Cassiopeia-bloggen

Gömda supernovor i Vintergatan

Jag inspireras av Falstaff, fakirs En var sin egen professor (1894) och framlägger härmed utan minsta tecken till blygsel min sena eftermiddagsrapport dagens datum:

* Först och främst, supernovaforskarna i Stockholm ska gatuleras till rapporten om SN1987A, som nu går som en löpeld i cyberrymden. Det tog inte en sekund efter att Nature-embargot släppte i går kväll förrän rapporten av Josefin Larsson med kolleger var ute, och många bloggar och sajter har fångat upp den spektakulära  “svenska” utforskningen av den snart 25 år gamla supernovan och dess inte mindre spektakulära restparti. Vad gammelmedierna kommer att skriva, återstår att se.

* Under tiden var vi några som satt och diskuterade Vintergatans brist på supernovor de sista århundradena. Är det verkligen  så? Lite research visade på den helt osannolika men desto mera definitiva upptäckten bara för två-tre år sedan av en extremung supernovarest, en SNR, mitt i Vintergatan, i de mest (visuellt) svårobserverade trakterna till följd av skymmande gas- och stoftmoln där.

* SNR:et har katalogbeteckningen G1.9+0.3 och ligger mitt i de centrala delarna av Vintergatan, cirka 25 000 ljusår bort och stjärnsmällen bör ha ägt rum för 140 år sen vår tid.

* Här, mitt i Vintergatssmeten, döljer svårgenomträngliga gas- och stoftmoln bakgrunden, men en kombination av data från olika teleskop med olika våglängdsinriktningar för mottagande fotoner visar denna mosaik av en flammande stjärndöd i skönhet. VLT:s radioastronomer “såg” SNR:et redan 1985 i och för sig;

Mosaiken bygger på flera källor, vilket bara visar hur intrikat upptäckten är: X-ray (NASA/CXC/NCSU/S. Reynolds et al.); Radio (NSF/NRAO/VLA/Cambridge/D. Green et al.); Infrared (2MASS/UMass/IPAC-Caltech/NASA/NSF/CfA/E. Bressert.

Ännu märkligare blir det om vi tar hjälp av NASA/Chandras hemsidor och visar placeringen av supernovaresten i Vintergatan:

För att inte tala om fördelningskartan nedan över kända supernovarester i vår spiralgalax.

Är det tillåtet apropå den bilden för en astroskomakare a la Falstaff, fakir (“bliv vid din läst!”) att undra:

* Om denna fördelning gäller för resten av HELA vår hemgalax, så måste det finnas mängder av ännu icke identifierade SNR här på hemmaplan?

* Pågår denna jakt här och nu?

* Eller är det så simpelt att ju längre bort och ut vi kommer i Vintergatan, desto äldre måste SNR:n vara och ju mera har de expanderat, sannolikt upplösts och därmed ingått i den interstellära materien, vilka de anrikat med tunga grundämnen som sen i sin tur ingått i nya(re) stjärnor typ solen? Fast ljuset har ju, precis som haren, sin gång.

* Eller…?

Professorn i mig ställer bara några tentativa frågor för att testa den lärda allmogen.

Maffiga solutbrotten 7 juni

Det finns flera åskådliga filmsnuttar av solexplosionerna i förrgår. Christian Vestergaard tipsar t ex om denna:

http://www.youtube.com/embed/hpQmS3adLgI

Det är intressant att spekulera om en sådan gigantisk smäll. Skulle vi idag med vår superteknik, som avslöjar exoplaneter och annat småkrafs där ute långt borta,  kunna detektera ett sådant utbrott på en annan stjärna? Hur långt ut i så fall?

Ahlgrens bilar i rymden

Jag måste erkänna att det kändes fånigt när jag upptäckte det, men först nu har jag fattat att Christer Fuglesang blev svenskt frimärke 2009.

I kommersen runt vår svensk astronaut missade jag också att Ahlgrens bilar dök upp i en rymdvariant, som det påstås att Fuglesang hade med sig. Någon som sett och smakat ett sådant godispaket “i verkligheten”?

Ahlgrens bilar, det kan vi väl vara överens om, är som i reklamen för Zingo en gång: Försvinnande goda. Och det säger jag som egentligen inte gillar sötsaker.

Lagerkvist gav mig högt betyg

När vi läste Dvärgen av Pär Lagerkvist på gymnasiet, det är bara en femtio år sen, upptäckte jag en härlig anakronism på ett ställe:

Dvärgen utspelas på renässansen, 1400/1500-talet.

Ändå berättar Lagerkvist på ett ställe om ett teleskop. Denna omöjlighet påpekade jag för min svensklärare, vi diskuterade ämnet anakronismer och jag fick mitt självklara stora A+ (= MVG+++ idag…). Allt var inte kasst i den gamla skolan.

En Marsbok i tiden

Jag har läst om en bok, som verkar som klippt och skuren för de som gillar sci i scifi mer än fi – en sorts “sciscifi”:

Ett antal NASA-experter, exastronauter och renodlade planetforskare har samlat sina artiklar i Journal of Cosmology mellan hårda pärmar i boken A One-Way Mission to Mars: Colonising the Red planet.

Boken täcker alla  praktiska aspekter på en “enkel resa” till Mars och livet där borta på en Marsbas; bla diskuteras enkla okompiicerade saker som sex, havandeskap och fosterutveckling under ett livslångt uppehåll på vår grannplanet.

Vetenskaparna Paul Davis och Dirk Schulze-Makuch publicerade en artikel i journalen i fjor, som fick entusiaster att höra av sig: Vi är beredda att åka till  Mars och bli där livet ut!

Bland intresserade var t ex en polis i Ohio, som menade att det alltid behövs en lagens väktare under en Marsresa. Som Sean Connery i filmen Outland?

Andra amerikaner har nostalgiskt tänkt på rymden som  “den sista utposten”, the last frontier. Och för det uppdraget offrar man sig gärna som riktig helylleamerikan.

Enligt de bägge forskarna är flera plusfaktorer kopplade till en Marstripp utan återvändo: Det allmänna rymdintresset hålls vid liv, kostnaderna hålls nere och det behövs inget avvänjningsprogram för återvändande till jorden (t ex vad gäller effekter av den låga gravitationen).

Alla fakta om Astronomdagarna finns här:
http://www.chalmers.se/rss/oso-sv/astronomdagarna-2011