Hoppa till innehåll

Nr 149 2011

Färska nyheter från Merkurius

Det har varit tyst om MESSENGER-sondens utforskning av Merkurius en tid, men så dök det plötsligt upp en rapport som Christian Vestergaard fick korn på och som  berättar om nya bilder, nya studier av planetytan, nya partikelutbrott i magnetosfären och annat nytt spännande. För en tid sedan hängde MESSENGER också på sin första periheliumpassage runt solen med Merkurius.

Merkurius både påminner om och inte påminner om övriga jordliknande planeter inklusive månen. Kratergolven skiljer sig t ex genom de ljusa partierna, och rikedomen av svavel på ytan är tecken på en skapelsehistoria som inte sammanfaller med övriga planetkroppars.

En rapport om fynden finns här:

http://messenger.jhuapl.edu/news_room/details.php?id=174

Bilden ovan visar kratern Degas i en dagsaktuell högupplöst bild. Nedslagssmältorna på kratergolvet visar upp sprickor som uppkommit när nedkylning ägt rum och formationerna krympt i storlek.

Degas är 52 km tvärsöver och har dessa Merkurius-koordinater 37.1° N, 232.8° E.

Fotocredit för bilderna ovan och nedan: NASA/Johns Hopkins University Applied Physics Laboratory/Carnegie Institution of Washington

Om jag förstått signalerna rätt så är det inte omöjligt att det finns vatten i frusen form i bottnarna av kratrar vid polerna, som ligger i permanent mörker.

Om mosaiken ovan: Här har MESSENGER-forskarna/teknikerna använt sig av en rad filter, rött, grönt och blått, för att komma åt skillnader på planetens norra yta. I undre halvan har av “pedagogiska skäl” en färgförstärkning gjorts för att ytterligare tydliggöra variationerna i färg och ytmineral.

Periodiska tabellen utökas

Två nya grundämnen har forskats fram av ryssar och amerikaner gemensamt, och nu är frågan vad de ska få för namn. “Flerovium” efter den sovjetyrskekärnfysikern Georgij Flyorov är ett förslag, “moscovium” ett annat.

Så länge det inte blir “Putinum” får vi vara glada.

Sirius B – från planet till vit dvärg

När exakt blev Sirius lilla tvilling en vit dvärg? Jag menar när fastställdes att den var en liten stjärna?

Nästa år har det gått 150 år sedan när sonen med förnamnet Alvan Graham Clarke i teleskopmakarfirman Alvan Clark and Sons, New York, riktade en nybyggd 18-tumsrefraktor mot Sirius och utbrast:

– Why, father, the star has a companion!

Pappa Alvan Clark konfirmerade upptäckten, och sen kunde astronomer med dåtidens stora teleskop också se Sirius tvilling.

Sir Oliver Lodge betraktade som alla dåtidens astronomer Sirius B som “a real planet”, en himlakropp med lånat ljus men ännu för varm att bo på (Pioneers of Science, 1887).

Tidigare hade också astronomer som Friedrich Wilhelm Bessel, som mätt förändringarna i Sirius rörelser, siat om påverkan av en mörk himlakropp, som i praktiken var osynlig för våra ögon. Och det stämde ju fram till 31 januari 1862. Clark Jr:s upptäckt var av den klassen att franska vtenskapsakademien gav honom sitt förnäma Jérôme Lalande-pris.

Planetteorin övergavs definitivt 1925 då Mount Wilson-astronomen Walter S Adams slog fast att Sirius B hade extremt hög yttemperatur, var extremt liten men  hade desto högre densitet. Adams hade identifierat den första kända vita dvärgstjärnan, kort och gott. Och innan observatoriekupolen slagit igen för natten på Mount Wilson hade Adams också därmed kunnat konfirmera Albert Einsteins allmänna relativitetsteori.

Sirius B är en av dessa stjärnor som verkligen spelat roll i vår vetenskaps historia.

Olefeldts UFO

Och på tal om ryssar, vad är det för märklig farkost den ryska helikoptern forslar i väg på en  filmsnutt som Lars Olefeldt fått vittring på??

http://www.funzine.nl/media/russische-ufo/

Pufendorfarna uppmärksammas

En av många trevliga artiklar i nyaste numret av Populär Astronomi handlar om Pufendorfinstitutet i Lund och dess tvärvetenskapliga astrobiolgiska gruppering med idéhistorikerna  Davd Dunér och Gustav Holmberg, astronomiprofessorn och ASTB:aren Dainis Dravins, geologiprofessorn Vivi Vajda m fl.

Bland annat flaggas för ett möte på Ven i september på temat astrobiologins historia och filosofi.

Astromöte i västerled

Info om Astronomdagarna finns på denna Chalmers-sajt:

http://www.chalmers.se/rss/SV/aktuellt/kalendarium/astronomidagarna-2011

3 kommentarer till “Nr 149 2011”

  1. Thomas Karlsson

    Aha, tack.
    40 Eridani är förresten samma stjärna som Omikron2 Eridani som jag nämnde.

  2.  
    Gravitationell rödförskjutning!
    Kolla t ex här:
    http://www.universetoday.com/44985/sirius-b
    Där står förresten också att Siris B "bara" var tvåa i vita dvärgarnas upptäcktshistoria. Först var tydligen 40 Eridani B, vilket härmed meddelas den lärda allmogen.
    Tack även för observationstipset, Thomas!

  3. Thomas Karlsson

    Intressant läsning om Sirius B. Om man själv vill få syn på en vit dvärg är den runt omikron2 Eridani den som är lättast att se. Den är av magnitud 9.5 och ligger en dryg bågminut från huvudstjärnan som är av magnitud 4.4. Den är en aning svagare Sirius B, men betydligt lättare att se pga. sitt mycket större avstånd från sin huvudstjärna, som dessutom inte bländar lika mycket som Sirius.
    Hur var det med allmänna relativitetsteorin och Sirius B, det förstod jag inte?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.