Ännu mer om Epsilon Aurigae
Hur den “svenska” ljuskurvan över Epsilon Aurigae ser ut (se förra bloggen) kan vi nu ser här, tack vare Hans Bengtssons flit:
ASTB-legendaren, vår tidigare ordförande Gunnar Larsson-Leander gjorde en serie betydande observationer på 50-talet av systemet som numera finns på nätet, dels en rapport här (“Photoelectric observations of the 1955-1957 eclipse of Epsilon Aurigae”) i Harvard/NASA:s förnämliga dataarkiv, dels denna (“Photoelectric observations of Epsilon Aurigae out of eclipse”)
Hans förklarar apropå sin sammanställning ovan:
* Stjärnan är en förmörkelsevariabel med den längst kända perioden, 27 år.
Ännu en förnämlig science-blogg (från Malmö….)
Kjell Werner tipsar om att Malmöpedagogen Paul Belfrage har börjat med en ny blogg, som varmt rekommenderas:
Målet beskriver Paul så här:
“This is a blog about the power and beauty of visualizing science. I will gather the best websites, software and videos I can find. “
Den som surfar in om blir glatt överraskad över en massa god info och tips i ämnena fysik, matte, astronomi, kemi, biologi… jag har en alldeles bestämd känsla av att Paul är en av de våra!!!!
Arnes favorit-serie just nu
Arne Strömgren, skådisen och regissören, är en entusiastisk astronomivän och läser allt i ämnet han kommer över och ser med glädje på populärvetenskapliga tv-program. Som Jakten på universums slut, som Kunskapskanalen, SVT:s enda vettiga kanal, har sänt och sänder repriser på just nu:
– Även i fall speakern uttalar Galileis namn “Galilej” är det en fantastisk serie Rekommenderas!
Urens Vänner möts i Malmö
Urens Vänner möts i Malmö
Visste du om att i Malmö finns en lokalavdelning av De Gamla Urens Vänner?
Tiden må vara ur led, men när detta celebra sällskap ses härnäst 16 februari säger ryktet att Per Ragnarson, Tekniska museets tidigare chef, ska prata om det konstur han väckt till liv och som vi skrivit om tidigare här i W-bloggen:
Trelleborgaren Bernt Kjerströms konstur från 1700-talet.
Per Ragnarson har på märkliga vägar kommit uret på spåren.
I epsilon Aurigae-diagrammet syns drygt 130 av mina observationer. Jag använder en väldigt enkel utrustning med en vanlig systemkamera på fast fotostativ. För varje mätning tar jag vanligen 4-5 serier om 10 foton. De 10 delbilderna i varje serie stackas ihop så jag får 4 eller 5 slutbilder där jag mäter stjärnans magnitud. För att kalibrera epsilons magnitud använder jag 20 jämförstjärnor som också mäts för hand på varje bild. Många mätningar blir det… Jag räknar till slut ut medelvärdet från de 4-5 delresultaten för att få fram det slutgiltiga värdet. Med denna metod uppskattar jag att precisionen för epsilon ligger under +/-0.02 magnituder i genomsnitt.
Under förmörkelsen har 5 toppar i huvudstjärnans egenvariation identifierats. Den före förmörkelsen så omtalade “mid-eclipse brightening” syntes däremot inte mycket av, iaf. inte i visuella våglängden.
De Gamla Urens Vänner har nog full koll på ett pendelur som byggdes i Stockholm och som 1777 skänktes till Lunds Observatorium. År 1823 fick uret en s.k. kompensationspendel, som skulle kompensera för växlande temperaturförhållanden. Mannen bakom denna pendel var Carl Johan Hill (pappa till konstnären Carl Fredrik Hill). En egocentriker men också mycket duktig matematiker som verkade som observator och tf professor i Lund.
Ett problem med Hill var att han uttryckte sig så omständligt och krångligt att studenterna inte klarade av att tillgodogöra sig informationen. De fattade inte vad han menade. Man får en liten inblick i detta problem när man läser Hills beskrivning av den kompensationspendel jag nyss nämnde (och nu måste ni koncentrera er för att inte tappa tråden):
”Huvudidéen är följande: Linjen som utgör egentliga pendellängden lämnas fri. Kring den såsom ena diagonalen konstrueras en romb av järn, vars andra horisontella diagonal göres av zink. Är nu ena järnsidan till halva zinkdiagonalen nära som kvadratroten ur zinkens utvidgningskoefficient till den ur järnet, så blir den vertikala diagonalen nästan oföränderlig, och vad som ännu skulle brista i kompensationen kan ersättas genom den återstående delen av pendellängden, som är så inrättad, att det ena stycket utgöres av huru stor del av järn och det andra av hur stor del av mässing som man vill och därigenom kan denna delen anses som en metall som kan få vad utvidgning man vill inom järnets och mässingens. Tages däremot zinken i större förhållande än det uppgivna, utgör en sådan romb en metall som sammandrager sig i värme och kan därför sammansättas med en järnstång till en kompenserad pendel, därvid blir dock nödigt att anbringa en romb ovantill och en nedantill för att ej bero av den skillnad i temperatur, som i bägge ställena i fodralet lätt kan äga rum.”
Vi kan läsa om Hill i den tryckta Cassiopeia 1966-68, det var Arvid Leide som skrev.