Hoppa till innehåll

Cassiopeia-bloggen

Nr 138 2010

  • av

Månens kostym krymper!

Vågformat stup på månens baksida, kratern Gregory, orsakad av himlakroppens sammandragning. Foto: NASA/Goddard/Arizona State University/Smithsonian

I takt med att månens inre svalnar krymper vår jordgranne. Bevisen staplas nu på varandra tack vare det ymniga bildmaterialet från NASA:s  kamera ombord på Lunar Reconnnaissance Orbiter, LRO. Landformationer typ vågformiga förkastningar och branta stup  (engelska termen är lobate scarps – vad blir det på svenska?) tyder på himlakroppens avsvalnande med ty åtföljande drastiska förändringar på månytan.

En del av bildmaterialet från månens ekvator  under USA:s bemannade månfärder Apollo 15, Apollo 16 och Apollo 17 gav viktiga bidrag till “storyn”,  men nu har LRO gått på djupet och i detalj fotat  dryga dussinet av dessa stup eller sluttnignar..

Det är månforskaren Thomas  Watters,  knuten till  Earth and Planetary Studies vid Smithsonian-museet, som leder arbetet, och när jag försöker strukturera nyheten i några få punkter, handlar det om följande:

1. Astronomiskt sett handlar detta om unga fenomen, kanske har de  några hundra miljoner år på nacken upp till en miljard år (25 procent av månåldern);

2. stupen är relativt små, hundra meter som djupast, och de sträcker sig  i längsta fall några kilometer – de flesta är betydligt mindre  i alla dimensioner, ner till 10 m;

3. eftersom flera yngre nedslagskratrar har  förstörts av dessa stup, måste ju stupen vara yngre än dessa unga kratrar;

4. stora gamla månkratrar har överhuvud taget inte setts lägga sig över dessa stup;

5. månen har åtminstone krympt 100 meter under senare “måntid”;

6. formationerna finns över hela månsfären, inte bara vid ekvatorn.

Detta är spännande, tycker jag, liksom vad de seismologiska instrumenten på månyan avslöjat. De har registrerat meteoritträffar, effekter av jordens dragningskraft, resultaten av extrema värme/kyla-skiftningarna  m m, och det är tänkbart att de också framöver kan  registrera månminskningen.

Forskarlaget ska närmast fingranska bilder från Apollos panoramakameror och jämföra dem med LRO:s nytagna bilder.

Det KAN ju ha inträffat förändringar på månyan de senaste 35-40 åren.

Notabelt är att det finns massor av dessa geologiska formationer på Merkurius.

TBO i ny Malmö-bok

Torbjörn Andersson. legendarisk Expressen-fotograf, besökte juTBO tillsammans med journalistveteranerna i vintras/våras och blev så tänd att han fick en specialvisning senare och tog ett antal bilder som bara Torbjörn kan göra.
I oktober kommer Torbjörns nya Malmö-bok, och cirka 20 sidor kommer att handla om Oxie.
Ett bilduppslag ägnas – observatoriet!!!

Torbjörn har en fin hemsida med massor av sina klassiska bilder, bl a de legendariska med Hasseåtage som duellerar med – tårtor…

ET-snacket – hur går det?

En som gärna ville snacka med oss och dessutom ringa hem...

På torsdag kväll gästas vi i ASTB av lundaforskaren David Dunér (ett efternamn med klassisk astronomisk anknytning!) ), som lovar prata om kulturkrockar i universum – hur ska vi kommunicera med andra intelligenser där ute? Om de nu vill käfta med oss obildade typer.

Precis lagom till denna träff tipsar en av W- bloggens lokalombud/bisittare/medarbetare Carl Olof Börjeson om Tidningen Språk:

– Nästa nummer, som kommer i oktober, ställer frågan om det finns liv i universum och hur vi i så fall ska kommunicera med dessa varelser – eller vad detta liv består av.

– “Hallå rymden – är det någon där?” frågar tidningen. Lingvister ska hjälpa oss att tala med utomjordingar – om det finns några.

Roma – vad hände sen?

Jag tycker vi är dåliga på uppföljningar inom dagspressen, men vi lider av samma sjuka inom amatörastronomin. Alltså: Hur gick det sen med Roma-ockultaionen? Fick vi veta nått?

Jag letade som en galning på nätet ända tills

Christian Vestergaard berättade:
– Svensk Amatörastronomisk Förening har skrivit om Romaockultationen!

Sajten är här:

Det är Johan Warell som summerar. 35 svenska observatörer stod på 22 platser utmed förmörkelsezonen. Resultatet får beskrivas som klent, vädergudarna var emot oss. Själv höll Johan koll från skånska Sövde, hade relativt god sikt fram till 12 sekunder innan ockultationen då en förarglig molntuss upppenbarade sig… ett öde värre än döden för en förväntansfull astronom!

Genom amatörernas insatser vet vi nu att Roma är en ungefärligen rund asteroid med en storlek av 47×44 km, med längsta axeln i positionsvinkel 71 grader på himlen. Tidigare indirekta uppskattningar, bland annat med hjälp av infraröd värmestrålning, gav en storleksuppskattning av 47 till 51 km.

Dödsattesten är nu skriven

Galaxhopen Abell 1689 har generöst ställt upp som ett “kosmiskt förstoringsglas” och hjälpt oss slå fast en teori som fått mer och mer vind i seglen:

Att universum kommer att expandera och tunnas ut  för evigt.

Galaxhopen har funkat som en gravitationslins, och med Hubble-teleskopet och ESO:s VLT-bamsingar kan  vi redan nu se vad  som kommer att stå detta vårt  universums dödsattest:
“A cold, dead wasteland.”
Ett kallt dött ödeland.
Med en temp runt absoluta nollpunkten.
Goodbye!
The inner regions of Abell 1689