Nr 62 2013

19 maj, 2013

Werner Aspenström och astronomin

Många av våra författare har haft ett intimt  förhållande till kosmos, och många har skrivit djupsinniga dikter om skeendet ovan där.

Bildkälla: Sveriges Radio
Harry Martinson, ja, absolut, men även andra har sökt sig inspirationsmässigt till stjärnhimmeln.  August Strindberg skapade sig en helt egen, förvirrad astronomisk världsbild.

Werner Aspenström är en mina diktarfavoriter, och jag brukar nämna hans namn när jag är ute och håller föredrag om poeter med blickarna riktade uppåt. Så stort tack till Anna Aspenström, Werner Aspenströms dotter, som gett mig klart besked apropå min fråga i tidigare W-blogg: Var pappa Werner amatörastronom? Vad hade han för instrument?

Så här ligger det till, och nu citerar jag från ett mail från Anna:

- Werner var verkligen ”amatör” när det gällde astronomi. Inte ägde han någon fin kikare – bara en gammal teaterkikare, ärvd av sin svärfar.

- Ute på Kymmendö brukade han – ensam eller tillsammans med oss i familjen – gå upp på berget bakom stugan, när augustimörkret tätnade, och beskåda fenomenen på den stiliga sensommarkvällshimlen, t ex Perseiderna kring den 13 augusti.

- Några enklare populärvetenskapliga böcker ägde han, och en vridbar liten enkel stjärnkarta, men intresset låg nog mycket mer på det poetiska/humanistiska/folkloristiska än naturvetenskapliga planet! 

En av de mest gripande dikter jag läst av Werner Aspenström är "Israpport", skriven på dödsbädden 1996 (cancer):

Sängliggande, tjudrad med två slangar,
försöker jag föreställa mig oändligheten.
Jag lyfter av taket på sjukhuset
som astronomen nattetid öppnar observatoriets kupol.
Evigheten har inte ändrat sig mycket
sedan jag sist hade den i tankarna:
vithårig, utan rynkor, varken man eller kvinna.
Långt ute på oändlighetens isvidd
ser astronomen någon närma sig.
Det är hans hustru, hon andas lugnt.
Även det hon bär i handen andas,
ett bröd, nybakat, med korinter i.

 

Perseid blossar upp. Bildkälla: NASA/Pierre Martin

Den som vill läsa av och om Werner Aspenström rekommenderas följande:

Werner Aspenstrom, Samlade dikter (MånPocket, 2000)

Werner Aspenström, Vissa sidor och ovissa – Artiklar och essäer i urval av Nina Burton (Bonniers, 1979) – innehåller bl a Expressenartikeln "Senaste nytt från universum")

Hans Isaksson, Werner Aspenström (Natur och Kultur, 2011)

Anna Aspenström, Hans Isaksson, Fingervisningar: ur De svarta böckerna 1990-1997. (Werner Aspenströmsällskapets skriftserie, 2013)

I Smedjebacken verkar Werner Aspenström-sällskapet.

Komet ISON…

Den med stora färväntningar emotsedda höstkometen ISON kommer inte bara att observeras från jorden. NASA har dragit igång en intensiv  observationskampanj som involverar solteleskopen SOHO, STEREO och SDO, rymdteleskopen Sptzer och Hubble – även JUNO, Merkurius-sonden MESSENGER och diverse Mars-sonder kommer att kopplas in om de inte rentav redan är inkopplade.

… och kometen Lemmon

Denna fenomenala bild på komet Lemmon har tagits av "amatören" Damian Preach, vars hemsida bjuder på idel läckerheter i fotoväg. Besök den!:

Foto: Damian Peach

Som framgår ur bilden – KLICKA på den – eroderas kometen, den förlorar massa, i det häftiga mötet med soltryck och solvind.

Häftigt utbrott på solen

SOHO-sonden fångade i förrgår 17.5 detta häftiga koronamassutbrott på solen. På bilden syns både Merkurius t v och stjärnhopen Plejaderna.

Bildkälla; NASA/SOHO

Alla relevanta data finns här.

"Ring of fire"

Den ringformiga solförmörkelsen sedd från västra Australien kan bl a ses på denna filmsnutt.

Tack till Lars Olefeldt för filmtipset!

Årets bildvinnare

Fransmannen Stephane Vetter vann årets upplaga av Earth and Sky Photo-tävlingen med en bedövande vacker bild från Island, med norrsken och Vintergatan över vattenfallet Godafoss.

Ghana-krater synad

Senaste nytt om den stora nedslagskratern Bosumtwi i Ghana, finns här.

Det är österrikiska forskare som räknat på smällen för en miljon år sen och som menar att Bosumtwi-asteroidens banelement påminner om parametrarna för asteroiderna 2002MO3, 2009XF8, 2002SU och
2010RR30.

Ghana-kraterna sedd från satellit. Bildkälla: NASA

Snabbare än ljuset

Om NASA:s idémakare och deras av Start Trek inspirerade överljusteorier, kan läsas på denna Huffington-site.

Tack till Bertil Falk, som fångat upp spekulationerna.

Håll i hatten, Einstein!

IBL:s rara astroarkiv

Alla som följer W-bloggen vet att jag har god nytta av Peter Modies företag IBL i Ljungbyhed, Peter som är en gammal kompis och som låter mig härja fritt i detta (i mina ögon) Sveriges främsta  bildarkiv. Har ni chansen ska ni besök IBL i Ljungbyhed, det är i själva verket en kulturinstitution på våra breddgrader.

Här är i bildarkiven hur mycket som helst att rota i – t ex  bilder ur Thomas Wrights, Vintergatsutforskarens, hos  H Chapelle 1750 utgivna bok An Original Theory or new hypothesis of the Universe founded upon the Laws of Nature and solving by mathematical principles the general phenomena of the visible creation, and particularly the Via Lactea.

Knut Lundmark och andra kännare av Vintergatsforskningens historiska källor, noterade i flera böcker och artiklar  Wrights förklaring av Vintergatsbandet. Men inte bara det:

Bland de rara illustrationerna i verket återfinns bl a denna på Jupiter och Saturnus med fiktiva kontinenter:

Nr 61 2013

16 maj, 2013

Rosettnebulosans globuletter förstadium till – vad?

I trakterna  kring nyskapade stjärnhopar förekommer ofta  små "molekylära klumpar", som vår Stockholmsastronom Gösta Gahm givit  namnet globuletter i en artikel 2007.

Gösta Gahm skapade uttrycket. Foto: popast.nu
Himlakropparna syns som små svarta bågsekundstora fläckar mot en ljusare bakgrund i några av Vintergatans mest pregnanta nebulosor. Kärt barn har många namn, ibland kallas de "ägg", ibland "tårar", ibland nått tredje.

✔ Att globuletterna mer och mer tillhör framkantsastronomin, bevisas av den senaste rapporten från Gösta Gahm och hans kolleger, som offentliggjorts i dagarna, Titeln är "Mass and motion of globulettes in the Rosette Nebula" och rapporten finns i sin helhet här.

✔ Medförfattare är Carina Persson, Minja Mäkälä och Lauri Haikala.

✔ Jag påstår inte att jag kunnat ta till mig alla tekniska detaljer i utforskningen av dessa små objekt, som skett med företrädesvis "närainfraröd"-känsliga radioastronomiska hjälpmedel (20-metersskålen Onsala, APEX i Chile), men att vi här rör oss  i ett synnerligen spännande forskningsområde fattar jag. För vad är det vi ser och "hör" i Rosettnebulosan? Objekten är väldefinierade, de har oftast kompakta kalla kärnpartier och ett varmare yttre "skal" (eng. bright rim). Ibland är de försedda med svansar som är riktade bort från den strålnings/stjärnvindsproducerande stjärna eller stjärnhop som  de närmast växelverkar med. De eroderar helt enkelt!

Forskargruppen spekulerar om detta kan vara ett förstadium av antingen ensamstående storplaneter i Vintergatan eller så ser vi bruna dvärgsolar i vardande. Gränsen är flytande. Den stora frågan är vad som händer i nästa steg – blir de instabila och  kollapsar gravitationellt, i vilket fall de skjuts ut i galaxen som
interstellära kulor. Alternativt kan objekten erodera och försvinna  innan kollapsen avancerat så långt. Sökandet fortsätter efter kompakta objekt som redan bildats inuti globuletter.

I denna studie lyckades man detektera radiostrålningen från 16 större  globuletter, med massor 50-500 Jupitermassor, men merparten som flyter  fram i dessa nebulosor är mycket lättare, av planetmassa dvs mindre än 13 Jupitermassor.

✔ Hur det visuellt ser ut i Halfa-linjen  i trakterna kring "Skiftnyckel"-nebulosan ("the Wrench") låter Gösta Gahm oss få se här:

KLICKA PÅ BILDEN OVAN SÅ SER DU DETALJERNA!

☛ Skiftnyckeln vrider  på sig och sträcker ut sig på längden och gasen, stoftet,  elefantsnablarna, globuletterna (se pilarna G och den infällda förstoringen på en globulette) deltar här i en gemensam expansion (20 km/s). Fysiskt tillhör de således samma komplex.

☛ Jag hade i förmiddags ett (som vanligt) trevligt samtal med Gösta, som ju var Svenska Astronomiska Sällskapets ordförande en tid, och han berättade om sin forsknings historia, varför vissa globuletter har en ljuskant och andra inte, hur globuletterna skiljer sig från de Bokska globulerna som är mycket massivare (flera solmassor) och ligger spridda i Vintergatan och hur olika massbestämningsmetoder i "Rosetten"  faktiskt givit samma resultat.

☛ I exakt detta nu jobbar Gahm & Co med globuletterna i  Carina-nebulosan, och här är de generellt sett mindre på ända ner till 0,1 bågsekunder varför forskarna måste använda sig av Hubble-teleskopet med dess höga upplösning.

☛ Det skojiga i denna forskning är den starka närvaron från våra egna latituder. Onsala, Stockholm, Luleå, Helsingfors utgör starka fästen  – från Luleås horisont  har t ex Tiia Grenman arbetat med Gösta och var en av medförfattarna till "Globulettes as seeds of brown dwarfs and freefloating planetary massobjects" 2007. 

☛ Och när ALMA kör igång på allvar, väntar nya avslöjanden,

☛ En rad konferenser är dessutom på gång där denna typ av forskning ska upp på dagordningen, t ex i Stockholm i juni och i Turku/Åbo 8-13 juli i sommar.

☛  Vill man läsa populärt om globuletterna (och det vill man!) rekommenderas Göstas artikel i Populär Astrnomi nr 3 2010 kallad "Elefantsnablar, Tårar, Ägg och Globuletter: Nebulosornas skötebarn".

Kunskapskanalen intervjuar Peter Linde

I kväll (16.5) med  start kl 19.00 intervjuas Peter Linde i SVT:s Kunskapskanalen om sin bok Jakten på liv i universum. Intervjuare för "En bok, en författare": Mattias Österlund.

Repris 17.5 kl 09.00 och 20.5 kl 09.00..

Sydsvenskan rapporterar om Birger Schmitz

Ibland överraskar ens gamla arbetsplatser positivt, och nu har Sydsvenskan plötsligt funnit anledning att skriva om lundaprofessorn och astrogeobiologen Birger Schmitz och hans utforskning av mineral som kromit från meteoritbitar som singlat ner i världshaven och där dolt sig i sedimenten. Till och med i Kalkbrottet i Limhamn finns spår från himlakroppen som slog ner i Mexiko och dödade dinosaurierna för 65 miljoner år sedan.

Birger Schmitz har tilldelats ett mäktigt EU-bidrag för sin banbrytande forskning och öppnar snart upp nya lokaler och labb i Medicon Village, Lund, dit tontals med sten från världens alla hörn ska knackas itu och kromiten komma i dagen.

Ett pressmess från Lunds universitet finns här. I detta berättas hur lundaforskarna tänker studera mineralkorn från meteoriter och hoppas kunna knyta ihop livets evolution med händelser i solsystemets och Vintergatans historia.

 – Vi arbetar exempelvis med mineralkorn från den himlakropp som slog ner för 65 miljoner år sedan och utplånade dinosaurierna. Vi ställer frågan om kroppen kolliderade med jorden på grund av en störning av hela solsystemet, till exempel från en annan stjärna som passerade för nära, säger Schmitz.

Jagar jordklotets kosmiska samband. Bildkälla: LU

Jakten på jordens kosmiska samband och dramatiska historia har bara börjat.

Ännu en spektakulär ESO-rapport:

Orions band avslöjas

Dagens hyperintressanta pressrelease från ESO går inte heller av för hackor, och den berör Gösta Gahms forskning ovan

I den dramatiska bilden nedan ser vi kosmiska stoftmoln i Orion bilda ett glödande band i himlen. Den brandgula färgen representerar det svaga ljuset från små, kalla stoftkorn i rymden mellan stjärnorna.

Ljuset har alldeles för lång våglängd för att våra ögon skulle kunna se det men har här avbildats av teleskopet APEX (Atacama Pathfinder Experiment) i Chile, som drivs av ESO.

Bildkälla: ESO

Upplägget bakom bilden? Att ljjus med våglängd strax under millimetern (så kallat submillimeterljus) blockeras inte av stoftkornen, som lyser själva tack vare att deras temperatur är några tiotal grader över den absoluta nollpunkten. APEX-teleskopet, som ligger 5000 meter över havet på Chajnantorplatån i de chilenska Anderna, är med sin kamera LABOCA det perfekta instrumentet för att observera kalla stoftkorn.

Det större ljusa molnet i den övre högra delen av bilden är  Orionnebulosan, M 42.

Genom att använda denna bild och andra från APEX, tillsammans med bilder från ESA:s Herschelteleskop, har astronomer kunnat leta efter protostjärnor i Orion. Dessa är stjärnor som är i en tidig fas i sin utveckling. Hittills har man hittat 15 sådana objekt som lyser mycket starkare vid långa våglängder än vid korta. Dessa nyfunna och ovanliga himlakroppar är antagligen bland de yngsta protostjärnor som hittills har upptäckts. Astronomer kommer därmed ett steg närmare ögonblicket då en stjärna föds.

Bildkälla: ESO

Skånsk präst siktade högt

Om skånske 1600-talsprästen Jens  Henrichsen och hans observatorium ("invention") uppfört på Klacks backe, Östra Sallerup, berättas i årsboken Frostabygden 2013, som ges ut av Frosta Härads Hembygdsförening.

Werner Aspenström hade iaf en teaterkikare

Med hjälp av min gamle chefredaktör Ulf Mörling, litteraturvetaren Ivo Holmqvist och lundaförläggaren Jonas Ellerström, försöker jag reda ut om författaren och akademiledamoten  Werner Aspenström var aktiv amatörastronom. Ägde han ett litet teleskop? Fältkikare? Vilka astronomiböcker läste han?

Det var Aspenström som i en berömd Expressenartikel 1976 beskrev novan i Svanens stjärnbild som en "jordbävning i skyn".

I denna artikel kallade sig Aspenström  i och för sig  "instrumentlös" men att han hade en teaterkikare för sitt höga astronomiska nöjes skull.

En som sitter på svaret kan vara Bonniers-medarbetaren Hans Isaksson, som skrivit en förnämlig bok om Aspenström. Vi får se vad vi kan gräva fram!

En t-shirt för oss alla

Då och då scannar jag av nätet i jakten på  kuliga produkter, som kan glädja oss astronördar, gamla som unga. Denna skulle jag inte ha något emot att få som present på en kommande namnsdag, t ex. Eller som julklapp.

 

Nr 60 2013

13 maj, 2013

Kullen-fyr som på Tychos tid

Tack till ASTB:s gamle sekreterare Kjell Werner, som haft vänligheten skicka över en bild på nya vippfyren på Kullen: En säkert ganska trovärdig kopia av den fyr som fanns innan Tycho Brahe tog över och lät bygga en mera fast anläggning på berghällen.

1 juni, berättar Kjell, invigs här Skåneleden Kullaberg och vippfyren med upphängning i kätting och med nyhuggen ved ("bränne" på gammelskånska) i järnkorg, understryker högtidligheten och de historiska vingslagen.

Vippfyren på Kullaberg idag. Foto: Kjell Werner

➽ En vippfyr, också kallad papegojefyr, bör ha funnits på Tycho Brahes tid då han trädde till som "fyrvaktare" på Kullen. Dock byggdes det sedan en mera fast fyrkonstruktion runt 1585, och det var ett evigt kiv och liv mellan Tycho och sjöfararna om fyren skulle vara tänd hela året, särskilt vintern. En och annan gång tog också kungen Frederik II, Tychos egentlige välgörare, länsherren på Ven i upptuktelse för att han negligerat sina plikter på Kullen.

➽ Den marina kopplingen till astronomin är klassisk, men här finns en annan mera handfast förbindelse: Fyren markerade markposition för fartyg några sjömil ut, och när segelfartyg närmade sig Öresund norrifrån på kvällarna ankrade de helst för natten. Missköttes fyren, kan alla förstå vad som kunde hända.

➽ Det hör dock till historien att Tycho bestämde över  fyren  ända till sin död i Prag 1601 – den sista kopplingen till hans gamla hemland. En av poängerna för honom var att med Kullen följde också hans rätt att skaffa gratis ved till sina eldstäder på Ven, i slottet och nere i Stjärneborg. Vad han hade för glädje av den dealen nere i Prag, övergår mitt förstånd.

➽ Öresund var, det glömmer vi gärna, på denna tid ett danskt innanhav och fartygsleden var enormt viktig för den danska stormaktens folkhushåll.

Tychos fyr så som den såg ut ännu i början av 1600-talet.

HD aka Helsingborgs Dagblad skrev om den nya fyren och dess skapare för några veckor sen. Skaparen heter inte Lars Vilks utan  Freddy Kristensson och har bekostat projektet själv.

Häftigt solutbrott

Bakom den från jorden synliga östra solranden (t v på bilden nedan), har SDO (Solar Dynamics Observatory) dokumenterat ett sällsynt kraftigt solutbrott av typen X1,7. Om några dagar lär det ge eko i den beboeliga zonen  av planetsystemet.

Bildkälla: SDO

Jordklotet i förvandling

Carl-Olof Börjeson, en av W-bloggens minions, har hittat en Timelapse/tidskapsel-sajt som visar hur vissa delar av vårt jordklot förvandlats under trettio års idogt satellitfotografereande ovanifrån. Pedagogiskt!

Lös Huygens-koden!

Till en av astronomihistoriens mest spännande upptäckter hör Saturnus ringar. Holländske stjärnkikaren Christian Huygens observerade planeten 1656 genom sina långa egentillverkade refraktorer och skrev om sin upptäckt i form av att anagram med de mystiska bokstäverna::

aaaaaaacccccdeeeeeghiiiiiiillll mmnnnnnnnnnooooppqrrstttttuuuuu

På detta vis skyddade Huygens förstarätten till sin upptäckt och satte kodknäckarna på extremt svåra prov. (Kolla Sherlock Holmes t v!) Så gjorde faktiskt en hel del astronomer vid denna tid.

Tre år senare, 1659, avslöjade Huygens kodens hemlighet:

"Annulo cingitur tenui, plano, nusquam cohaerente, ad eclipticum inclinato".

Ungefär: Himlakroppen är omgiven av en fristående tunn ring som är vinklad mot ekliptikan.

Huygens och hans andre berömde samtida, J D Cassini, upptäckte också flera av Saturnus månar, inklusive de tre som Peter Larsson fångat på sin fina bild nedan: Ur 1000-tals bilder  ger oss Peter detta panorama med några av gasjättens månar (följ gärna debatten om den här typen av astrobilder på Tycho Brahe-observatoriets egen Forum)::

Fakta om månarna:

✪ Tehtys upptäcktes av  J D Cassini 21 mars 1684, har en omloppstid runt Saturnus på bara 1,887802 dygn på ett avstånd av knappt 300 000 km, banan är cirkulär och månens diameter 1060 km.

✪ Dione upptäcktes av Cassini samma datum som ovan, på ett medelavstånd av knappt 380 0000 km tar det  2,736915 jorddygn för månen att göra ett varv och dess diameter är 1 100 km.

✪ Rhea fann Cassini redan 23 december 1672 och den snurrar runt Saturnus ett varv på  4,518212 dygn  (avstånd = 530 000 km). Diameter 1530 km.

Rhea har bunden rotation (= vänder samma sida mot planeten så som månen gör mot jorden), vilket också gäller andra Saturnus-månar och vilket skickliga astronomer tidigt upptäckte och anade sig till pga av Saturnusdrabanternas periodiska ljusskiftningar från bl a  övre till nedre konjunktioner.

Ett slående exempel ger månen Iapetus, också upptäckt av Cassini (1671). Både Rhea och Iapetus har väsernsskildra fram- och baksidor, ett faktum som också gäller vår egen jorddrabant. Cassini var förklaringen på spåren!

Bilder från dagens NASA/Cassini-farkost visar vad  det handlar om i fallet Iapetus (snövit på framsidan, koltäckt på baksidan): När Iapetus ligger  på västra sidan av Saturnus ser vi den vita sidan,  när den är på östra sidan vänder den mörka sidan mot oss.

Bildkälla: NASA/Cassini
:

Det talar till "de gamles" fördel att de anade vad fenomenet handlade om för över 300 år sen.

Ozonhåls-expert ur tiden

BBC berättade i dag att Antarktisforskaren Joe Farman gått ur tiden. Farman var knuten till The British Anatarctic Survey och var en av de första som slog larm om ozonhålet 1985.

Farman blev 82 år gammal.

En ljus idé!

Det lär vara kanadicken och kometrastronomen David H Levy som satt detta på pränt:

Twinkle, twinkle, little star,
How I wonder where you are.
Looking up is no solution;
The sky's so full of light pollution.

 

Bildkälla: IBL/Ljungbyhed