Nr 163 2011
“Svansstjärnan” Miras märkliga bågar
En lite nördig avrapportering: Jag älskar när proffsastronomer utforskar klassiska stjärnor, och Mira, o Ceti, är en sådan – känd som en variabel kanske ända sen Hedenhös dagar men definitivt sedan David Fabricius, Johannes Hevelius et al:s tid. Vilket i sin tur erinrar om vilket astronomiintensivt område vi levt i runt vår del av Östersjön – med Tycho, Römer, Hevelius, Copernicus …. you name them.
Numera har vår europeiska rymdorganisation ESA en satellit kallad Herschel och ombord på den finns ett instrument förkortat PACS (Photodetector Array Camera and Spectrometer), som sysslat en del på sistone med just just Mira och Miras tvilingstjärna i det infraröda området. 70- och 160 μm-banden. Tidigare bilder på Mira som en sorts interstellär “komet” med eftersläpande materia syns inte här, men väl ett antal intrikata utsträckta bågar, som väcker frågor om deras ursprung, riktning i rymden och eventuella samspel.
Våra gamla 1700-talsastronomer som Pehr Wilhelm Wargentin m fl, som följde Mira under långa perioder, skulle inte känna igen sin stjärna i dag. Mira rör sig för det första oerhört snabbt genom rymden, det är en riktig “pilstjärna” så tung och röd den är, men det märkliga är att bågarna av gas och stoft, som inte ens är cirkelrunda, inte riktigt hänger ihop. De har inget inbördes gemensamt liv – vad betyder det i ett 3 D-sammanhang? Hur ser det ut?
Blås gärna upp bilderna ovan genom att klicka/dubbelklicka på dem.
Bågarnas skenbara avstånd har bestämts till mellan 6–85′′ = 550−8000 AU i objektiva termer från tvillingen, och det vi ser är uppenbarligen det intrikata samspelet mellan stjärnvindar från Mira A (en röd jätte) och Mira B (enligt senaste rön en klassisk vit dvärg) och dess växelverkan med den interstellära materien. När sådana möten uppstår, uppstår kanske inte ljuv musik direkt men väl märkliga gas/stoftkrockar.
NÅGRA FAKTA OM MIRA:
* Avståndet solen-Mira är 350 ljusår.
* Miras period 330 dagar (fastslaget sen flera århundraden tillbaka!)
* Avståndet Mira A och Mira B är 90 AU, alltså 90 ggr avståndet jorden-solen.
* Mira-stjärnornas hastighet i rymden: 468 000 km/tim. Farten kan möjligen förklaras av slungeffekter tack vare passerande stjärnor.
Jag rekommenderar som alltid W-bloggläsare som vill veta mer om ovanstående och framför allt ta del av korrektare sakinfo än vad jag förmår återge – att röra ihop äpplen med päron är en av mina specialiteter – att gå till källan. Här finns den:
http://arxiv.org/abs/1106.3643
Struves frimärke
W-bloggen har kanske uppmärksammat det tidigare, men först nu har jag – konkret – fått ett flott 12-kronorsfrimärke av min W-bloggassistent Carl-Olof Börjeson i min hand, ett snyggt, informativt och vackert frimäke som hyllar Otto Struves internationella projekt med meridianbågen som mättes upp i dessa norröna territorier 1816-1855..
Bågen går genom tio länder och 34 av de 265 mätpunkterna ingår numera i det så kalalde Världsarvet och markeras på plats av borrade hål, järnkors, stenkummel eller obelisker.
Projekt av detta slag var oerhört sällsynta. Internationell samverkan inom astronomin och geovetenskapwerna började först på allvar i samband med Venus-transiterna på 1700-talet, därefter jakten efter asteroider runt 1800 och sen då meridianbågen.
När många astronomer gör lite tillsammans, blir det oftast bra resultat.
Är science fiction död som litteratur?
Jag rekommenderar läsning av följande för ASTB:s sf-grupp:
I Lars Yngves oumbärliga gratistidskrift Nya Upplagan – den finns på diverse ställen – författar i nyaste numret Jan Erik Zandersson en salva mot sf-litteraturen under rubriken “En litterär genres död”.
Zandersson rundar av sin dödsruna så här:
“På tio böcker kan du avverka det bästa i genren, 50 böcker ger dig en bredd, 100 är det enda du behöver för att veta att du inte behöver fler – och insikten att du kanske också skaffat för många.
Vi lever redan i en science fiction-värld, så vem behöver science fiction? Science fiction som en genre för tänkande, kännande människor är död.
Länge leve science fiction!”
Malmö stadsbibliotek gav upp – och efter
Det var ett litet (prestigefyllt) steg bakåt för chefen på Malmö stadsbibliotek, men ett stort steg framåt för oss vetgiriga kunder – nu har tidskriftsrummet gjorts om, tidskrifterna placerats efter ämnesområden och därför har naturvetenskap och teknik fått ett eget “kvarter”, hylla 2. Så nu hittar vi igen våra favoriter utan att behöva ranta omkring som skållade råttor.
Det kulturpolitiska experimentet med att blanda alla tidskrifter i en enda röra från A till Ö var inte ens roligt.
Fynd i Malmö Stadsbiblioteks tidskriftshylla
* Apropå vad jag i tidigare W-blogg skrev om USA som astronomisk STORMAKT i dag, erinrar en författare i Sky and Telescope om den amerikanske astronomen Nathaniel Bowditch klagan 1822: “Vi har inte ett enda observatorium värt namnet!”. År 1900 hade USA 220 väletablerade observatorier… och på den vägen är det.
* Proponenten för parallella universa, vår svenske MIT-professor Max Tegmark kallas bland kolleger “Mad Max”, rapporterar Forskning och Framsteg nr 5 2011.
* Science berättar att EU:s bedrägerirotel OLAF jagar 50 miljoner Euro. som gått till falska forksningsprojekt. Bland länder som fått strålkastarljuset på sig hör Storbritannien, Frankrike, Grekland (förstås), Slovenien, Polen, Österrike och – Sverige!
* Enligt en ledande artikel i senaste Scientific American finns det 200 miljarder galaxer i det “observerbara universum”. Artikelförfattaren frågar sig: Varför finns det så få?
Dagens August
August Strindberg hade en helt egen naturvetenskaplig dagordning, och har man som jag tröskat fram- och baklänges genom Ockulta dagboken, som ju aldrig skulle komma ut, inser man ganska snart att litteraturforskare som ser denna OD som en sorts inre monolog inte är helt fel på det. Samma dagar som AS kunde skriva helt begripliga och klartänkta brev och finslipa sina skådespel (ex.vis den gripande Kronbruden), kunde han också dra i väg i OD i de mest vansinniga tankar om kosmos. Ett citat här från denna tid:
“Fixstjärnorna äro icke lysande himlakroppar.
Bevis: Betrakta en planet i kikaren: den blir förstorad.
Betrakta en stjärna i den allra kraftigaste kikare – den blir förminskad.”
Längre ner:
“Stjärnorna skulle sålunda kunna vara urljuset, utsänt genom klyvöppningar (porer) i kristallhimlen.”
I samma betraktelse ansåg Strindberg det som en självklarhet att stjärnbilderna var omvända fast mindre projektioner av varandra: Stora Björnen blir Lilla Björnen så som Lilla Björnen blir Plejaderna. Jaja.
Källa: August Strindberg, Naturvetenskapliga skrifter, del 2 (utkom 2003)
I Götebörg väntar ingen sörg!
Som vanligt kommer alltid senaste info att finnas här:
http://www.chalmers.se/rss/oso-sv/astronomdagarna-2011
