oktober 2011

Stjärnpoet:

Nobelpristagaren skissar

W-bloggens redaktör och W-bloggens särskilde stjärnpoesijägare Carl-Olof Börjeson är rörande överens: Årets Nobelpris i litteratur till Tomas Tranströmer är sällsynt lyckat. Tydligen har  han förekommit i listorna över kandidater ända sen 1993! Nu var tiden “mogen” som Kjell Espmark sa i radion igår.

Och stjärnorna?

Nej, någon utpräglad ”stjärngosse” är inte poeten  Tranströmer. När han någon gång ger sig ut i rymden är det oftast solen eller månen som är målet. I boken Tomas Tranströmer, ett diktarporträtt, återger författaren Staffan Bergsten följande utkast, med stjärnanknytning:

Posten stänger klockan fem. Stjärnhimlen öppnar klockan sju.

Däremellan vacklar skuggorna från kafé till kafé

och dricker både mörker och ljus.

– Det framgår inte av boken om raderna kommit att ingå i någon längre dikt. Kanske kan någon av Cassiopeia-bloggens läsare hjälpa mig att klara ut saken?, hoppas COB.

Att kaffedrickande kan kombineras med djupsinnigheter bevisade även Harry Martinson i en fantastisk dikt i samlingen Dikter om ljus och mörker. I en av dikterna kallad Tidsupplevelse befinner vi oss i en berså när de församlade slås av den fantastiska insikten om att “När man lever / då lever man på världens dittills senaste dag”. Jag tror  att Tranströmer även gillar den martinsonska reflektionen, att just nu när du läser detta är det världens hittills yttersta och senaste timmar.

Geysrarna på Enceladus

1 oktober smet NASA:s Cassini-sond än en gång förbi Saturnusmånen Encelaus och dokumenterade nedanstående praktfulla geysrar i fullt utbrott.

Bilden är tagen vid Saturnusmånens sydpol, och nästa gång Cassini sniffar på himlakroppen blir 19 oktober.

Galaxkrock för 50 miljoner år sen

Arp 147 ligger cirka 430 miljoner ljusår från oss , producerar strålning över hela spektrumet vilken bilden nedan också visar (röntgenstrålningen i rosa  detekterad av NASA’s Chandra X-ray Observatorys, rött, grönt. blått från HST i visuellt ljus).

Astronomen Lisa Fogarty har lett ett team som sysslat med galaxkrockarna Arp 147 – rapporten  SWIFT Observations of the Arp 147 Ring galaxy system finns här – och som hittat fram till en hel del ny spännande kunskap med hjälp av Oxford SWIFT-systemet på Mount Palomars Hale-teleskop.

* Med utgångspunkt från beräkningen av expansionshastigheten mellan de bägge involverade galaxerna (225 +/- 8 km/s) kan åldern för krocken fastställas till ca 50 miljoner år.

* Vinkeln vid kollisionstillfället låg mellan  33 och 54 grader – med utgångspunkten 0 grader =  en vinkelrät smäll (“perpendicular collision”).

* Ringgalaxen är en veritabel stjärnproducerande kosmisk frögurka. ett resultat av krocken och i dess sydöstra hörn tror astronomerna att de kunnat identifiera resterna efter den ursprungliga spiralgalaxens centraa utbuktning.

* En intressant uppgift i rapporten är i vilken mån “ringen” är en ring i verkligheten. Den ligger ju i vår siktlinje, men sannollkt är den mera “korkskruvsformad” än just en kosmisk falukorv, om vi säger så.

Venus atmosfär har ett tunt ozonlager

Med hjälp av ockulterande stjärnor har Venus-forskarna knutna till ESA:s Venus Express-projekt nu kunnat identifiera ett tunt lager ozon O₃på vår grannplanet.

Ozonlagret  är bara 5-10 km tjockt och dess höjd kan variera mellan 90 och 120 km. Det beskrivs som cirka 1000 ggr tunnare än jordklotets ozonlager.

Gåtfulla RR Lyrae-kurvor

RR Lyrae-stjärnorna kom till världen runt 1900 tack vare en fotografisk upptäckt av Williamina Fleming, en av E C Pickerings mest framstående kollegor, och sen dess har mycket hänt. Korta perioder, små amplituder är några av kännetecknen. Stjärntypen är särskilt frekvent i klotfomiga stjänhopar (dock inte RR Lyr själv!), och dess period-luminositets-relation gör dem användbara som en sorts “kvasicepheider” i avståndsmätningar i Vintergatan.

Den ryske astronomen Sergej Blazhko upptäckte tidigt (1907) ett märkligt fenomen: RR Lyr-stjärnor med intrikata amplitud- och fasskiftningar över längre tid (veckor, månader) än de fastslagna kortperioderna.. Dessa skiftningar (“modulations”)  blev känt som Blazhko-effekten, och det är fortfarande inte riktigt  utrett vilka astrofysikaliska krafter som ligger bakom. Det kan ha med stjärnornas magnetfält, deras  rotation eller  en sorts överlag av arytmiska “hjärtslag” – övertoner – i stjärnornas pulserande att göra. Utredning pågår sen länge.

Christian Vestergard har hittat en bra österrikisk sajt med åskådliggörande info om stjärntypen. RR Lyr-stjärnorna är en hel vetenskap i sig!

Detta var allt..

.. för denna gång.

Slut i rutan!