Asteroider med månar
Hur frekvent eller snarare sällsynt är det med månar kring asteroider? Vi har nu hittat 100 000-tals småplaneter och några av dem har faktiskt egna drabanter. Ett aktuellt exempel är asteroiden 216 Kleopatra (upptäckt 1880), som – när Keck II-teleskopet på Hawaii riktade in sin adaptiva optikinstrumentering – visar sig se ut som ett hundben (misstänkt sen länge), dessutom med två månar: Alexhelios, den yttre månen, och Cleoselene, den inre månen.
Franska och amerikanska astronomer (Franck Marchis, Pascal Descamps m fl ) har de senaste åren med frisk aptit kastat sig över den metallrika Kleopatra, mätt banan och tätheten. Resultat? Att asteroiden sannolikt inte är en solid himlakropp utan snarare ett helt skrotupplag där ute i den planetära världen.
Sannolikt har Kleopatra skapats genom en kollision med en annan asteorid. I stället får att det då skapas en större asteroid, pulveriserades himlakropparna, som hålls ihop genom gravitationen.
Kleopatra är 217 km som längst tvärsöver. Månarna tros vara 8 km i diameter.
Kleopatras täthet ligger runt 3,6 g per kubikcentimeter, nära järnets 5 g/kubik-cm. Därav misstanken att asteroiden till 30-50 procent består av – ingenting…
I dag känner vi till drygt 200 asteroider med månar. Den första som 100-procent påvisades ha en måne runt 243 Ida, vars pyttemåne döptes till Dactyl.
Bisarra Cas A
De senaste dagarnas största nyhet tror jag är att NASA:s röntgenteleskop Chandra X-ray Observatory har identifierat en sorts superflytande materia inuti en neutronstjärna, ett som det sägs “bizarre, friction-free state of matter”.
Det är supernovaresten efter Cassiopeia A (Cas A) som specialstuderats.
Stilstudie av en W-bloggspanare!
W-bloggen klarar sig inte utan sina spanare. Här är en stilstudie av min gamle kompis Lars Olefeldt i Stora Hult, Vejbystrand, som hittar massor av kuliga saker till mig på nätet.
Jag och Lars har en del annat gemensamt utöver stjärnor och planeter. Flygintresset, t ex.
Dagens “Olefeldtare” hittar du förresten här:
Grattis, Danmark!
Även danskarna gör hållbara satelliter. Den rödvita satelliten namnad efter H C Örstedt skickades upp 23 februari 1999, och i går kunde således danskarna 12-årsjubilera händelsen.
T Cha har planet!
Knappt kom nyheten om det märkliga hålet i planetskivan runt LkCa 15 – se W-blogg nr 46 2011 — förrän ett annat Max Planck-team spär på med upptäckten av en planet runt T Chamaeleontis (T Cha), på 330 ljusår ifrån oss.
– Tidigare studier hade visat att T Cha var ett utmärkt observationsmål för att studera hur planetsystem bildas. Men den här stjärnan ligger ganska långt bort. Vi behövde hela styrkan hos VLTI (Very Large Telescope Interferometer) för att uppnå tillräcklig upplösning för att kunna se detaljerna och upptäcka vad som egentligen pågår i skivan, säger den svenska Max Plancvk-astronomen Johan Olofsson i ett pressmess från ESO.
Att hitta en ljussvag följeslagare så nära intill en ljusstark stjärna är en enorm utmaning. För att lyckas med det tog använde forskarlaget instrumentet NACO på jätteteleskopet VLT med en ny och kraftfull metod, så kallad gles aperturmaskning.
Efter att ha genomfört en noggrann analys fann astronomerna tydliga tecken på att det låg något inuti hålet i skivan med ett avstånd från stjärnan på ungefär en miljard kilometer.
Johan Olofsson är vad jag kunnat utröna inte svensk utan fransman…