Hoppa till innehåll

Nr 111 2010

  • av

Senaste nytt: En jättebamse-stjärna är hittad!

Lägg kombinationen på minnet: R136a1. Så lyder “ID”-kortet till databasen för inte bara den tyngsta stjärna som nånsin hittats. Den innehar dessutom rekordet för den högsta ljusstyrkan hos en stjärna: nära 10 miljoner gånger större än solen. Tidigare kataloguppgifter (= Astro-Giga på nätet) talar om minus 11.9 i absolut magnitud.

Ingen vanlig stjärnkrubba... Foto: ESO/P. Crowther/C.J. Evans

Stjärnan ligger i en stjärnhop i Stora Magellanska Molnet, inbäddad i den visuellt så vackra Tarantelnebulosan/30 Doradussystemet på södra stjärnhimlen,  och det är ett astronomteam som med hjälp av en stark “cocktail” av instrument vid ESO:s jätteteleskop VLT  som nu upptäckt de tyngsta stjärnor som hittills hittats. En av dem, rekordbabyn, vägde vid sin födelse  mer än 300 gånger solens massa, vilket är mer än dubbelt så mycket som den hittills högsta kända stjärnmassan.

Hur tunga kan stjärnor egentligen bli?

Taket är säkert inte nått ännu, men i ett pressmess från ESO säger  teamledaren Paul Crowther, professor i astrofysik vid Sheffields universitet:

– Med tanke på dessa monsters sällsynthet tror jag att det är osannolikt att detta nya rekord kommer att slås inom den närmaste framtiden.

En klok reservation.

Jättebabyns bakgrund: Astronomerna har använt sig av ESO:s VLT (Very Large Telescope) med diverse specialinstrument plus  arkivdata från NASA/ESA:s rymdteleskop Hubble för att detaljstudera två unga stjärnhopar, NGC 3603 och RMC 136a. NGC 3603 är en kosmisk fabrik där nya stjärnor bildas ur utsträckta moln av gas och stoft, belägna 22 000 ljusår från solen. RMC 136a, även känd som R136, är en annan hop av unga, tunga och heta stjärnor. Den ligger inuti Tarantelnebulosan i vår granngalax 165 000 ljusår bort.

* Forskarteamet hittade flera stjärnor där temperaturen på ytan överstiger 40 000 grader, vilket är sju gånger hetare än solen.

* Stjärnorna är dessutom tiotals gånger större än solen och lyser flera miljoner gånger starkare.

* Jämförelser med teoretiska modeller pekar på att flera av dessa stjärnor föddes med massor större än 150 gånger solens.

* Stjärnan R136a1, som hittades i hopen R136, är den tyngsta stjärna som någonsin upptäckts, med en nuvarande massa på 265 solmassor och en födelsevikt på så mycket som 320 gånger solens.

Stora Magellanska Molnet sett från jorden. Tarantelnebulosan är den stora röda fläcken till vänster. Foto: Eckhard Slawik

Mycket tunga stjärnor ger upphov till mycket kraftiga vindar och utflöden där stjärnans yttre lager helt enkelt blåser bort pga det kraftiga strålningstrycket. Paul Crowther förklarar:

– Till skillnad från människor föds de här stjärnorna tunga och går ner i vikt medan de åldras. Med tanke att den har fyllt drygt en miljon år är den mest extrema stjärnan, R136a1, redan “medelålders”.  Den har genomgått ett intensivt viktminskningsprogram och under tiden blivit av med en femtedel av sin startmassa, eller mer än femtio solmassor.

Om R136a1 skulle ersätta solen i vårt solsystem skulle dess sken överglänsa solens med lika mycket som solen idag överglänser fullmånen.

– Stjärnans stora massa skulle göra att jorden snurrade snabbare kring solen och minska jordårets längd till tre veckor. Den skulle också dränka jorden med otroligt intensiv ultraviolett strålning och omöjliggöra liv på vår planet, säger Raphael Hirschi vid Keeleuniversitet, som också ingår i teamet.

Dessa supertungviktare till stjärnor är extremt sällsynta och bildas endast i de allra tätaste stjärnhopar. För att skilja ut de enskilda stjärnorna – något som man först nu har lyckats med – krävs  extrem upplösningsförmåga hos VLT:s instrument för infrarött ljus.

Bland de hundra tusen stjärnor som finns i R136 är det bara fyra vars födelsevikt översteg 150 solmassor. Trots det står de för nästan hälften av hopens samlade vind- och strålningskraft. Bara R136a1 tillför dess omgivning mer än femtio gånger mer energi än Orionnebulosan, som är det område närmast jorden där tunga stjärnor håller på att bildas.

Att förstå hur stjärnor med hög massa bildas är nog så knepigt, på grund av deras mycket korta liv och kraftfulla vindar. Det gör att när extremfall som R136a1 hittas blir utmaningen för teoretiker ännu större.

– Antingen föddes de så här stora, eller så smälte mindre stjärnor samman för att skapa dem, förklarar Crowther.

Teamet bakom upptäckten består av Paul A. Crowther, Richard J. Parker och Simon P. Goodwin  (University of Sheffield, Storbritannien), Olivier Schnurr (University of Sheffield och Astrophysikalisches Institut Potsdam, Tyskland), Raphael Hirschi (Keele University, Storbritannien) samt Norhasliza Yusof och Hasan Abu Kassim (University of Malaya, Malaysia).

Jordräddarna tv-dokumenteras av Claes

Idag ska jag inte jaga larmrapporterande forskare som räknar på/med  jordens och mänsklighetens undergång utan tvärtom vända på steken och påpeka att det finns massor av unga, medelålders och äldre jordbor som vill hjälpa den här planeten på fötter igen. Som ser möjligheter och som vill göra något konkret åt undergångshoten mot oss själva och vårt rika djur- och naturliv. Som tror på framtiden!

Jag är stolt över att min egen gudson Claes Lundin tillhör kretsen av  “Earthsavers”, som lägger ner tid, energi och ork på ett helt nytt  projekt med just detta namn och som man kan se en pedagogisk animation om här. Claes håller på att tv-filma dessa otroliga jordräddare, han har redan filmat den unge tigerräddaren i Indien och är nu på väg för att dokumentera gorillaprojektet i Afrikas berg.

Filmprojektet har stöd av Film i Skåne och Svenska Filminstitutet.

Urknall!, ska det heta

Det finns olika ord för Big Bang på olika språk, naturligtvis. Jag gillar tyskarnas Urknall, som dånar högre och definitivare än det mjäkiga svenska Stora smällen. Likaså holländarnas Oerknal.

Latinarna i bekantskapskretsen pratar om alternativen Caboomus Magni, Magna Boomba och  Craccus Major men också om Biggus Banguss. Det senare är inget Monty Python-joke.

Big Bang på estniska blir förresten Suur Pauk, och i Finland talar astronomerna självklart om Alkuräjähdys.

Jag undrar om Fred Hoyle, som förklenande myntade uttrycket Big Bang, förstod vad han ställde till med i språkleden.

PS. Kan någon hjälpa mig med vad Big Bang blir på mitt favoritspråk (som jag inte alls behärskar) – isländska?

Mer om om Saturnus “propellrar”

Foto: NASA

Jag är starkt imponerad över att få veta att redan 2000 hade de bägge forskarna Frank Spahn (Potsdam) och M Sremcevic (Belgrad) i en artikel i Astronomy and Astrophysics förutspått att det MÅSTE finnas störningar av småmånar (moonlets)  i Saturnus ringsystem, störningar som orsakar propellerliknande formationer i ringarna. Ordet propeller nämndes förresten också!

Det mesta vad gäller propellrarnas storlekar, täthet och annat visar sig dessutom stämma med observationerna SEX ÅR SENARE. Snyggt jobbat!

Artikeln hette “Density patterns induced by small moonlets in Saturn’s rings?”, och redan 2006 kunde frågetecknet efter rubriken rätas ut till ett utropstecken. Idag har Cassini-sonden identifierat tusentals propeller-objekt, och en del av fenomenen har fått namn efter flygpionjärer. Louis Blerióts namn nämndes i förrförra bloggen – även en Saturnus-propeller har uppkallats efter flygpionjären Amelia Earthart.

Toras senaste solförmörkelse-expedition

Trevlig bilddokumentation från Tora Greves senaste utfärd i vårt solförmörkelse-universum, Påskön, hittar du här:

www.torasol.se/eclipse2010.htm