Cassiopeiabloggen

Planetsystemets Helan och Halvan…

Helan och Halvan, Bill och Bull, Fyrtornet och Släpvagnen… det har fotats en hel del bilder av rymdsonder som  visar jorden och månen tillsammans, men få så suggestiva som denna bild tagen av  NASA:s Merkurius-utforskare Messenger Spacecraft – utvald till APOD (Astronomy Picture of the Day) härom dan.

Avståndet mellan sonden och jorden/månen var då bilden togs för tre månader sedan  183 miljoner km, och det vi ser är en fulljord och en fullmåne – perspektivet tillåter inte rymdsonden att se någon ”nyjord” eller nymåne.

Messenger har varit uppe sen 2004 och förväntas gå in i permanent bana runt Merkurius nästa år.

Tack till Christian Vestergaard och Bertil Falk, som rekommenderade titten.

Messenger-projektets mål och medel presenteras på sondens hemsida.

Den kometteorin avskrivs!

Allt är inte kolliderande kometers och asteroiders ”fel”. I många år har forskarsamhället trott att istiden på norra halvklotet under Yngre Dryas (ca 13 000 år sedan)  är resultat av en kometkrasch. Fynden av mikroskopiska så kallade nanodiamanter, som förbinds med nedslagskratrar, skulle peka på det.

Nu visar det sig att mikrodiamanterna har med vanligt i naturen  förekommande kol att göra, så nån komet behöver vi inte skylla på längre. Vad som sen orsakade den plötsligt infallande istiden är en annan sak. Ändringar i Atlantens havsströmmar är en möjlig kandidat – men varför  ändrade de sig?

”F p” – ”forskning pågår”!

Bokmässa 2 oktober

”Sverges minsta bokmässa” inträffar i år för… ja, vilken gång i ordningen är det? Lördag 2 oktober är det i alla fall spikat, hemma hos W-bloggredaktören (Södra Förstadsgatan 82, Malmö, 4 vån), tid kl 16-20. Lådvin, vatten, läsk, chips står på den lukulliska menyn – den litterära menyn utgörs av Zen Zat-förlagets två nya böcker, novellmästarna  Torsten Scheutz Pärlkorset och Arne Wingerfeldts Det stängda rummet. Bägge författarna är ur tiden, men Scheutz son Björn är på plats!!!

Förläggare Bertil Falk kommer säkert att berätta ett och annat också om sin pågående forskning om svensk science fiction förr och nu.

Välkomna!

Frågetecknet Orcus Patera

En av Mars-geologins märkligaste formationer är Orcus Patera, den utdragna, elliptiska kratern som ligger mellan Elysium Mons och Olympus Mons – nära vår grannplanets ekvator.

Längden är ungefär 380 km, bredden 140 km, och kraterkanten är 1800 m över omgivningen – djupet 400-600 meter jämfört med omgivande Marsyta.

ESA-forskarna har lite olika uppslag för att förklara kraterns utseende.

Vulkanteorin verkar på avyttring, i ställer funderas det på om det kan röra sig om en nedslagskrater som eroderat eller om det rör sig om att antal mindre kratrar som efter erosion ser ut som en.

Eller … om Mars-fenomenet har säckat ihop under årmiljarderna.

Eller …så har en himlakropp kraschat i en låg, max 5-gradig  vinkel visavi horisonten.

När vi väl landsätter en bemannad Mars-expedition kommer geologerna i gänget att ha agendan  full av arbetsuppgifter, den saken är klar. Det blir ingen nöjestripp!

Vakuumenergi är lösningen

Veckans ”måste”-artikel i danska Weekend Avisen är författad av Anja C Andersen vid Niels Bohr Institutet i Köpenhamn och bär rubriken ”Mørkrets kræfter”.

Den som inte gillar vakuum-energi i en till synes tom rymd får tänka om, för enligt Einsteins E=mc2 har ju även vakuumenergi massa och spelar genom sin antigravitation en viktig roll för universums expansion. Vakuumenergin kan förklara universums allt snabbare acceleration.

Det återstår bara att bevisa en liten detalj:

Att energin verkligen finns i rena rama verkligheten…

Danska rymdpionjärerna laddar bössan!

Hur går det med det danska rymdskottsförsöket? Jo, följer vi killarnas hemsida så är det en fifty-fiftychans för ett test redan i övermorgon 4 september med raketen kallad HEAT-1X-Tycho Brahe. ”Launch window”, uppskjutningsfönstret, för testet är satt 30 augusti-17 september, så det finns prutmån för detta 30 km-skuttskott.

Bäst följer vi det helt privata danska initativet genom deras hemsida.

När W-bloggen första gången skrev om Copenhagen Suborbitals (blogg nr 20, i mars i år), var det inte många som trodde på Kristian von Bengtsons och Peter Madsens drömprojekt, men de har kämpat på, skaffat sig sponsorer (även här  Sverige typ Koenigsegg)) och närmar sig nu ett så kallat skarpt läge.

Men det är också värt att påpeka att detta projekt, som följer alla lagar och förordningar för europeisk rymdfart, inte handlar om att placera en dansk astronaut i omloppsbana runt jorden utan just ett – rymdskutt.  A la Alan Shepard. Upp i rymden och sen ner igen, förhoppningsvis i en fallskärm som utvecklar sig.

”Rymdbasen” eller vad vi ska kalla det för, är förlagd till en plattform utanför Bornholm, så vi är på nästan klassisk rymdmark (= Peenemünde).

Håller de danska teknikkillarna på att uppfinna hjulet igen? Njae, både och. De använder sig av nytt tänk, och hela projektet med ”micro spacecraft”-teknik andas en lagom blandning av hygge, miljöomsorg och äventyr.

Danska Ingeniøren hade en bra ledare för en vecka sen, i vilken bl a stod:

De to rumhelte-in-spe, Peter Madsen og Kristian von Bengtson, der planlægger opsendelse af den dummy-bemandede selvbyggerraket mandag i Østersøen, er med deres ubændige vedholdenhed og maniske insisteren på at realisere deres fælles drømmesyn med til at sprænge rammen for, hvilke opgaver man som menneske tør give sig i kast med at løse; hvilke grænser, vi er i stand til at overskride; og genopliver ydermere den rumfeber og tro på fremtiden, der tog bo i den oplyste verden i tresserne.

Det finns bara en sak att säga från denna sida av  den före detta vallgraven Öresund:

Held og lykke!

AstronomiGuiden briefar

Senaste nyhetsbrevet från AstronomiGuiden tipsar om nyordningen på sajten men också om vad som är på gång på stjärnhimlen.

Massor!

Hur många kvasarer finns det?

För femtio år  sedan, 1960, upptäcktes den första kvasaren, vars katalognummer alla astronördar lärde sig utantill: 3C48. Det sitter där fortfarande!

Det tog tid att reda ut vad en kvasar med dess märkliga punktformighet var för något, och på dessa femtio år har forskningen tagit trollkliv framåt. Radioastronomi och optisk astronomi samverkar, pusselbit efter pusselbit läggs.

3C48 ligger inbäddad i en tidig galax på drygt 4 miljarder ljusårs avstånd,  och vi vet väl inte i detalj vad som ligger bakom dessa AGN:s (aktiva galaxkärnor) med deras extrema energier. Att galaxerna är sällsynt massiva och att svarta hål spökar i deras centra kan vi nästan utgå ifrån som axiom.

Tidigare i år bekantgjordes att astronomer hittat två ”första generations”-kvasarer på  det imponerande avståndet 13 miljarder ljusår, de minsta helt stoftbefriade kvasarer hittills upptäckta (inga stjärnor har hunnit skapa tyngre grundämnen och molekyler ännu!) och med svarta hål som faddrar med massor runt 100 miljoner solens. Imponerande!

Listan över kända kvasarer i dag är inte stor. Den är MYCKET STOR. Någon som vet exakt? 25 000? Fler? Färre?

En av de märkligaste bilder av kvasarer tog förstås NASA/ESA:s Hubble-teleskop för några år sedan. Ovan syns  en kvintett kvasarer, som i själva verket är en och samma kvasar som ligger bakom en galaxhop som fungerar som en gravitationslins. Kvasaren är de fyra ljusa prickarna och den gula runda i mitten av bilden.

Av bara farten fick Hubble med även en supernova i en galax … ett riktigt fiskafänge av HST den gången.

Aspenström och novan som en jordbävning i skyn

Vi borde intressera oss mer för svenska poeter, som gärna skådat uppåt. Werner Aspenström, t ex, författaren och poeten som var djupt astronomiintresserad.  En gång, 1976, skrev han i min tidning om den då aktuella novan i Svanen  (eller Norra kronan, som Aspenström tyckte var en vettigare beteckning) och hur han störts av fenomenet:

”Något bröt sig in och störde den välkända orörliga bilden, en nova. Tidningarna började skriva om saken och ge sin förklaring, efter några dagar var det över, men obehagligt kändes det, som en jordbävning i skyn.”

Vi kanske inte delar poetens obehag, men liknelsen med en jordbävning i skyn – visst är den fin!