På Eta Carinae-fronten intet nytt (just nu…)

Jag letar förgäves efter nya spektakulära rapporter om Eta Carinae (η Car), som ju kan brista som en supernova när som helst. Stjärnan är en ung massiv blåvit variabel 7500 ljusår bort och skapade i samband med utbrottet (“The Great Eruption”), som observerades från jorden av Sir John Herschel 1843, Homonculus-nebulosan – två märkliga “lober” i vars mitt stjärnan kan skådas.

Eta Carinae klassas bland proffsen som en LBV (“luminious blue variable”, luminös blå variabel ) – på svenska har vi ju tidigare mycket annat på L  och  LBV står väl här hemma mest  för “lagen om behandling av värstingar”???

1843 nådde Eta Cariane magnituden -1, vilket gjorde den till himlavalvets näst Sirius ljusaste stjärna.

1858 avtog ljusstyrkan lika plötsligt och sen har stjärnan fladdrat i magnitudskalan upp och ner med viss 5-årig periodicitet.

I dag ligger magnituden runt 5 nånstans. Edmond Halley menade på sin tid att Eta Cariane låg runt 4:e magnituden.

För 1000-talet år sen tycks en tidigare liknande smäll ha ägt rum; stjärnan är hyperintressant och har länge utforskats, även astronomer i Lund har haft och har den på sitt forskningsprogram.

Bevakningen av Eta Cariane är naturligtvis total i dag. Strålningen över hela spektrumet detaljkollas från teleskopfamiljen på jorden liksom från rymdteleskopen, t ex NASA:s röntgenbevakare  Chandra X-ray Observatory.

Från början tycks Eta Carinae ha haft en massa motsvarande 150 ggr solens, men efter 2-3 miljoner år väger stjärnan nu 90-100 solmassor. Stjärnvinden är, om än drastiskt i avtagande verkar det, enorm, och den gör att stjärnan hela tiden förlorar massa. Kanske så mycket som 10 solmassor bara i samband med The Great Eruption! Ett utbrott som vissa astronomer nu mer ser som en “minisupernova”.explosion  än att bara stjärnans yttre skal for i väg. Termen i svang i dag  är, ser jag bl a på Natures webb,  “supernova imposter”, alltså att stjärnan uppträder som en sorts “supernova-bedragare”.

– Det börjar dyka upp liknande saker i andra galaxer – bl a den som upptäcktes av Gregor Duszanowicz i Åkersberga. Finns ett papper av Pastorello m fl på arxiv.org berättar SN-kännaren Robert Cumming.

Bland kända “bedragare”  i andra galaxer återfinns  SN2006jc, som efter två år dock visade sitt rätta ansikte och exploderade som en – hypernova.

Den dag Eta Cariane exploderar lär ingen undgå att se det. Stjärnan kommer att lysa i kapp med fullmånen.

Tips om Eta Carinae-nyheter tas emot med öppen famn!

Planetarium i Blekinge?

Finns det verkligen ett planetarium i Blekinge? Svaret är ja, och det tillhör SSS som i Sjösstridsskolan.

Tidigare i år firade Karlskronas Planetarium 20-årsjubileum och minst 10 000 personer har besökt planetariet (plats för 36 besökare) för att “studera stjärnhimlen mitt på blanka dagen”, som BLT skrev i våras.

Planetariet stod ursprungligen i Näsby Park utanför Stockholm men flyttades efter visst lokalpatriotiskt ballyhoo till Karlskrona i samband med att marinen flyttade sin kadettutbildning till stan.

Solskenskaka till kaffet

Får det vara en solskenskaka efter eller i samband med  solfläcksstudierna? Dessa dagar vill man ju till kaffet ha något lättbakat, och en klassisk solskenskaka görs så här:
Vispa 2 ägg + 1 äggvita och 2 dl strösocker. Blanda i 2 dl vetemjöl, 1 dl vatten och 1 tsk bakpulver. Häll smeten i en smord och bröad låg tårtform och grädda ca 20 minuter,   i 200 graders värme ganska långt ner i ugnen.

Glasyr: 75 g margarin, 1 dl strösocker, 1 äggula och 1 msk vaniljsocker kokas till en tjock massa och hälles över den färdiggräddade kakan. Strö över cocosflingor, t ex.

Kan man göra en sockerkaka, kan man också göra en solskenskaka, det är min enkla  erfarenhet.

(Receptet är av Sheela och finns här på tastelines webb, min räddare i nöden när det gäller mat.)

ESO-succén

Det är kul när den egna sidan OCKSÅ får lite uppmärksamhet, så vi européer kan gott sträcka på oss efter ESO:s massmediala genombrott med “tunga stjärnan”-nyheten senast. Nyheten har gått som en löpeld över hela världen.

Månen och solen

Det är naturligtvis inget annat än en slump  att solen har en skenbar diameter  400 ggr större än  månens men också ligger 400 ggr längre bort. Resultat: Vi får totala solförmörkelser med (för det mesta) en fantastisk korona.

Den kunde inte våra förfäder se eftersom månen då helt blockerade solen, och om sisådär 50 miljoner år är det bara ringformiga förmörkelser som kommer att kunna ses, detta eftersom månen rör sig allt längre bort från jorden. Cirka 4 cm per år.