Svenskbyggd antennteknik utmanar solen!
Grattis till tyskägd men ändå svensk (privat!) rymdindustri. Det är tyska RUAG i Göteborg, alltså gamla SAAB Space AB, som i kväll fick upp en massa spännande saker i rymden när en Soyuz-raket lyfte från Baikonur i Kazakstan.
Sex mobiltelefonsatelliter placerades i bana i en “satellite cluster”, och i detta unika rymdskott fanns 24 antenner ombord, alla byggda och uttänkta på RUAG Space i Göteborg.
Allt utvecklades efter planerna – i direktsändning på nätet! (Vad blir “Wow!” på ryska? “Wowsky”?)
– Det här är en unik uppskjutning med sex satelliter på en gång. Varje satellit har fyra antenner för upplänk, Telemetri och Telekommando från oss. Tjugofyra antenner i en och samma uppskjutning måste vara något slags rekord.
– Vi är väldigt nöjda med att ha fått bidra till den här nya generationen av Globalstar-satelliter med vårt gedigna antennkunnande säger Jan Zackrisson.
Globalstar är ett system som täcker hela jorden med tjänster för mobil telefoni och mobil dataöverföring direkt via satellit. Den första generationen av Globalstarsystemet har drabbats av viss funktionsförlust, troligtvis på grund av strålningsskador. Men detta har minimerats i de nya satelliterna, vars första stora strålningsutmaning blir det kommande solaktivitetsmaximuet.
Gå gärna in och surfa runt på RUAG:s spacesida. Detta är ett företag som spänner musklerna och är en aktör på en mycket framtidsinriktad rymdmarknad. I somras blev det t ex känt att RUAG Space ska vara med ombord på det europeiska satellitnavigationssystemet GALILEO.
Tychos Cassiopeia-teckning
Tycho Brahes teckning i Stella Nova-boken över Cassiopeia, vår favoritstjärnbild (“Skånes stjärnbild”, kolla Nationalenceklypodin) ser ut så här.
Tycho använde ju sitt eget stjärnnamnande, men om vi kollar hans bild kan vi väl vara överens om följande vid en ytlig okular besiktning:
* Novan I är ljusstarkast.
* Ljusstarkast därpå i Cassiopeia är stjärnan som Tycho kallar B, vår tids Alfa Cas. Denna stjärna har i dag magnituden 2,24.
* Tychos tvåa är D, som är något litet ljusare än G (och definitivt ljusare än F). D motsvarar i dag Gamma Cas (2.15) och G är Beta Cas (2,27). Gamma är variabel.
* Tychos A är något ljusstarkare än C men nästan lika ljusstark som F. A C F har i dag app magn 3,69, 3,46, 3,35,
* E (Delta Cas) förefaller ljusare än F (Epsilon Cas).
* H är ljussvagast av alla. Detta är dagens Kappa Cas med magnituden 4,17.
Ser jag rätt? Kolla, ni har som goda ögon.
Jag har försökt att räkna på “piggarna”! på bilden, men de betyder inget.
Stjärnors magnituder varierar enligt vilka kataloger vi använder, men jag kör för enkelhetens skull med SIMBAD som är Wikipedias huvudkälla.
Misstankarna att Alfa Cas är variabel och kan dyka ner till 2,8 är gamla och aldrig riktigt bevisade, i nåt minimum var stjärnan i alla fall inte denna gång 1572.
Lite exercis med Tychos stjärnbeteckningar jämförda med SIMBADS mätningar:
Stjärnorna B – A = 2,2 – 3,7 = – 1,5
D – G = 2,2 – 2,3 = – 0,1
A – F = 3,7 – 3,4 = 0,3
E – F = 2,7 – 3,3 = – 0,6
Utan att föregripa en finanalys (t ex noggrann mätning av Tychos stjärnstorlekar på papperet, det är bara att blåsa upp en bild, och sen med hjälp av en mm-noggrann linjal mäta), så var han ju en formidabel stjärnobservatör. Hans visuella noggrannhet kan ha legat runt 1/10-dels magnitud i dagens skala.
Det skulle vara kul att ta sig ut till Herrestads kloster en novemberkväll och spana in Tychos stjärnbild. Är det ens en 4 magn-stjärnhimmel där i dag? Det kan vara så.
Öpik fick inget erkännande
Varför fick Ernst Öpik, den estländske astronomen som också gjorde karriär på Irland, aldrig något erkännande för sin teori om kometmoln utanför solsystemet? Öpik var inne på teorin redan 1932.
1950 föreslog holländaren Jan Oort samma sak.
Sen dess kallas fenomenet Oorts kometmoln.
Repris av “Den stora debatten” i miniformat efterlyses
The Great Debate på 1920-talets början, den om de dåvarande spiralnebulosornas, sedermera de bekräftade galaxernas, natur, tillhör den moderna vetenskapshistoriens STORA ögonblick.
Det skulle vara oerhört intressant att få vara med om en MINIupplaga av den debatten om Gliese 581 g:s natur, mellan planetupptäckaren Steven Vogt och hans 1:e kritiker, Franceso Pepe i Genéve. Även om de bägge talar kordialt om varandra, är de inte mer än människor och borde i medialjuset kunna stressas till att tappa behärskningen. Om inte den astronomiska samfundet själv fixar en sån diskussion är “risken” stor att David Letterman tar hand om showen.
Om ett par år lär vi ha fått det definitiva svaret om Giesle 581g är fågel, fisk eller mittemellan. Ett frågetecken – det ser ut så här ? – finns numera kring planeten i Extrasolar Planets Encyclopedia. Ur katalogen där framgår att tills i dag har 493 exoplaneter slagits fast. Men att det också finns en imponerande lång lista på planetupptäckter som tagits tillbaka, som är kontroversiella eller som är obekräftade.
Elementary, my dear Watson…
Jodå, det forskas visst i hur många universa det kan finnas i “vårt” multiversum. Mellan tummen och pekfingret ligger ett av svaren på denna siffermängd:
10 upphöjt till 500.
En nullitet….
För att ge dig in och diskutera saken bör du ha vissa elementära insikter i strängteorin, supergravitationen, hur superkonform symmetri ser ut, hur kaotisk inflation gestaltas, lite kunskap om de Sitters regler om entropi är aldrig fel, lite matte a l a Friedman (naturligtvis!), den kosmologiska konstanten och en smula annat smått och gott som de adiabatiska perturbationerna i ett ekpyrotiskt sammanhang, varefter slutsatsen ger sig självt:
Att antalet universa är exponentiellt större än antalet vakuma (ett vakum, flera vakuma?) i ett lokalt rymdlandskap.
The Great Debate på 1920-talets början, den om de dåvarande spiralnebulosornas, sedermera de bekräftade galaxernas, natur, tillhör den moderna vetenskapshistoriens STORA ögonblick.