ulfr

På flykt från barnhemmet!

Det är inte bara svarta hål som sticker i väg från sina hemmagalaxer, nu har HST (Hubble Space Telecope) och ESO:s 2.2-metersbamse  på La Silla, Chile, gemensamt dokumenterat en massiv stjärna på vild flykt från “stjärnbarnkammaren”, stjärnhopen R136. R136 består av supertunga stjärnbabysar, som ligger i den för ögat synliga Tarantelnebulosan (= 30 Doradus).

Stjärnan är så pass ung som 1-2 miljoner år, dess massa är cirka 90 ggr solens och  dess flykthastighet så stor att stjärnan gör månen t-o-r på två timmar. Stjärnans fortsatta färdriktning framgår av den streckade pilen.

Nebulosan  ligger 170 000 ljusår bort i Stora Magellanska Molnet ena ände.

Fotocredit: Se bilden. Och vill du läsa i detalj om fenomenet rekommenderas denna HST-sajt.

Ljusaste  planetbärande stjärnan?

Vilken är den ljusaste stjärna vi kan se, en stjärna som har planeter? Hade det varit en kuggfråga så hade rätt svar varit solen, men nu är det inte det utan frågan gäller en annan stjärna.

Två kandidater:
* Fomalhaut (-1 magn), huvudstjärna i Södra Fiskens stjärnbild. Forskarna  har väl aldrig sett planeten konkret utan anar av vissa skäl sig till att det ska finnas en himlakropp där.

* Ypsilon Andromedae (4.3 magn) är ett desto klarare case, med en trio gasplaneter. En som forskat mycket med Andromeda-systemet är exoplanet-forskaren Debra Fischer, som numera är professor i astronomi vid Yale.

Sagan hade också sina fläckar!

Hans Bengtssons senaste kommentar leder till följande tankespån: Jag är ju allmänt skeptisk mot katastrofteoretiker, allt från gårdagens domedagsprofeter till en del kändisar bland dagens klimatforskare till morgondagens “2012”-undergångsförespråkare. Bevisbördan ligger på deras sida och jag  väger och bedömer så gott jag kan vad de säger och påstår och vad de bygger sin scenarior på. Och vem som betalar deras forskning!

Tidigare har hänt:

Malthus hade fel, Osvald Spengler läser man möjligen för sitt höga nöjes skull, vår egen svenske katastrofguru Georg Borgström fick aldrig rätt i sina undergångsscenarior… och astronomen Carl Sagan hade också fel. Sagan diskuteras då och då för vad han påstod i samband med första gulfkriget, då Saddam Hussein lät sätta Kuwaits oljekällor i brand. I en berömd tv-debatt mellan Carl Sagan och S Fred Singer förutspådde Carl Sagan en följdkatastrof, en  nukleär vinter (ett ämne han utforskat), han jämförde med vulkanexplosionen på Tambora, Indoniesen, 1815. 1816 beskrivs av forskare som “Året utan sommar”.

Sagan trodde att röken och de brinnande oljeflagorna skulle nå upp i den övre atmosfären och genom  att stänga av solskenet orsaka hungersnöd i Sydasien.  Singers beräkningar pekade på några tusen meter och att röken skulle regna ner på jorden efter någon vecka.

Singer fick rätt.

Saddam Husseins åtgärd var definitivt kriminell, det var ett gigantiskt miljösabotage mot kringliggande länder i den muslimska världen, men Carl Sagan hade inte riktigt grepp om fickräknaren. Även solen har sina fläckar!

Månen gav fint pris

I väntan på nästa utdelning av Crafoord-priset till en astronom/astrofysiker, fick vi i Lund senast vara med om utdelningen av det geofysiska priset till 92-årige. Österrikefödde (USA-verksamme)  Walter Munk,  en legendarisk oceanograf och forskare som i hela sitt liv arbetat med att förklara oceanernas cirkulation, tidvatten och vågor och deras roll i jordens dynamik.. “Det är månen så klart! ” skulle kunna vara den sammanfattande rubriken för flera av de arbeten som han nyligen prisbelönades för.

Allt hänger ihop. Mikro- och makrokosmos och “mellankosmos”, där månen rör sig. Redan 1960 kunde Munk beskriva oregelbundenheter i jordens rotation på ett, vid den tiden, helt nytt sätt. Han diskuterade polrörelse och variationer i jordens rotationshastighet på olika tidsskalor och kunde visa att det, sett över ett sekel eller mer, är tidvattnets friktion som påverkar jordens rotation mest genom en gradvis inbromsning av jordens rotationshastighet.

Den därmed gradvisa förlängningen av dygnet tas det numera hänsyn till vid beräkningen av koordinerad universaltid genom att man vissa år lägger till en extra sekund, en så kallad skottsekund.

Som en följd av att jordens rotation bromsar in, avlägsnar sig också solen och månen från jorden. Solens avståndsökning är så gott som försumbar i jämförelse med månens. Månens avståndsökning från jorden uppgår till cirka fyra centimeter per år.

Prissumman i år var på 4 miljoner svenska kronor.

Eftermiddagens  rykte säger…

.. att det ändå kan bli ett flygjubileum på Limhamnsfältet/Ribban i Malmö  i juli (se blogg nr 53), för att ihågkomma att 100 år  gått sedan danske flygpionjären Robert Svendsen premiärflög över Öresund. Återkommer!