Nr 151 2010

Spegelbild av Vintergatan

Det finns bilder och så… BILDER! Astronomi är också estetik, för vad säger vi astronomivänner om den senaste galaxbilden från ESO, den klassiska spiralen NGC 300? Man kan bara häpna. Jag tycker “kanelbullen” där ute  är sällsynt VACKER! Och inte blir den ointressantare för att den naturligtvis också är smockfull av intressanta, sällsynta objekt. Se nedan.

Bilden offentliggjordes i dag som är ett resultat av 50 timmars exponering med vidvinkelkameran WFI vid ESO:s La Silla-observatorium i Chile.

NGC 300 liknar Vintergatan och  tillhör en galaxgrupp ungefär sex miljoner ljusår från oss i stjärnbilden Bildhuggaren/Sculptoris.

På himlen täcker NGC 300 ett område stort som två tredjedelar av en fullmåne.

Några godbitar ur  ESO:s svenska pressmess:

* NGC 300 upptäcktes från Australien av den skotske astronomen James Dunlop i början av 1800-talet.

* NGC 300 framstår som anmärkningsvärt normal, vilket gör galaxen  till ett utmärkt exemplar för astronomer som vill studera sammansättning och innehåll hos spiralgalaxer liknande vår egen.

* Genom att observera galaxen med filter som separerar ut ljus vid specifika våglängder framträder rödrosa moln i galaxens spiralarmar: i dessa områden bildas många nya stjärnor.

* NCG 300 är hemvist för många andra intressanta astronomiska fenomen som har studerats med ESO-teleskop. Här ligger det mest avlägsna svarta hål, bildat i en stjärnexplosion, vi känner till; hålet, som upptäcktes i ett dubbelstjärnesystem tillsammans med en het och ljusstark Wolf–Rayet-stjärna, är dessutom ett av de tyngsta i sin viktklass.

* Dessutom håller NGC 300 och en annan galax, NGC 55, på att långsamt dras mot varandra och snurrar sakta  runt ett gemensamt masscentrum.

Bli inte professor!

Alla älskar inte varandra, inte ens inom de lärda akademierna. Där frodas rentav mentaliteter som är så långt från sanningssökandets ädla sak som tänkas kan. Det räcker med att kolla in hyllan med stridsskrifter om professorsutnämningar på UB i Lund!

Alf Henrikson (KvP:s Frank Heller-pristagare en gång i tiden) skrev en bra dikt om griniga professorer som hatade varandra. Den handlar inte om astronomer i och för sig (men skulle kunna göra det i några enstaka fall!), men den slutar så här lagom  uppmuntrande för dem med akademiska pretentioner:

Jag besvärar dig, min gosse, av denna grund:

Bliv aldrig professor i Lund!

Det är hela din lycka och jämvikt det gäller.

Bliv aldrig professor i Uppsala heller!

Mars – dyrgripen!

“Man” borde naturligtvis ha en riktig Mars-glob för att kunna följa med i den allt intensivare  utforskningen av vår röda grannplanet. Finns det nån detaljrik för några hundringar?

För tillfället anser jag mig inte ha råd att få överskeppat från USA Space Model Systems stora variant på 60 cm:s diameter. Pris enligt nätet; 3300 dollar. Men fin ser den ut!

Globen bygger på bildmaterialet från Mars Global Surveyor-farkosten, som kartlagt och kartlägger Mars yta i detalj.

Sir Patrick ryter till!

Patrick Moore, vår egen riktige “Sir” i de amatörastronomiska leden, har skrivit en bra kolumn i senaste Sky at Night (tidskriften). Han synar några astronomer som haft “fel” för sig i diverse sammanhang, trion Percival Lowell, Adrian van Maanen och Fred Hoyle.

Om Fred Hoyle och hans frånvaro i Nobelpristagarnas led, noterar vår guru  Patrick:
“Frankly scandalous!”

Jag ber att få hålla med, samtidigt som jag noterar att tröstpriset i form av Crafoord-priset i Lund 1997 till Sir Fred  inte var helt fy skam. Men Nobelpriset skulle han haft långt innan.

Olbers paradox i nytt “ljus”

Jo, att Olbers paradox håller bevisas av den förnämliga filmsnutt som Lars Olefeldt, W-bloggens lokalombud  i Vejbystrand, fångat upp. Fast nu handlar det inte om ett oändligt antal stjärnor på oändliga avstånd utan om den extremt  rödförskjutna bakgrundsstrålningen och att vårt universum har en viss ålder. Paradoxalt nog är paradoxen i dag dock densamma som för Olbers på hans tid.

Visste du att Edgar Alan Poe var inne på ämnet?

Filmen finns här, och den är tillägnad den amerikanske tv-astronomen Jack “Star Gazer” Horkheimer, som dog för en tid sedan. Kolla in blogg nr  141.

Start Treks födelsedag

Tack till Tora Greve, som håller ett öga på The Year in Space. Ur deras veckokalendarium  framgår att denna dag 8 september 1966 hade Star Trek premiär.

Jag fattade absolut  inte då hur stort detta film/tv/fenomen var eller skulle bli, inte förrän jag fick följa med Bertil Falk på en Star Trek Convention i New York på tidigt 1970-tal. Tusentals fans var på plats i en jättesal på Statler Hotell, filmstjärnor, manusförfattare, Isaac Asimov  m fl var där. Det var BIGGER THAN BIGGEST!

– Ja, folk klättrade på väggarna, minns Bertil i dag.

Mer astrohistoria dessa dagar:

9 september 1892: E E Barnard upptäckte Amalthea, Jupiter-månen.

10 september 1857: James Keeler föddes. Lick-astronom (Saturnus, asteroidupptäckare, nebulosor, teleskop-pionjär m m).

11 september 1877: James Jeans föddes. Legendarisk engelskfödd kosmolog – den förste som tänkte ut de matematiska principerna för ett steady state-universum –  och populärvetenskaplig författare.