ulfr

“Astro-Jantes lag”

Varför är det ingen rymdcivilisation  som vill ha med oss att göra? Jag tror att DEN TOTALA TYSTNADEN beror på nedanstående intergalaktiska Jante-lagar, formulerad av superkloka, överklassigt nedlåtande och galaktiskt klassmedvetna ET-varelser.  Den förklarar också i all enkelhet Fermis paradox, det logiska svaret på Frank Drakes ekvation och mycket, mycket annat. Motbevisa mig den som kan!

1. Mänskligheten ska inte tro att den är något.

2. Mänskligheten ska inte tro att den är lika  god som vi.

3. Mänskligheten ska inte tro att den är klokare än vi.

4. Mänskligheten ska inte inbilla sig att den är bättre än vi.

5. Mänskligheten ska inte tro att den vet mera än vi.

6. Mänskligheten ska inte tro att den är förmer än vi.

7. Mänskligheten ska inte tro att den duger något till.

8. Mänskligheten ska inte skratta åt oss.

9. Mänskligheten ska inte tro att någon bryr sig om den.

10. Mänskligheten ska inte tro att den kan lära oss något.

Den ultimata Jantelagen  skrev jag om för många, många herrans år sen i en Kvällsposten-kolumn:

“Den som kom på Jantelagen ska inte tro att han är nått!”

Gunnar Bernstrup siktar högt

Vår multientertainer ute på Limhamn har mycket på gång. Nya spelningar, en ny Malmöroman  i höst och så förvarnar han om att hans blogg i morgon  fredag 16 juli kommer att handla om – stjärnor.

Space art är en spännande konstart

Bilder och bilder…Det kom ett pressmess från ESO om att “våra” astronomer har lyckats ta den första bilden av en stoftskiva som omger en massiv “ungtung” stjärna. Bilden är ett direkt bevis för att tyngre stjärnor bildas på samma sätt som deras lättviktigare syskon. Upptäckten beskrivs i en artikel i veckans nummer av tidskriften Nature.

– Våra observationer visar upp skivan som omger en ung, tung stjärna i vardande, som nu är fullt utvecklad, säger astronomen Stefan Kraus. Man skulle kunna säga att babyn är på väg att kläckas!

Med pressmesset följer ett par bilder varav denna space art-illustration är en av de maffigaste jag sett på länge. Nästan lika bra som i verkligheten…

Domedagen väntar om 7,6 miljarder år…

Dagens kandidat till Statler and Waldorfs undergångspris – bloggens egen hedersutmärkelse till den vetenskapare som trovärdigt predikar jordklotets och därmed mänsklighetens undergång – heter Robert Smith. Han är Emeritus Reader i astronomi vid University of Sussex och utredde för två år sen jordens definitiva undergång:

Om inte jordklotets bana kan ändras, går vårt kollektiva “bäst före-datum” ut om 7,6 miljarder år. En alltmer svällande sol slukar oss då med hull och hår.

7,6 miljarder, det är en några miljarder års senareläggning av det totala utslocknandet än tidigare uträkningar visat. Nya beräkningar tar fasta på att med en expanderande sol och utflöde av solpartiklar i en hastighet mångdubbel solvindens, förlorar solen massa. Gravitationen mildras. vilket för med sig att jordens bana förs längre ut i planetsystemet. Räddade? Bara för en stund, för jorden kan ändå inte undgå sitt bittra öde när den snurrar runt solen i en allt tjockare yttre  röd soljätteatmosfär, och till sist säger det bara tjoff: atmosfären avdunstar, oceanerna kokar bort, berg och dalar smälter ner. “Goodnight, thank you, and may your God go with you.” (Dave Allen)

Ända hoppet på sikt verkar vara att jorden hoppar ur sin bana genom gravitationseffekten av en passerande större asteroid och placeras på tryggare solavstånd.

Statler and Waldorf-priset är förstås uppkallat efter de ständigt sura, hånfulla, griniga och misantropiska gubbarna i Mupparna.

… men universum är ändå inte helt hjärtlöst!

Det ögat vill se, det ser ögat.

Hjärtat på Mars till vänster – se förra bloggen – är i verkligheten inget annat än en geologisk formation som är ungefär 260 meter tvärsöver. En platå, kort och gott.

Bilden togs redan 1999 av The Mars Global Surveyor och dess  Mars Orbiter Camera och publicerades av NASA på självaste St Valentines dag 11 februari år 2000.

Smart!

Men nu kommer vi till det intrikata. Detta är inte det enda “hjärtat” på Mars, det finns fler bilder från vår grannplanet  med samma sorts  struktur, samma typ av  geologi. Nedanstående bild   kom några år senare via samma NASA-instrumentering – hjärtat är drygt 2 km i diameter:

Översta hjärtat är – har jag förstått, rakt motsatt vad mina ögon ser – en upphöjning, det understa en nedsänkning. På engelska talas det om mesa och en graben (kan inte de exakta svenska geologiska termerna just nu)

Och som om detta inte var nog har vi dessutom långt ute i Vintergatans töcken The Heart Nebula, Hjärtnebulosan. Det verkar klappa med friska slag! Och så ligger nebulosan i vår favoritstjärnbild – Cassiopeia!