Walt Whitmans meteorer klarlagda

Perseiderna laddar upp, och plötsligt så  är det intressant med fackastronomers förhållande till författare.

Knut Lundmark vs August Strindberg här hemma, t ex. Och i Astronomisk Tidsskrift utredde en gång Gunnar Larsson-Leander förtjänstfullt allt värt att utreda om James Joyce och astronomin i Ulysses – en utredning som bara en humanistisk proffsastronom kunde göra.

Dagens fynd? Vi får ta oss över Atlanten, för det är en klassisk dikt av Walt Whitman i pionjärverket Leaves of grass som den amerikanske 1800-talspoeten spökar. Han skrev däri en dikt om en “meteor-procession” runt 1860, och nu har ett gäng astronomer/humanister vid Texas State University kollat upp vad det kan ha handlat om. Sky & Telescope skriver om saken, men på TU:s hemsida finns också en klar och redig rapport.

Det Walt Whitman såg rör sig om en grupp sönderfallande meteorider som rört sig längs jordens övre astmosfär, som snuddat vid jordens luftlager, sannolikt studsat upp och ut i kosmos igen, meteorider som aldrig drogs in och ner och störtade mot jorden eller blossade upp som meteorer. Meteoriderna har följt jordatmosfärens över skikt och synts en längre stund.

Såna meteorpassager är uppenbarligen extremt sällsynta, förstår jag nu.

Whitmans dikt bär titeln Year of meteors och innehåller en mängd antydningar till himlafenomen runt 1860: En komet hade synts, sen denna

“strange huge meteor-procession dazzling and clear / shooting over our heads”.

Dikten är direkt djupsinnig för Walt Whitman, som skrev ner dikten förmodligen direkt men lät den komma i tryck betydligt senare, föranade inte bara Amerikas blodiga inbördeskrig. Dikten var mer personlig än så. Hur ska vi tolka slutet med:

“What am I myself but one of your meteors?”

Har någon poet antytt vårt kosmiska ursprung så klart så tidigt?

Vissa dikter av Walt Whitman lärde sig alla utantill när filmen Döda poeters sällskap kom (“O Captain, my Captain…”, en syftning på mordet på Abraham Lincoln), och dessutom har han skrivit en fantastiskt bra dikt om – löpning!

PS. Till 1800-talsmålaren Frederic Church återkommer vi i kommande blogg.

Staffans hemsida

Anders Nyholm slår ett slag för ASTB-medlemmen Staffan Söderhjelms fina hemsida.

– Där finns bl a ett mycket bra himmelskalendarium, tipsar Anders.

Angelägen läsning utgör också Staffans “antiastrologiska” genomgång.

Anders, förresten,  håller sig ute på Ven 4-8 augusti, sen är årets Tycho Brahe-sejour över för vår egen guide för i år. Därefter  är det plugg som gäller!

Vet inte…?

Varje gång jag går med min mentala blindkäpp i Malmö stadsbibliotek och rotar i dess kaotiska tidskriftssal, väntar överraskningar. Oftast hittar jag nått kul även för bloggens räkning. Här är ett fynd från senaste rundan:

Att tre toppforskare  i augusti-septembernumret av Forskning  och Framsteg skriver på temat “Det svänger om de svarta hålen”. Slutsats i den artikeln:

“Vi är säkra på att svaret är en resonans, men fortfarande vet vi inte något om vad som svänger och varför.”

Jag gillar kopplingen mellan “säkra på” och “vi vet inte”. Gamle vetenskapsteoretikern Karl Popper jublar i sin himmel.

Sf-klassiker på svenska

I senaste numret av JVM som i Jules Verne Magasinet (årgång 71!!!), som Bertil Falk en gång gav ut,  har legendaren Sam J Lundwall  översatt en pjäs av Harry Harrison: “En fin dag efter jordens undergång”. Läsning rekommenderas!

Pjäsen har sisådär en 30 år på nacken.

Tänk om vår nystartade sf-gruppering inom ASTB nån gång tog ner Sam J till vårt obsis för en träff!?!

Harry Harrison är född 1925 och har en inspirerande hemsida. Kolla den! Han har varit sjuk en tid men är nu på bättringsvägen, rapporteras det.

PS. Svenska teatrar ger extremt sällan teaterdeckare, t ex. Har en sf-pjäs nånsin getts på nån av våra “public service-teatrar” – om vi bortser från Aniara??? Jag kan inte erinra mig en enda.

Passar jorden för liv?

Det blir allt roligare att invänta exoplanetsökarens, Kepler-satellitens jakt på jordlika planeter där ute. I  augustinumret av Scientific American berättar två Harvard-experter, Diana Valencia och Dimitar D Sasselov, om fördelarna med “super-Earths”, superjordar – alltså planeter som är kanske 5-10 ggr större och massivare än jordklotet.

Ett par poänger med dem i det exobiologiska sammanhanget är att deras stora massor gör att atmosfärerna och vattnet behålls på planeterna och inte bara försvinner ut i tomma intet.

Artikeln, och nu hymlar jag definitivt  inte, är hyperintressant och i den påpekas bl a att det i  infrarött arbetande James Webb-teleskopet (6.5 m i diameter!), som kommer att efterträda Hubble om något år, kommer att ge oss massor av ny info. Kepler-projektet ger oss superjordarna i andra stjärnsystem, ja,  men James Webb-teleskopet  går på djupet.