Cassiopeia-bloggen

Astronomin är ju både den äldsta och den yngsta vetenskapen, och det senare understryks av årets första “scoop”: Att en tioårig kanadensiska upptäckt en supernova. Ett oslagbart “ffg”, gissar jag.

Tjejen heter Kathryn Aurora Gray och bor i Fredericton, New Brunswick, och hade – förstår vi – viss  handledning av astronomerna, pappan  Paul Gray och dennes kollega David Lane. Men inte mer än att Kathryn nu officiellt  får vara med och dela äran av upptäckten.

Observationen skedde vid  Abbey Ridge Observatory, utanför Halifax, Nova Scotia (klassiskt isbjörnsterritorium!), och SN-upptäckten 2 januari var den tredje noterad där:  Lane har nu fyra SN på sitt samvete, pappa Gray sju och dottern  Kathryn en.

När larmet gick kunde snabbt andra amatörastronomer och IAU:s proffs bekräfta upptäckten.

Supernovan är av 17:e magnituden och ligger i galaxen UGC 3378, cirka 240 miljoner ljusår bort i konstellationen Camelopardalis (Giraffen). Vid denna bloggs pressläggning är det okänt av vilken typ supernovan är.

Exakt hur Kathryn hjälpt till i upptäckten framgår inte ännu, men jag tror att hon är en ovanligt skarpsynt liten  dam. Abbey Ridge Observatory är hyggigt bra utrustat, dess teleskop – en Celestron 14-variant  –  är dessutom fjärrstyrt. CCD-kamera finns.

Notabelt:

Dave Lane fick för en tidigare supernova-upptäckt 1995 det kungliga kanadensiska astronomisällskapets Ken Chilton Prize, och då vet plötsligt lite äldre amatörer och proffs var vi befinner oss. Entusiasten och gamängen Ken (och hans roliga fru) var en av IUAA:s tillskyndare och var här i Malmö i samband med IUAA-kongressen 1972. Tyvärr gick han bort i cancer några år senare.

På bilden ovan – fotocredit: David Lane – kan “Kathryns supernova” ses som den blinkande stjärnan i mitten omedelbart upp t h om galaxens kärna.

Det står en hel del kul info på nätet om upptäckten, och jag gillar ju de frihetspedagoger som uttalar sig och som säger att Kathryn är beviset för att barn ska få stanna uppe läääänge på nätterna. Vad då gå och lägga sig? Universum sover aldrig.

(Tack till Christian Vestergaard som kommit denna nyhet på spåren!)

SMHI fick rätt: Den partiella solförmörkelsen i förmiddags gick inte att se från vår horisont. Men visst märkte vi hur det mörknade lite extra vid 9.30-draget.

Fina bilder finns dock lite här och var på nätet. T ex här, bilder tagna av Sheridan Willams i England, vidarebefordrade av Tora Greve.

PS kvällen 4.1.2010. Kolla också PopAsts web här t h !!! Per Roséns “leende solförmörkelse” tycker jag är en femetta.

Hitler-diktaturen behövde sina forskare

Alla som intresserar sig det minsta för  hur akademiker, inte minst naturvetare och tekniker, anpassar sig under diktaturer, har anledning att läsa Max Planck-institutets rapporter i ämnet. Särskilt har kartlagts vad som hände under institutets föregångare, Kaiser Wilhelm Gesellschaft, och Trejde riket, och hur forskare villigt ställde upp på Hitler-sidan. Ondskans banalitet…

Och det visar sig att rasism och judeförföljelse hörde till vardagen – liksom den obligatoriska tystnaden EFTER kriget. Först sedan historiker fått fritt fram i arkiven, har historieskrivningen kunnat ta fart på allvar. Under senaste årtiondet har en rad rapporter lagts fram; 2005 upphörde projektet. Allt material går att ladda hem!

Meningsutbytena mellan Otto Han och Lise Meitner (bild t v) efter  kriget är mycket intressant. Han fick Nobelpriset, hon inte. Han blev på nytt pamp i Tyskland, hon stannade i Sverige. Han gnällde över villkoren under de allierades ockupation och försökte släta över vad som hänt i Polen. Hon skrev  i ett brev rakt upp och ner till honom, den tidigare kollegan:

“In Polen sind 2 Millionen Menschen umgebracht  worden, nicht im Krieg gefallen, sondern zielbewußt umgebracht”.

Hahn svarade aldrig på det brevet.

I dag förekommer  en intensiv vetenskapsetisk debatt inom Max Planck-sällskapet.

Frågesport

F W A Argelander lärde oss med sin stegmetod att skatta variablers ljusstyrka utan tillgång till väl uppmätta jämförelsestjärnor,  och han var en av 1800-talets stora tyska astronomer.

Nu går ryktet att det så kallade Argelanderturm i Bonn, varifrån hans forskning i huvudsak skedde, inte är riktigt kurant. Med läckage, gistna takluckor m m.

Lite synd att de grundliga tyskarna inte bättre tar hand om en sån astronomhistorisk  godbit.

Mellan 1852 och 1859 fastställde Argelander här position och ljusstyrka för 324 198 stjärnor, ett i sanning herkuliskt storverk.

Resultatet blev den så kallade “Bonner Durchmusterung”, en av tidens viktigaste stjärnkataloger.