ulfr

Medborgarastronomerna slår till!

Uttrycket är “citizen astronomer”, det vill säga medborgarastronomer. Det är såna bland oss som sitter vid datorn och hjälper till i t ex projekten med att klassificera galaxer och månformationer. Pionjären var förstås  SETI, som  lockade i början miljoner datorägare att vara med i sitt utomjordiska signalletande etc etc.

Ett lysande exempel på medborgarastronomi tipsar Carl-Olof Börjeson om: Han kollar BBC:s hemsida dagligen och där berättas om upptäckten av en synnerligen rar (= sällsynt) himlakropp, en så kallad disrupted binary pulsar.

På nätet finns projektet Einstein@Home, som lånar datorkraft och datortid av ett ental hundratusen personer  i världen i 192 länder. I detta fall  – med hjälp av projektets skärmsläckare – har en ofantlig mängd radioastronomisk data från 2007 från radioobservatoriet i Arecibo, Puerto Rico,  analyserats fram- och baklänges. Därför är det i dag allt ljus på Chris och Helen Colvin,  Iowa, USA, och Mainz-verksamme Daniel Gebhardt, som gjorde den unika pulsarupptäckt som nu avrapporteras i Science (“Pulsar Discovery by Global Volunteer Computing”).

Fakta:

* Pulsaren är en snabbroterande radiopulsar/neutronstjärna, kallas PSR J2007+2722.

* Rotationstiden ligger på 41 varv/sekund.

* Magnetfältet är svagt.

* Allt pekar enligt den astronomiska expertisen på att objektet en gång hade en tvillingsstjärna vars massa sögs över till det som blev pulsaren. Tvillingsstjärnan har sen exploderat som supernova och därför kan vi nu observera denna unika  himlakropp i ensamt majestät.

* Pulsaren ligger 17000 ljusår bort i stjärnbilden Vulpecula.

I rapporten i Science talas om pulsaren som en “disrupted recycled pulsar”.

En tredjedel av Einstein@Home-kraften brukas för Arecibo-data, resten har med jakten av gravitatinsvågor att göra genom det avancerade projektet  LIGO

Perseiderna 2010

Mycket folk – många småbarnsföräldrar! –  tog chansen att försöka kolla  in Perseiderna på fredagkvällen ute på vårt observatorium. Trots långt ifrån ideala observationsmöjligheter (det blev bättre fram på småtimmarna, en riktig “rökare” kunde noteras mellan molnen).
Peter Linde hade tre-fyra fullsatta Perseid-presentationer  inomhus, och folk ville gärna se både Vega och Jupiter genom vårt stora Meade-teleskop.

Vi får utvärdera satsningen på Perseiderna. Det var ju Peter Linde som tyckte att vi skulle dra på, och den lilla pressreleasen (hm…)  i måndags orsakade något vi inte hade väntat: En lavin av intresse för oss, för observatoriet och – för astronomin som sådan. Mycket bra.

Alla kända medier har uppmärksammat observatoriet. Papperstidningar, TT, webbar, tv, radio… bloggar.

Lärdomen är väl att det behöver inte vara så våldsamt spektakulärt för att folk ska komma ut till oss. Låt oss testa med något så banalt som en månkväll nån gång i vinter. När det råder nyhetstorka efter valet.

En professionell Statler and Waldorf-kandidat

Jag har hittat ytterligare en undergångsprofet i de astronomiska leden, en värdig kandidat till bloggens Statler and Waldorf-priset (uppkallat efter surgubbarna  i Mupparna).

Han heter Chris Impey, är astronomprofessor i Arizona, dessutom välrenommerad sådan, och han hänger nu på den nya populära undergångstrenden genom att skriva boken How it Ends – en sorts Baedeker till alltings undergång. Livets, jordens, solens, galaxernas…till sist finns inte svarta hål heller kvar. Det ultimata slutet.

“The end of the whole shebang”, som en recensent sammanfattat saken over there.

New Scientist hade en annan god rubrik i samband med sin recension i juli: “Apocalypse, but not right now.”

Jag förstår inte hur professor Impey kan se så himla glad ut på sin hemsida. Han ger oss ju inte ens en tröstnapp.

Det enda POSITIVA med boken är att med den titeln slipper vi i alla fall en uppföljare.

Trojansk asteroid vid Neptunus L5

Det rapporteras att nu har en asteroid, en så kallad Trojan, hittats på ett nytt ställe runt Neptunus. Platsen är teoretiskt känd som L5 (Lagrangepunkt 5) men några himlakroppar har aldrig setts där förr. Asteroiden heter 2008LC18  och finns alltså på ett område, där Neptunus och solens gravitation tar ut varandra, varför asteroiden befinner  sig i stabilt läge och  aldrig kan störta in mot planeten.

Upptäckten har inte varit helt lätt att göra eftersom området skyms av stoft och massor av bakgrundsstjärnor. Att hitta en nål i en höstack verkar vara en lätt match i jämförelse.

Astronomerna bakom upptäckten heter Scott Sheppard and Chad Trujillo, den förre är  knuten till Carnegie Institution of Washington (DC), den senare till Gemini Observatory på Hawaii.