Lertavla avslöjar asteroidkrasch
Till en av den senaste tidens stora kulturhistoriska nyheter får räknas att forskarna, orientalisterna, vid University of Chicago nu är färdiga med sin stora 21 band omfattande lertavle-encyklopedi. I 90 år (nia nolla!!!) har projektet pågått, nästan i klass med arbetet på Svenska Akademiens Ordbok.
Bland babylonernas, assyrernas, sumerernas, hittiternas och grannfolkens alla lertavle-tvättnotor, lertavle-kärleksbrev, lertavle-skuldförbindelser etc etc, smyger sig här och där också in astronomiska observationer. Ett av de allra mest spännande fynden i British Museums samling resulterade härom året i boken A Sumerian Observation of the Köfels’ Impact Event. – Köfels i Österrike (Tyrolen) är känt för sin 500 m tjocka och 5 km breda geologiska rasformation, beviset på ett enormt jordskred. Nån krater finns inte, men resterna efter jordskredet kan förklaras av en himlakropp på 1 km diameter som kom in i jordatmosfären 29 juni 3123 f Kr i låg vinkel (sex gr) och som pulveriserades och exploderade innan småkrafs regnade ner på jordytan. Ett jordskred följde, och det är det vi kan se i Köfels i dag.
En sumerisk lertavla från tiden kring 700 f Kr (No K8538 i British Museums digra samling) ger den spännande ingången. Lertavla har skrivits av en av den tidens astronomer och den bygger på en förlaga, som berättar om en stor meteorit eller liten asteroid som kraschat med jorden. Lertavlan innehåller bl a identifierbara stjärnor och stjärnbilder som tröskats genom datorer. Därav tidsbestämningen av himlasmällen.
Summa summarum: Sumererna hade ögon på skaft!
Äntligen!
Från och med i dag går vi mot mörkare tider.
Astronomifynd bland “bisarra böcker”
Om den märkliga dagen 20 juni 1954 – jag stod som 9-åring på Hedgatan i Höör – berättar W-bloggens specialspanare Bertil Falk så här:
Denna dag ställde jag – menige Bertil Falk – upp tillsammans med andra beväringar för morgonens exercisövningar på Blåhälls artilleriskjutfält söder om Visby. Efter exercisen sotade vi glas och forslades därefter på lastbilsflak till en höjd med utsikt över Östersjön mot fastlandet.
På angiven tidpunkt kom en väldig skugga rusande från Oskarshamnshållet i höjd med Ölands norra udde. Den kom med väldig fart och det var en minnesvärd syn. Plötsligt var den över oss, sädesärlorna slutade kraxa och skatorna upphörde med sitt kvittrande.
Total solförmörkelse.
Vadan nu detta? Jo, jag erinrade mig den där märkvärdiga upplevelsen när jag fick en ny bok i min hand. Den heter Bisarra böcker (förlag Känguru) och är sammanställd av radarparet Mattias Boström & Per Olaisen, bekanta för sina arbeten med deckartexter av skilda slag.
Bisarra böcker består av en rad kommenterade bokomslag i färg av sådana bisarra klassiker som C.S. Dahlins bok om svensk sjukvård, Svenska helveten, John Personnes Strindbergs-litteraturen och osedligheten bland skolungdomen och Herman Lundborgs famösa Rasbiologi och rashygien. Pärlor i sitt slag.
Mot slutet av boken kommer vi till det som fick mig att minnas den där oförglömliga solförmörkelsen. Boström-Olaisen har nämligen ett litet bihang som de kallar “Inte fullt så bisarra böcker”. Och där återfinner jag Knut Lundmarks Dagmörkret över Sydsverige Den 30 juni 1954. Så här beskrivs den:
“En bok om solförmörkelser i allmänhet och den som inträffade den 30 juni 1954 i sannerhet. Spännande titel, spännande innehåll men inte det minsta bisarrt. Om man inte anser solförmörkelser vara det, förstås – vilket vi inte gör.”
Så Tora Greve kan vara lugn. Ingen skugga faller över solskuggans härjningar.
I samma avdelning återfinns ännu ett astronomiskt fynd, nämligen Stjärnhimmeln sedd genom en teaterkikare av Garret P. Serviss. Boström-Olaisen kommenterar:
“I en tid då de flesta inte hade tillgång till mer avancerade optiska instrument kom Garret P Serviss bok som en skänk från ovan. I stället för teleskop kunde man med Serviss undervisande och roande anvisningar använda det enkla instrument som ändå fanns i så många hem – teaterkikaren.”
Vad beträffar skallmätaren Lundborg, så lär han vid ett tillfälle ha blivit tillfrågad om hur det var med hans egna skallmått. Han ska då ha svarat: “Det är en sorglig historia.” Vetenskapsman ut i fingerkotorna.
(Tack Bertil för denna rapport.)
R136a1 ett år senare
Jag har förgäves sökt efter ny forskning om det massivaste stjärnfyndet hittills, jättebabyn R136a1 i Stora Magellanska molnets Tarantellnebulosa. Lagt kort ligger. Nyheten om hyperjätten är i dagarna ett år gammal.
För att friska upp minnet och visa hur gigantisk denna sol i verkligheten är, är här en jämförelse mellan jorden, solen och stjärnan (som fått fel katalogbeteckning i teckningen):
Ganska imponerande.
Astronomer har räknat ut – för jämförelsens skull – att för att R136a1 ska lysa lika stark visuellt som solen bör den förläggas till ett avstånd på 280 AU. Om någon kunde se den. För därifrån skulle å anda sidan allt liv på jorden förintas på en millisekund av stjärnans intensiva utstrålning i det ultravioletta området.
Vi ska vara ganska glada över vår gamla kära sol.
Godkänt astronomiskt klotter
Den bästa astrograffitin jag sett ser ut så här:
Den är nästan lika underfundig som klottret på Harvardobservatoriets damtoalett:
Mina manliga kolleger förföljer mig precis överallt.
Under stod;
Det gör vi visst inte.
Göteborg väntar på oss!
All info här:
http://www.chalmers.se/rss/oso-sv/astronomdagarna-2011
Pingback: Press- och bloggröster om Bisarra böcker « Per Olaisen