Nr 212 2011
Blinkande supernova
Den som går in om den italienske “amatörastronomen” Gianluca Masis web, kan surfa vidare till en bild där han lagt två bilder fån M101 över varandra. På den första finns inte supernovan, på den andra finns den – vi får en lika enkel som pedagogisk blinkande SN 2011fe.
Christian Vestergaard snappade upp bilden, tack för det.
Supernovan har blivit en kelgris för många amatörer och proffsen naturligtvis. Och alla går och väntar med spänning på resultatet av helgens tagningar av Hubble-teleskopet, som bör kunna visa sällan skådade detaljer i smällen.
I dag ligger supernovan på drygt 11 magnituder och inget pekar på nån omedelbar avmattning i ljusstyrkeförloppet. På vissa bilder tycker jag supernovan snart är lika ljusstark som galaxens centrum.
Notabelt från proffsens sida är att de misstänker en röd jätte som tändhatt. Men inte bara det: När de rotat i sina bildarkiv har de dessutom upptäckt att en vanlig nova flammade upp i samma riktning i slutet av 1990-talet. Inget pekar på att de ligger på samma avstånd i galaxen. De tycks inte “spatiellt” ha med varandra att göra. Men spännande ändå! Klicka/dubbelklicka på bilden så får du upp den i rejält format på din skärm.
Nature uppmärksammar roman om Kepler
Detta är ganska typiskt för läget just nu och här: I senaste Nature recenseras en roman om Johnnes Kepler författad av välkände astrojournalistförfattaren Stuart Clark och recenseras av en proffsforskare och entusiastisk Keper-fan – och romanen får ett positivt omdöme.
När ska de stora drakarnas kultursidor i det internationella medieföredömet Sverige publicera en recension av en populärvetenskaplig bok i astronomi? Det var bättre förr på den punkten – fast det var sämre.
Efter Kepler-romanen ska Stuart Clark ge sig på romanbyggen om Newton/Halley och Einstein/Hubble/Lemaitre.
Långperiodiska kometer
Senaste nytt om en mängd av de senaste fyrtio årens upptäckta långperiodiska kometer, kan läsas i denna rapport av de bägge polska kometastronomerna Piotr A Dybczynski och Małgorzata Królikowska.
Nya SN-rester i Vintergatan
Ett tysk-kinesiskt forskarteam, som kartlagt Vintergatsplanets radiostrålning under flera år, har sprungit på två nya supernovarester i vår hemmagalax. Jag trodde att denna “lista” bestod av kanske 10-talet SN-rester, men nu läser jag att vi är uppe i runt 270. Men varför har det inte smällt i vår tid här hemma?
ESO har hittat stjärnan som inte borde finnas
Ett team av europeiska astronomer har med hjälp av ESO:s jätteteleskop VLT hittat en stjärna i Vintergatan som många forskare inte trodde kunde finnas. Stjärnan består nästan uteslutande av väte och helium, upptäckte astronomerna. Den innehåller bara mycket små mängder av andra grundämnen.
Enligt en allmänt accepterad teori för hur stjärnor bildas placerar dess märkliga sammansättning stjärnan i ett “förbjudet område”. Enligt teorin borde en sådan stjärna aldrig ha kunnat bildas.
Forskningsresultaten presenteras i tidskriften Nature 1 september.
– Stjärnan vi har studerat är extremt metallfattig och därmed mycket primitiv. Den kan vara en av de äldsta stjärnor som någonsin har upptäckts, säger Lorenzo Monaco vid ESO i Chile, en av forskarna bakom upptäckten.
Hela pressmeddelandet med bilder på stjärnan och dess omgivning hittar du på
http://www.eso.org/public/sweden/news/eso1132/
Ekonomer nyfikna på Diamantplaneten
Christian Vestergaard berättar att han på näringslivsportalen E24 sett en nyhetsartikel om Diamantplaneten, som vi avhandlade i W-bloggen härom sistens.
Undrar hur snacket går på juvelerargatan i New York?
All info om Astronomdagarna…
… i Göteborg i månadsskiftet september-oktober finns här!
Det är våra vänner på Onsala rymdobservatorium med Cathy Horellou och Robert Cumming i spetsen som håller i arrangemanget, och medarrangör är vårt nationella sällskap Svenska Astronomiska Sällskapet – en verkligen ärevördig institution i vårt svenska astronomiliv (grundat 1919).
Ordförande sen en tid är Jesper Sollerman (t v), som forskat på Niels Bohr Institutet i Köpenhamn och som är en av våra ledande supernovaforskare i dag och en av medupptäckarna av universums “expansionsacceleration” – det senaste S-T-O-R-A paradigmskiftet i våra kära vetenskap.
