Nr 166 2011
Zeiss har byggt världens största planetarium
Jag trodde mer eller mindre att gamla (öst)tyska Carl Zeiss inte existerade längre, men så fick jag motbevis som heter duga:
Zeiss stora planetariemaskin kallad UNIVERSARIUM har dels utrustat det största planetariet i världen, i japanska Nagoya (invigdes i mars i år), dels det nyligen återinvigda planetariet i Moskva – Europas största. Japanernas kupol är på 35 m i diameter och håller alla andra i schack. Moskvas är på 25 m.
Jag kräver inte att Malmö ska bygga ett jättestort planetarium, men om nu politiker och tjänstemän funderar på ett miljöinriktat science experimentcenter ute i Svågertorp känns en tjänsteresa, eller snarare en inspirationsresa, ner till Tyskland och Jena inte helt fel. Senast vi diskuterade ett planetarium i Malmö på allvar funderade vi på att bygga in det i vattentornet i Pildammarna, men den idén spolades av stans dåvarande starke man.
Roligast är väl återinvigningen i Moskva! Planetariet där har ett förflutet sen 1929 men lades i malpåse i början av 90-talet. I nästan tjugo år var återuppbyggnaden en stridsfråga, som nu lösts. De bägge tidigare Zeiss-projektorerna står som historiska föremål i planetariets historiska avdelning.
Ryssarna har mycket att vara stolta över inom astronomin, och ett stort och multifunktionellt planetarium markerar bara huvudstans betydelse. Dessutom är det i Moskva som i alla andra storstäder mer och mer omöjligt att spana in stjärnorna, varför ett planetarium blir en sorts räddare i nöden. Har moskvaborna kunnat se Vintergatan sen de mörklagda krigsåren?
Atlantis på väg
För en stund sen (ca kl 17.30) lyfte rymdfärjan Atlantis programenligt från JFK Space Center, Cape Canaveral.
Det var sista gången vi fick se en amerikansk rymdfärja gå till väders. Nu är den 30-åriga epoken förbi, en sista sentimental resa väntar och amerikanerna får i fortsättningen hyra in sig hos ryssarna när de ska upp till ISS.
Vi kan alltid diskutera vilka missions som är mest värda att komma ihåg (bortsett från tragedierna med de två katastroferna, som tog samtliga astronauters liv) men jag undrar om inte reparationen av Hubble-teleskopet var den ultimata triumfen. När även HST pensioneras om några år kan något liknande inte utföras, för ersättaren, James Webb-teleskopet, kommer att placeras så långt ut att instrumentet ligger utanför vanliga reparationsmöjligheter. Om nu detta JWST överhuvud taget bllir av. Just nu har Washingtons politiker lagt det svindyra, starkt försenade m m projektet på hyllan, men sista ordet är väl inte sagt.
Ett måste!
En bok med denna titel och upplägg måste man helt enkelt skaffa!
Mer om John Herschel
1834-38 utforskade Sir John Herschel den södra stjärnhimlen från sitt eget observatorium vid Table Mountain, Godahopps-udden. Där fanns granngårds sen några år tidigare ett observatorium, Royal Observatory, Cape of Good Hope, ett systerobsis till Greenwich-institutionen i London. Herschel var en duktig tecknare och ritade även av detta för handelsflottorna viktiga observatorium; härfrån kunde de ställa sina kronometrar – det fanns en kula även här (“time ball”), precis som på Greenwich, en kula som genom att falla markerade 12-slaget.
Herschel utförde så mänga teckningar att de numera fyller en bok med titeln Cape landscapes: Sir John Herschel’s sketches, 1834-1838, författad av Brian Warner. Ett kapitel handlar om astronomin vid udden och ett par av Herschels nebulosaobservationer finns också återgivna.
Den brittiska regeringen liksom Royal Society ville stödja Herschels Sydafrika-projekt, men han sa blankt nej. Han ville vara sig själv helt och hållet, slippa all inblandning, och finansierade uppdraget med egna medel. Han tillät inte ens att den brittiska marinen fick hjälpa till genom att forsla hans teleskop till andra sidan jordklotet.Även den detaljen skötte han själv.
John Herschel var ett sant “enmans-observatorium”, som dock tog hälp av hustrun – ungefär så som pappan William Herschel biträddes av systern Caroline Herschel.
SN1987A omges nu av kalla moln
Ett internationellt forskarteam med även svenska astronomer har upptäckt kalla stoftkorn i resterna efter supernovasmällen i Stora Magellanska molnet 1987, SN1987A. Stoftkornen har en temp på 17-23 K och en trolig totalmassa på 0.4 till 0.7 M⊙.
Upptäckten har bl a skett med hjälp av ESA:s Herschel-sond.
Upptäckten anses konfirmera teorin km att supernovor är den stora skaparen av gas- och stoftmoln i unga galaxer, moln som i sin tur utgör begynnelsen för nya generationer stjärn/planet-bildningar. (Källa: http://www.sciencemag.org/content/early/2011/07/06/science.1205983)
Göteborg lockar
Info om Astronomdagarna kommer att finnas här:
http://www.chalmers.se/rss/oso-sv/astronomdagarna-2011
