fact that the actual number of binary channels that can lead to the observed characteristics and timescales of V605 Aql, is not very large.”

Robert tipsar också om en bild på den planetariska nebulosan runt stjärnan. Här är den:

Den eventuelle novaupptäckaren Axel Herlin var född 1896, han kom från Linköping och  knöts till Lunds obsis där han var amanuens och docent. Han specialitet var bl a den “genomträngande kosmiska ultrastrålningen”.

Stjärnor äter upp varandra

Det är en hemsk värld vi lever i. Till och med stjärnor äter upp varandra, bevisat av vad som hittats av  NASA’s Chandra X-ray Observatory: Att stjärnan BP Piscium (BP Psc) käkat upp sin tvillingstjärna.

En kring BP Psc omgivande stoftskiva och typiska jet-strålar pekar på ett dramatiskt förflutet.

Till det yttre tycks stjärnan tillhöra Vintergatans unga lejon, men det är precis tvärtom. Detta är en gammal röd jätte, som konsumerat en stjärna eller större planet.

Det finns inga stjärnskapande moln i närheten eller unga stjärnor, och Chandra har dessutom upptäckt röntgenstrålning som bara kan komma från gamla, snabbt roterande röda bjässar.