Nr 113 2011
Tre synsätt: Vidvinkel eller Hubble – eller båda?
Vidvinkelsbilden ovan togs med 2,2-meters MPG/ESO-teleskopet och nedan har vi en close-up av Hubbles rymdteleskop.
Varför ser galaxen så störd ut? Svaret är att skevheten troligen beror på “Newton”, tyngdkraften från en annan galax under en tidigare epok i galaxens förflutna. Var resterna av denna galax i sin tur döljer vet S erlock Holmes-astronomerna inget om för dagen.
* Överblicksbilden av galaxen med omgivning är tagen med kameran WFI på 2,2-meters MPG/ESO-teleskopet vid La Silla i Chile. I denna bild kan man tydligt se den dubbelkrokform som gett galaxen dess smeknamn. Man kan även se flera andra galaxer som ligger i närheten av NGC 2442, och i bakgrunden kan man se många, mer avlägsna galaxer. WFI, som tar sina bilder från marken, kan inte konkurrera med rymdteleskopet Hubble när det gäller skärpa, men den kan ta bilder av mycket större områden på himlen i en enda exponering. Tillsammans kompletterar instrumenten varandra och ger astronomer olika typer av information.
* En närbild av galaxen tagen med NASA/ESA:s rymdteleskop Hubble, visar galaxens kärna och den mer närliggande av de två spiralarmarna. År 1999 nådde en tung stjärna här slutet av sitt liv och exploderade som en supernova i denna spiralarm. 
ESO:s observationer belyser den motsatta änden av stjärnornas livscykel jämfört med Hubble. Tvärsöver galaxen, i synnerhet i spiralarmarna, finns små, rosaröda fläckar. Färgen kommer från vätgas i områden där stjärnor föds. De glöder i en klarröd nyans när den kraftfulla strålningen från nyfödda stjärnor tillför energi till gasmolekylerna i molnen ur vilka de en gång bildats.
Just den tyngdkraftspåverkan från en annan galax som gav Slaktkroksgalaxen dess ovanliga asymmetriska utseende låg antagligen även bakom den episod av stjärnbildning som galaxen nyligen genomgått. Samma tidvattenkrafter som deformerade galaxen störde även kraftjämvikten i gasmolnen inuti den och gjorde att de störtade samman och skapade förutsättningar för att nya stjärnor skulle kunna födas.
NGC2442 tros ligga 50 miljoner ljusår från oss, i sydstjärnbilden Flygfisken/Volans. Objektet upptäcktes av “Herschel Jr”, allså John Herschel.
Fotocredit för bilderna ovan: ESO respektive NASA/ESA/ESO.
Lise Meitners stjärnor igen
Lise Meitner och astronomin släpper mig inte. Nu när jag läst igenom Bengt Forkmans bok (se W-blogg 111), så upptäcker jag att hon en gång höll en föreläsningsserie på temat radioaktivitet och kosmiska processer men också skrev en bok om atomkärnen på tidigt 30-tal tillsammans med Max Delbrück (t v), som var astrofysiker från början. Han gick sedermera en annorlunda karriär mot teoretisk fysik, därefter mot biologi och medicin (Nobelpristagare 1969!), intressant nog.
På en Nobelpristagar-sajt berättas att han som yngling satsade på astronomi och naturvetenskap för att kunna hävda sig och skapa sig en egen identitet i en familje- och vänkrets av idel starka kulturpersonligheter, där inga var naturvetare.
I Caltechs djupintervju med Delbrück 1978 berättar denne bl a att han arbetat i Einstein-tornet i Potsdam. Detta var ett konfliktfyllt territorium, eftersom Delbrücks far var historiker – professor i Berlin – och hade sablat ner fältmarskalken Erich Ludendorff och dennes memoarer från första världskriget. Chefen på Potsdam-observatoriet var sagde Ludendorffs bror…
Max Delbrück beskriver sig själv som en väldigt medelmåttig ung astronom, men det gick ju bra ändå. På 30-talet kom han till USA. Det var Niels Bohr som lockade honom in på den biologiska banan.
BOSS synar quasarer i parti och minut
Med hjälp av 14 000 quasarer, ljuset från svarta hål i tidiga galaxer, 11 miljarder ljusår ut som värst, har astronomin nyligen begåvats med den största 3D-kartan av det mest avlägsna universum nånsin. Utgångspunkten har varit data från tredje upplagan av Sloan Digital Sky Survey (SDSS-III) och dess Baryon Oscillation Spectroscopic Survey (BOSS).
Detta är faktiskt jordbaserad utforskning, huvudinstrumentet är Sloan Telescope-bjässen med dess vidvinkliga optik på Apache Point Observatory i New Mexico, USA.
BOSS-utforskningen är verkligen inget vanligt gammaldags kneg för räknebiträden på observatorierna. Här handlar det om största möjliga tekniska briljans i upplägget, med fiberoptik, datorer, spektroskopi, hela kitet – tekniken och teoribildningen bakom sammanfattas i de tre bokstäverna BAO som i Baryon Acoustic Oscillations, BAO som fungerar som en smart kosmologisk linjal – och bakgrundsquasarerna används på följande vis:
Framför quasarerna ligger intergalaktiskt väte, som skuggar eller mörkar quasarerna. Den skuggan går att komma åt tack vare BAO och genom den ser forskarna hur gasen klumpar sig i siktlinjen. Av bara farten greppar de sen den mörka energins närvaro och universums expansionstakt. Eu…reka?
BOSS ska ge sig på runt 150 000 quasarer ytterligare härnäst, och sen kommer nästa projekt kallat BigBOSS med målet 20 miljoner galaxer. Då ska också tomrummet fyllas.
Nån som sa nåt om “ganska imponerande”?
Billigt för dyrgrip
Det är alltid kul att kolla statusen för en del vetenskapliga böcker och originalmanus hos auktionshusen. 5 maj går t ex George B Airys första bok Mathematical Tracts on Physical Astronomy, the Figure of the Earth, Precession and Nutation, and the Calculus of Variatiy från 1826 på auktion i USA, för ett förmodat slutpris på 500-800 dollar.
Det tycker jag fakiskt är billigt. Airy var dock Astronomer Royal och en av 1800-talets mest betydande engelsmän, 0-meridianens skapare på Greenwich.
Extremlångt telefonsamtal vände på Voyager 1
För första gången på 21 år har jorden beordrat Voyager 1 att göra en knapp kvartssväng på 70 grader under ett par timmar, detta för att sonden ska fånga partiklar i solvinden vid gränstrakterna mellan solsystemet och världen utanför där solvinden möter den interstellära vinden. Solpartiklarna viker här av, hur och i vilka vinklar vet vi inte, men Voyager 1:s specialare – dess Low Energy Charged Particle instrument – försöker komma åt vinden. Instrumentet fungerar som en sorts vindflöjel.
Manövrerna utfördes 7 mars – och de lyckades.
En signal jorden-Voyager 1 tar drygt 16 timmar på sig, och signalen är inte svag, den är MYCKET svag. Varje gång NASA-teknikerna och forskarna lyssnar av Voyager 1 handlar det om världshistoriens längsta telefonsamtal. Sonden rör sig just nu på ett avstånd av 17,4 miljarder kilometer.
Tack till Bertil Falk som hittat uppgifterna på Bewildering Stories hemsida.
NASA:s egna Voyager-sidor finns här.
400-meters asteroid passerar jorden
8 november passerar asteroiden 2005 YU55 jordklotet på ungefär 325 000 km:s avstånd.
Asteroiden är runt 400 m tvärsöver och blir den största himlakroppen att passera jordklotet, som vi vet, fram till år 2028.
Nån risk för krock föreligger inte.