Nr 180 2011
Vulkanområde hittat på månen
En spännande upptäckt av en vulkanisk “hot spot” på månens baksida har bekantgjorts av forskare knutna till Washington University i St Louis, USA. Det betyder inte att vi ska tillbaka till den gamla en gång förhärskande vulkanteorin om månkratrars generella uppkomst, men en del läroböcker får nog skrivas om.
Varför är fördelningen av månytans tongivande formationer som de är? Varför den uppenbara skillnaden mellan fram- och baksida t ex vad gäller lavahaven? Och distributionen av metaller och mineraler på månytan och i dess inre – varför ser den ut som den gör? Kan månen verkligen ha skapats genom en krock mellan en Urjord och en Mars-påminnande himlakropp?
Mellan nedslagskratrarna Compton och Belkovich på månens baksida upptäcktes redan 1998 en fläck med hög koncentration av de radioaktiva ämnet thorium. Detta kom att bli kallat för “The Compton-Belkovich Thorium Anomaly”, och nu visar sig området tack vare högupplösande instrumentering och optik ombord på NASA:s fenomenala Lunar Reconnaissance Orbiter (LRO) – och med hjälp av smarta inflygningsvinklar – ha vulkaniskt ursprung. Spår efter kiselrik magma – välkänt från jordens vulkaner -, som bubblat upp underifrån, har detekterats, bl a.
Att månen varit vulkanisk för 3-4 miljarder år sedan är de flesta överens om, men eftersom månen är en liten himlakropp svalnade den snabbt, kanske på 100 miljoner år. Sen tog bombardemanget utifrån över och gav oss den månbild vi har i dag. Med en och annan synlig “motståndsficka”, som onekligen komplicerar mångeologernas vardag.
Månytan som den ser ut i dag är ett komplex av flera sorters parallella “frysta” skapelser, vilket bevisas på Washington-univesitetets hemsida där det finns en god – lång och detaljrik – presentation av det spektakulära fyndet av vulkanområdet, som har en utsträckning på 25-35 km tvärsöver.
Nivåskillnaderna framgår ur denna illustration:
Bildcredit för materialet ovan: NASA/GSFC/ASU/WUSTL, PROCESSING BY S. WISEMAN AND B. JOLLIFF
Gudspartikeln i sikte?
Info från Ferm-labbet i USA talar om fynd av den ickeladdade kvarksammansatta partikeln, baryonen Xi-sub-b – därmed skulle vi plötsligt ha kommit ett steg närmare “Gudspartikeln”, den massbärande Higgsbosonen. Jaja.
Kollisionsexperiment i den stora Tevatron-acceleratorn i Illinois har minst 25 ggr detekteraret förekomsten av Xi-sub-b.
Det vore ju allt snyggt om pensionären Tevatron skulle sno åt sig upptäckten av Higgsbosonen före CERN:s yngling LHC.
(Tack till Bertil Falk, som tipsat om nyheten.)
Vad hände efter smällen i M31 1885?
Det är att nöje att sitta och skumplöja kataloger över olika himlakroppar. Som t ex IAU:s samlade förteckning på supernovor, som idag är uppe i 100-tals och åter 100-tals.
Vilken – vet vi nu – supernova var den första som astronomerna kunde se i den intergalaktiska världen EFTER smällen i Andromeda-systemet 1885?
Rätt svar är supernovan 1895A i Virgohopsgalaxen NGC 4424, upptäckt av den i ordets alla meningar observante Heidelberg-astronomen Max Wolf. Wolf upptäckte med sin astrofotografiska skicklighet mängder av novor, kometer, asteroider och aldrig tidigare sedda nebulosor.
Novan, som fick variabelbeteckningen VW Vir, blev som ljusast av app magn 12,5, och supernovan förekommer titt som tätt i olika artiklar och rapporter. Bl a har forskare diskuterat i vilket mån det skulle gå att identifiera ett ljuseko där borta; NGC 44234 ligger dock på ca 50 miljoner ljusårs avstånd.
Orsakade Wolfs nova lika stor debatt som Andromeda-fenomenet tio år tidigare? D v s diskuterades i viken mån novan låg inbäddad i NGC4424 eller ansågs den ligga i nebulosans/galaxens riktning, mellan oss och nebulosan?
Samma natt (16 mars 1895) som Wolf upptäckte novan i Virgohopen, upptäckte han också på vår planetära hemmaplan en ny asteroid, som han namngav – Ottilia.
Senare 1895 upptäcktes en ännu ljusare supernova i en galax på södra stjärnhimmeln.
Juno utforskar Jupiter
NASA må ligga pyrt till hos republikanerna i den amerikanska kongressen, men Juno-projektet blir i alla fall av. Sonden med målet Jupiter lyfter tidigast 5 augusti, senast 26 augusti, och ska vid framkomsten 2015 börja kolla Jupiters inre kärna, magnetfält, ringsystem, förekomsten av vatten och ammoniak i atmosfären, gasjättens norr- och sydsken – och den röda fläcken, förstås.
Jag har inte sett nått nytt om Jupiters tunna ringar på en tid. Några av dem förbinds uppenbarligen med stoftrester fån tidigare månkollisioner, och sonder som Galileo, Cassini och senast New Horizons har också sett störningar i ringarna efter kometen Shoemaker-Levy 9:s och andras krascher genom de snusfint fördelade ringsystemen.
Mötet i Götet väntar i höst
All info finns på Chalmers egen sajt om Astronomdagarna.
